29 Feb
20.07

THE BITCHES ARE BACK



Idag fick då Carro ett infall och bjöd in sig själv på té. Det tyckte jag var ett helt suveränt infall och tog emot henne med öppna armar. Med sig hade hon gott humör och MOTIVATION. Motivation till vadå? Jo, till att återuppta podden. 

Det är något vi funderat på länge redan men inte riktigt känt oss helt redo. Det tar ju tid, tid som vi inte alltid har men nu kände vi bara att NÄÄÄE dethär är något vi bara MÅSTE göra! 

Jag hade rytmstörningar
när Carro åkt hem för vi hade verkligen SÅ roligt ikväll. Skrattade tills jag grät. Ni som följer oss på instagram (@tvabloggareenpodd) har fått ta del av två filmklipp och vi spelade även in säsongens första avsnitt var vi bl.a. diskuterar dethär inlägget och varför vi valde att börja blogga på egen hand igen. 

Det som komma skall är alltså "säsong 2", och det som skiljer sig från vår första säsong är att det inte kommer komma ut nya avsnitt riktigt lika ofta, MEN vi kommer diskutera ännu mer öppet och ärligt. Sånt som vi båda funderar på, diskuterar när vi träffas, men inte riktigt vill skriva blogginlägg om. Så, varsågoda och förlåt! Haha. 




→ Har ni missat våra tidigare poddavsnitt? Då kan ni lyssna på alla avsnitt HÄR. ←
(OBS! Varning för 50% Årvas-dialekt)







29 Feb
19.30

HELG, JOBB & VÄNNER

Okeeej, fyra dagar sen senaste blogginlägget.. kanske dags för uppdatering? 

I helgen har jag jobbat både lördag och söndag precis som alla andra helger i februari, men nu i mars återgår jag till att endast jobba söndagar. Ska bli så himla skööönt, för även om det bara varit två jobbdagar i veckan så känns det ju nog extra jobbigt när det är just på helgen när resten av familjen får mysa omkring här hemma. Helgmorgnar är ju ett av det bästa som finns! Fast nog är det alltid gött med lite extra klirr på kontot. 

Ändå har vi nog hunnit med finbesök i helgen. Efterlängtat och mysigt med våra vänner från Vasa. Dom är också en av orsakerna varför vi saknar vår gamla hemstad så mycket.







Det var alltså höjdpunkten denhär helgen. Idag har Carro varit här, och det ska jag berätta om i ett annat inlägg.






25 Feb
18.36

"ALLA ÄR SÅ NEGATIVA HÄR"

Det är över ett halvår nu sen vi flyttade in i vårt hus i Oravais, före det bodde vi ju i Vasa och hade gjort det sen jag väntade Nicolina (vi är i grund och botten Oravaisbor). Vi har med andra ord vuxit upp där och Vasa kommer nog alltid vara som hem för oss. Så även för barnen, såklart. 

Nu som då funderar jag med N och J hur de tycker att livet känns nu då. Joline verkar inte förstå att det här är tänkt att vara vår final destination, för hon pratar ofta om NÄR vi flyttar tillbaks till Vasa. Hon pratar ofta om vår gamla lägenhet och säger att hon vill flytta tillbaks. Frågar man ifall hon inte tycker det är bättre här med eget hus, egen gård, o.s.v. så är svaret alltid Nej. Vasa var bättre. För henne kvittar det tydligen om vi bor i en sketen trea eller har hus med gård och skog runt hörnet, som borde vara alla barns stora dröm. Tror nog det är själva livet hon hade i Vasa som hon saknar. Alla lekparker och promenader in till stan, alla kompisar som kom till "vår" park regelbundet (fastän hon på den tiden slutade leka när någon okänd entrade parken, men hon njöt väl ändå på sitt egna lilla sätt av sällskapet). Hon älskar dessutom att gå i stora mataffärer och klädaffärer, och det blir ju verkligen inte lika ofta nu som förut, då vi på den tiden hade gångavstånd till Minimani och centrum. 

Nicolina har hittills varit helt okej med allt. Hon har egentligen bara saknat kompisarna på förskolan och lekparkerna, men nu idag när vi satt och spelade memory blev hon plötsligt så fundersam och sa att hon saknar att bo i Vasa. Jag frågade varför, varpå hon svarade "för att alla är så mycket mer negativa här". 

Jag blev riktigt ställd och bad henne förklara vad negativ betyder, bara för att försäkra mig om att hon faktiskt visste vad det var. En bra förklaring gav hon så nog vet hon allt vad hon pratar om. Jag frågade om det var bara några få som hon upplevt negativa, men det var nog "alla" hon syftade på. Nicolina är inte den som pratar strunt vanligtvis heller, så vad det än är som hon syftar på så tror jag nog hon menar det hon säger. 

Jag har märkt att hon inte riktigt hittat någon riktig kompis än, hon är förstås kompis med många i klassen men ingen som hon verkar ha fäst sig vid. När hon började förskolan i Vasa hade hon tre kompisar redan första veckan som hon umgicks med hela året, de var en riktig supertrio. Där hade hon även redskapsgymppan som hon saknade väldigt mycket i början, som hon dessvärre inte kunde fortsätta med efter flytten. Hon är och har alltid varit en väldigt social och vänlig liten dam som hittat vänner precis överallt så det känns ju jättesynd att hon verkar ha svårt att finna sin plats bland barnen här. 

