06 Jul
19.26

THE END OF AN ERA

Om nån undrar vart sommarvädret tog vägen så kan jag trösta med att det kommer nog tillbaks, om sisådär en vecka eller så. Jag fick ju plötsligt lite semester jag, så såklart ska det pissa ner i motvind varje dag (åtminstone från och till) så jag inte alls får målat fasaden. Det började ju så bra, men jag hann bara börja skryta högt om hur mycket jag kommer hinna få gjort så blev det höst. 

Igår sysselsatte jag mig i alla fall med storstädning här hemma, så nu är det riktigt behagligt att vistas inomhus hela dagarna. Milou har senaste tiden haft en period när hon vägrat somna i sin säng, hon har bara accepterat att somna på min mage, halvliggandes i soffan. Så det har hon fått göra. Men så en kväll provade jag natta henne i högsängen (Joline sover ovanför, Milou ska sova under) och det gick över förväntan! Provade igen nästa kväll men då kom hon bara upp igen. Så vi tog några dagars paus och fortsatte låta henne somna på mig, sen flytta henne till spjälsängen. 

Men så igår började jag tänka, att ifall det bara är högsängen hon går med på att somna själv i de gånger hon inte somnar på mig, så kan jag ju lika bra skruva ner spjälsängen. Så det gjorde jag, och blev faktiskt riktigt sentimental. 

Tänk, den sängen blev köpt åt min äldsta storasyster, 1976. Den har blivit använd av alla mina tre systrar + mig själv, och nu även av mina tre flickor. Jag minns det så bra när jag väntade Nicolina och målade den vit. Minns det lika bra när vi skruvade ner den första gången och när det var dags att ta fram den åt Joline. Sen på slutrakan av graviditeten med Milou fick Joline flytta ur den och då blev den målad svart lagom tills Milou skulle få ta över.

Nu är det slutet på en era, känns det som. Vi vill ju inte ha fler barn - ser äntligen ett ljus i tunnelns slut (freeedooom), hehe så det känns så mycket större denhär gången när Milou flyttar ut ur vårt sovrum. Alla våra tjejer har delat rum rätt länge med oss, Milou är faktiskt yngsta som flyttar ut. Det har känts naturligt för oss och nog känns det ännu vemodigt för mig att inte längre ha henne i samma rum som oss, min lilla baby.

Men nu får det bli såhär då hon själv verkar va färdig med spjälsängen. Första natten i högsängen gick bra, hon somnade utan problem efter nattsagan, men än så länge måste hon somna före Joline går och lägger sig, annars blir det nog allt annat än sovande barn där inne. 

Det som gjorde att det kändes ännu mer som ett avslutat kapitel, var när Nicolina hjälpte mig bära ut delarna i förrådet. Första barnet, 7,5 år och tre barn senare hjälper hon mig avsluta bebiskapitlet. Så gammal som Milou är nu, har ingen i vår lilla familj hunnit bli före en annan varit på kommande.



Det känns som att vi hunnit ikapp nu, på något konstigt sätt. Som att vi har en del bakom oss, som många andra i vår ålder har framför sig. Det känns både vemodigt och befriande. Jag känner ibland avund på de som befinner sig i bebis och syskontankar just nu, det är en underbar och spännande tid de har framför sig. Hur känns det att planera sin familj i den åldern vi är i nu? Hur känns det att få sitt första barn samtidigt som alla andra i ens ålder? Det måste nog ändå vara rätt annorlunda än vad det var för oss när vi blev föräldrar. Det är något som vi ser tillbaka på numera. Det hör till vårt förflutna. Istället kan vi skymta ett kapitel i vårt liv som vi inte upplevt tidigare - äldre barn och framförallt mer frihet. Något som vi aldrig hann ha, på vuxet vis. Snart är vi inte låsta hemma längre, snart kan våra barn ta hand om sig själva några timmar och man behöver snart inte längre fundera på barnvakt för en middag på stan på tu man hand. Det som man tycker känns som en livstid, handlar egentligen bara om några år. Och det känns så okänt men spännande, nu när vi kommit oss så långt på vägen. 

 










Kommentarer
» Anna

Samma här, tredje sonen har nyss börjat sova i stor säng, så bara jag orkar ska spjälsängen skruvas isär och föras bort. Vi har fått barn med ca två års mellanrum och att nu ha en som nästan är två och inte vänta nästa syskon är fantastiskt skönt! En intensiv period är bakom oss och det märks att det lättar för varje år som går! Ser fram emot tiden framför oss med barn som blir mer självständiga, dagis och skolstarter, återgå till arbetslivet med ny energi och lite mer tumistid mellan oss vuxna.


Kom ihåg






Trackback
Start