THE BITCHES ARE BACK



Idag fick då Carro ett infall och bjöd in sig själv på té. Det tyckte jag var ett helt suveränt infall och tog emot henne med öppna armar. Med sig hade hon gott humör och MOTIVATION. Motivation till vadå? Jo, till att återuppta podden. 

Det är något vi funderat på länge redan men inte riktigt känt oss helt redo. Det tar ju tid, tid som vi inte alltid har men nu kände vi bara att NÄÄÄE dethär är något vi bara MÅSTE göra! 

Jag hade rytmstörningar
när Carro åkt hem för vi hade verkligen SÅ roligt ikväll. Skrattade tills jag grät. Ni som följer oss på instagram (@tvabloggareenpodd) har fått ta del av två filmklipp och vi spelade även in säsongens första avsnitt var vi bl.a. diskuterar dethär inlägget och varför vi valde att börja blogga på egen hand igen. 

Det som komma skall är alltså "säsong 2", och det som skiljer sig från vår första säsong är att det inte kommer komma ut nya avsnitt riktigt lika ofta, MEN vi kommer diskutera ännu mer öppet och ärligt. Sånt som vi båda funderar på, diskuterar när vi träffas, men inte riktigt vill skriva blogginlägg om. Så, varsågoda och förlåt! Haha. 




→ Har ni missat våra tidigare poddavsnitt? Då kan ni lyssna på alla avsnitt HÄR. ←
(OBS! Varning för 50% Årvas-dialekt)

HELG, JOBB & VÄNNER

Okeeej, fyra dagar sen senaste blogginlägget.. kanske dags för uppdatering? 

I helgen har jag jobbat både lördag och söndag precis som alla andra helger i februari, men nu i mars återgår jag till att endast jobba söndagar. Ska bli så himla skööönt, för även om det bara varit två jobbdagar i veckan så känns det ju nog extra jobbigt när det är just på helgen när resten av familjen får mysa omkring här hemma. Helgmorgnar är ju ett av det bästa som finns! Fast nog är det alltid gött med lite extra klirr på kontot. 

Ändå har vi nog hunnit med finbesök i helgen. Efterlängtat och mysigt med våra vänner från Vasa. Dom är också en av orsakerna varför vi saknar vår gamla hemstad så mycket.







Det var alltså höjdpunkten denhär helgen. Idag har Carro varit här, och det ska jag berätta om i ett annat inlägg.

"ALLA ÄR SÅ NEGATIVA HÄR"

Det är över ett halvår nu sen vi flyttade in i vårt hus i Oravais, före det bodde vi ju i Vasa och hade gjort det sen jag väntade Nicolina (vi är i grund och botten Oravaisbor). Vi har med andra ord vuxit upp där och Vasa kommer nog alltid vara som hem för oss. Så även för barnen, såklart. 

Nu som då funderar jag med N och J hur de tycker att livet känns nu då. Joline verkar inte förstå att det här är tänkt att vara vår final destination, för hon pratar ofta om NÄR vi flyttar tillbaks till Vasa. Hon pratar ofta om vår gamla lägenhet och säger att hon vill flytta tillbaks. Frågar man ifall hon inte tycker det är bättre här med eget hus, egen gård, o.s.v. så är svaret alltid Nej. Vasa var bättre. För henne kvittar det tydligen om vi bor i en sketen trea eller har hus med gård och skog runt hörnet, som borde vara alla barns stora dröm. Tror nog det är själva livet hon hade i Vasa som hon saknar. Alla lekparker och promenader in till stan, alla kompisar som kom till "vår" park regelbundet (fastän hon på den tiden slutade leka när någon okänd entrade parken, men hon njöt väl ändå på sitt egna lilla sätt av sällskapet). Hon älskar dessutom att gå i stora mataffärer och klädaffärer, och det blir ju verkligen inte lika ofta nu som förut, då vi på den tiden hade gångavstånd till Minimani och centrum. 

Nicolina har hittills varit helt okej med allt. Hon har egentligen bara saknat kompisarna på förskolan och lekparkerna, men nu idag när vi satt och spelade memory blev hon plötsligt så fundersam och sa att hon saknar att bo i Vasa. Jag frågade varför, varpå hon svarade "för att alla är så mycket mer negativa här". 

Jag blev riktigt ställd och bad henne förklara vad negativ betyder, bara för att försäkra mig om att hon faktiskt visste vad det var. En bra förklaring gav hon så nog vet hon allt vad hon pratar om. Jag frågade om det var bara några få som hon upplevt negativa, men det var nog "alla" hon syftade på. Nicolina är inte den som pratar strunt vanligtvis heller, så vad det än är som hon syftar på så tror jag nog hon menar det hon säger. 

Jag har märkt att hon inte riktigt hittat någon riktig kompis än, hon är förstås kompis med många i klassen men ingen som hon verkar ha fäst sig vid. När hon började förskolan i Vasa hade hon tre kompisar redan första veckan som hon umgicks med hela året, de var en riktig supertrio. Där hade hon även redskapsgymppan som hon saknade väldigt mycket i början, som hon dessvärre inte kunde fortsätta med efter flytten. Hon är och har alltid varit en väldigt social och vänlig liten dam som hittat vänner precis överallt så det känns ju jättesynd att hon verkar ha svårt att finna sin plats bland barnen här. 

Att som förälder märka att barnen hellre skulle välja att flytta tillbaks när man trott att man gjort det bästa valet för dem känns ju förstås väldigt knepigt. Det här är inget vi diskuterar ofta här hemma just för att vi inte vill plantera frön i deras små huvuden, men man märker ju ändå att det är något de funderar på eftersom de tar upp ämnet själva nu som då. Jag är säker på att de kommer tycka det är roligare här på sommaren, men det känns ju onekligen tråkigt om de fortsätter föredra Vasa ännu i framtiden. Vi föräldrar saknar också Vasa och skulle också mest av allt vilja ha ett hus där istället, men då prioriterar vi annorlunda än barnen och kan se fler fördelar med vårt val att bo här än de kan. 

Alla förväntar sig att det här ska vara vår familjs stora dröm, att vi varit nästan lidande förut och att våra liv blivit perfekta för att vi har ett eget hus ute på landet. Det är väl vad alla småbarnsfamiljer drömmer om, eller? Men vad är ett eget hus och egen gård, när man inte längre kan leva det liv man är van vid och vill leva?

Bara en liten tanke sådär. 

 
 
 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production