Att som förälder märka att barnen hellre skulle välja att flytta tillbaks när man trott att man gjort det bästa valet för dem känns ju förstås väldigt knepigt. Det här är inget vi diskuterar ofta här hemma just för att vi inte vill plantera frön i deras små huvuden, men man märker ju ändå att det är något de funderar på eftersom de tar upp ämnet själva nu som då. Jag är säker på att de kommer tycka det är roligare här på sommaren, men det känns ju onekligen tråkigt om de fortsätter föredra Vasa ännu i framtiden. Vi föräldrar saknar också Vasa och skulle också mest av allt vilja ha ett hus där istället, men då prioriterar vi annorlunda än barnen och kan se fler fördelar med vårt val att bo här än de kan. 

Alla förväntar sig att det här ska vara vår familjs stora dröm, att vi varit nästan lidande förut och att våra liv blivit perfekta för att vi har ett eget hus ute på landet. Det är väl vad alla småbarnsfamiljer drömmer om, eller? Men vad är ett eget hus och egen gård, när man inte längre kan leva det liv man är van vid och vill leva?

Bara en liten tanke sådär. 

 
 
 






22 Feb
19.31

DET ÄR BARA JÄVULSKAP

Ni vet, när man träffar nån bekant i butiken t.ex. så får man ju oftast frågan: "Nå, hur e det nu då?" och 99,8% av gångerna svarar man ju "Det är nog bara bra. Hur är det själv?". Det skulle jag helt säkert göra idag också, man orkar ju liksom inte gå in på några detaljer där framför köttdisken. Även om jag känner att INGET är bra just nu. Let me explain. 

Bilen som vi köpte förra veckans onsdag, den verkade ju helt nice. Ribban var verkligen inte hög, såhär skrev jag i bloggen:


Dagen efter tog vi den med på en testrunda. Alla ungarna i bilen och vi styrde kosan mot Prisma. JEE det kändes så bra att kunna åka iväg utan att inte veta ifall man ens skulle nå destinationen eller lämna på vägkanten nånstans! Jag sa åt Daniel, högt och glatt: "OJ vad det är skönt att ha en bil vars motorlampa inte lyser. TÄNK att vi kan köra såhär bara, utan att ens behöva oroa oss!"

........

Just den bilresan gick hur bra som helst, men så i lördags när vi skulle iväg på vår andra tur så hade den kommit på helt andra tankar. Det är en automatväxlad bil, och på instrumentbrädan lyser P R N D. Den växeln man har i lyser det en fyrkant runtomkring, så när man kör är det alltså en fyrkant runt "D". Mittiallt börjar bilen varva och knycka och ha sig, och fyrkanten den bara blinkar, försvinner helt ibland och sen mittiallt är det en fyrkant omkring alla bokstäverna. WTF?!?! Det kan för faa-an inte vara sant. Det känns ju verkligen inte bra när den kämpar på sådär så Daniel kör till sidan och stannar motorn helt. Lägger igång den igen, smyger iväg från vägkanten och då knycker den bara lite sen är den helt normal igen. Ok, den har nåt slags elproblem tänkte vi. Ändå låångt ifrån samma allvarliga problem som Volvon hade. Det är lugnt! Vi tar itu med det på måndag. 

På hemvägen fick vi samma show. Och det kändes ju onekligen som att det låg en förbannelse över oss. Ska vi verkligen inte kunna ha en bil som klarar av att ta oss från punkt A till punkt B utan att vi behöver stanna åtminstone en gång på vägen?! "Motorlampan lyser åtminstone inte" sa jag till Daniel. 

Nå, sen skulle ju jag till jobbet på söndag och redan när jag körde av gården blinkade den där förbannade fyrkanten. Kände mig som en mommo som inte visste hur man växlar när jag körde iväg på riksåttan, men efter några km lugnade den ner sig igen. PJUH! Jag kom fram till jobbet. Och det var det viktigaste. 

Men sen! När jobbdagen var slut hoppade jag gladeligen i bilen och hade nästan glömt alla bilbekymmer. Vet ni vad jag ser då? ATT MOTORLAMPAN LYSER!!
 



Alltså, jag är ju en av dem som tror på attraktionslagen, att det man vill ha ska man säga högt och det man inte vill ha ska man radera ur sitt minne typ. Jag borde kanske inte tjatat så mycket om hur kul det är att motorlampan inte lyser. Universum, fattar du inte skillnaden mellan jakande och nekande? 

Så nu idag
blev bilen hämtad och det var just idag som jag skulle behövt komma mig till skolan när mitt golv (examenstillfället) skulle bedömas. SKIT. Sen var det dessutom jag som var tvungen att möta bilverkstadsgubbarna vid ABC för att lämna över vår bil och ta emot en lånebil. Alla ungarna med också för Daniel jobbar ju kväll. De kunde varken svenska eller engelska, och det var nog just och just så jag kom mig hem. En gammal Volvo S40, såklart manuell och växlarna var heeeelt åt helvete! 1an 3an 5an och backen vet jag inte hur fan man får i, för det gick liksom bara inte. Man lyckas om man har tur. Den kommer sig inte upp för vår branta backe ifall man inte tar fart och näää-e. Jag var så arg när jag äntligen kommit mig upp på gården så jag gick bakom garaget och började fulgråta av ren ilska.

På onsdag måste
jag till skolan för då måste mitt golv bedömas, men jag tänker fan inte sätta mig bakom ratten på den där skrothögen igen. Daniel får banne mig köra mig dit. 



... Och ja, så hittade vi hårtussar i barnens rum idag. Milou sa genast "Lolli" och nog var det hennes hår minsann. Tänk er att en fyraåring försöker klippa en sidecut. Så ser det ut. 

Tack universum. Tack. 






Start