It could be much worse, but still

Jag är lite sorgsen idag. Det kan faktiskt bli väldigt jobbigt, men jag vill inte prata om det så ofta som jag tänker på det. Jag vill inte att någon ska säga att det är mitt eget fel, för det är det inte, det är väldigt komplicerat. Man får ju inga nya kompisar när man bara är hemma, och mammagrupper skulle jag inte kunna gå till varje gång som de hålls, eftersom Daniel tar bilen till jobbet och jobbar tre skift. Och vi vet väl alla hur det blir med hon som kommer när hon kan. Det är helt enkelt inte värt energin när det ändå slutar med några bekanta som man hälsar på i butiken.

Jag vill kunna bjuda hit någon. Någon som är intresserad av att lyssna på mitt skitprat och någon som vill ha tjejkvällar. Någon jag efter ett tag kan slappna av med och ringa till när jag känner för det. Jag saknar en orsak att sminka mig och färga utväxten, att kunna fråga ifall Daniel kan ta hand om barnen eftersom jag ska in till stan på en fika, att skratta åt saker någon (annan än Daniel) berättar, att någon påpekar att jag har en ny tröja och undrar var jag köpt den.

Sen säger mitt andra jag att jag låter patetisk, och att jag inte borde skriva sån här desperat skit här, för det ser ut som att jag bara ber om allt det där. Men det gör jag inte, det är bara såhär jag känner idag.

Jag är bara så grå och osminkad hela tiden, och det känns inte alltid bra. 

Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production