DET FÖRÄNDRADE MIN DOTTER

Som följd av mitt tidigare inlägg "Det förstörde min dotter" så kommer här en fortsättning. 

Flera av er
har önskat ett inlägg om hur Joline's resa går. Hon blev som de flesta av er nog redan vet vaccinskadad när hon var tre månader. Fyra dagar efter Infanrix-vaccinet fick hon vätskande eksem över hela kroppen (atopi), hon fick allergier (bl.a. mjölk och ägg) och hennes psykiska och sociala utveckling blev hämmad. Jag drar en genomgång en gång till, för alla och speciellt för de som inte riktigt hängt med tidigare: 
 
 
 
Jag misstänkte vaccinet redan från dag ett, men alla läkare viftade bort mina misstankar. "Det kan inte vara en biverkning." Det var först när hon var kring året som jag började komma över så mycket information som tydde på att min magkänsla stämde och då trillade polletten ner. Efter det fick hon inga fler vaccin, utan vi fortsatte gå till specialisthudläkare både vid VCS och Mehiläinen och alla skrev bara ut nya salvor och kortison. Kortisonkurer gör ju såklart att eksemen blir bättre under en period, men det löser inga problem och den gör mer skada än nytta.

Förutom det som syntes på huden så var skadan även stor på insidan. Immunförsvaret byggs upp (i tarmen) under barnets första år och vaccinet förstörde det totalt. Hon var ofta sjuk under sina tre första levnadsår, och vi (jag, Daniel och Nicolina) som knappt varit sjuka före Joline föddes var nu jätteofta sjuka. Och det var inte Nicolina som drog hem smittorna från dagklubben och sen förskolan, utan det var Joline som lyckades bli smittad fastän hon var hemma med mig fastän jag (som alltid) var noga med att tvätta händerna när vi varit ute på stan/mataffären. Hon fick öroninflammation tre gånger ett år, var ofta förkyld och fick ofta långvarig retsam hosta som krävde medicinering, förkylningsastma, krupp, feber, kräksjuka flera gånger per år.

 

Och till sist, det som nästan gjorde mest ont i hjärtat, var hennes psyke. Hon blev inte bara lite blyg, hon fick stora svårigheter med att vistas på samma plats som främmande människor. Jag fick ett jobb när hon var 16 månader, då började både hon och Nicolina på dagis. Måndagar och tisdagar var de där. Redan då satt hon alltid för sig själv när man hämtade henne. Hon visade inget intresse för att leka med de andra barnen. Hon satt där i ena hörnet av sandlådan varje dag när hon blev hämtad, bara väntade på att jag och Daniel skulle komma. Hon slutade äta och blev underviktig, var bara arg och ledsen hemma och vägrade samarbeta vid påklädning. När hon slutade på dagis för att va hemma med mig (som var gravid) började hon äta normalt igen och blev mycket gladare. 

Men de sociala svårigheterna fortsatte. Hon drog sig undan i lekparken om främmande barn kom i närheten, ibland slutade hon leka helt. Såhär höll det på tills vi tog henne till en homeopat i augusti ifjol. Då vände allt. 

Alla Joline's symptom fanns listade under samma "skada" och efter en lång intervju och "allergitest" kunde homeopaten besluta hur vi skulle gå till väga. Värt att komma ihåg är att det inte går att förutse hur länge behandlingen kommer ta och hur kroppen kommer svara på behandlingen, så det gäller att prova sig fram tills man hittar rätt. Vi hade tur och homeopaten hittade rätt direkt. Joline fick "medicin" som rensade ut gifterna från alla vaccin och antibiotikakurer och redan efter de första fyra veckorna märkte både vi och andra i vår närhet förbättring i både huden och personligheten. Sen dess har vi fortsatt behandlingen med andra medel (man gör det liksom stegvis) och Joline förbättras hela tiden. När hon blev sjuk i Kawasaki i december tog vi paus i behandlingen och då gick hon tillbaka flera steg. Eksemen kom tillbaks och hon blev återigen väldigt tillbakadragen, nedstämd och grät varje gång hon skulle till dagis. 

Efter att hon blivit friskförklarad från Kawasaki fortsatte vi med behandlingen och hon visade förbättringar väldigt snabbt:



Den 22 januari fortsatte hon "medicineringen" och samtidigt började vi använda en tysk hudkräm (köpt från homeopaten) som innehåller endast vitaminer och mineraler, och på högra bilden ser ni mindre än två veckors skillnad. Har endast använt den sen dess vid behov och är så tacksam att vi upptäckte den.

Så med tanke på att vi tog en månads paus där i december-januari så har vi nu hållit på med behandlingen i ett halvår. Och vad har hänt under den tiden? 

  • Hon har slutat svettas nattetid. Förut blev hon genomvåt när hon sovit nån timme, men det slutade under behandlingens första månad. Svettningarna kom tillbaks under behandlingens paus, men slutade igen när den påbörjades igen. 

  • Hon har varit friskare än normalt. Vill inte ropa hej före vi är över bäcken men hon har bara varit kräksjuk EN gång ännu i vinter (Nicolina blev sjuk först och Joline blev endast dålig i magen) och det har aldrig hänt förut. MEN, vi är som sagt inte förbi värsta delen av året ännu (knack, knack, ta i trä). Hon har dagligen ätit probiotika (från homeopaten förstås, så det är ordentliga grejer) och likaså Nicolina. 

  • Hennes eksem omkring ögonen och hakan är helt borta. Nu har hon endast bakom knäna som behöver underhållas. Men inte ens där är eksemen ens i närheten på samma nivå som tidigare.  

 
 
  • Hon har blivit social, pratglad, hon sjunger och skrattar och VILL träffa vänner och bekanta. Detta är något som alla som vet hur Joline var tidigare har märkt och är så förundrade över. Hon är som vilken annan glad liten fyraåring som helst nu! 
     
  • Hon tål mjölk och ägg i större mängder än tidigare.

  • Hon säger snabbt och glatt hejdå och SPRINGER in till de andra barnen på dagis nu. Hon har även funnit två kompisar där som hon pratar om här hemma och ser fram emot att träffa.  


Förstår ni varför jag inte kan annat än skratta när nån kommer till mig och säger att homeopati är humbug, placebo och att det bara är bortkastade pengar? Jag kan läsa all anti-homeopati forskning i världen, det finns inget som kan motbevisa Jolines tillfrisknande. Hon är för fasiken fyra år, hon kan inte inbilla sig att bli som en ny människa. 

Jag kan inte
beskriva lyckan som jag känner när jag tänker på hur hon förändrats. Det känns så overkligt att se sin egen dotter bli som en helt annan person! Så mycket gladare, så mycket mer livslust. Förut var allt så mycket jobbigare för henne än för alla andra, och nu märker man hur hon plötsligt ser på livet och världen med helt andra ögon. Jag kan inte skriva detta utan att få tårar i ögonen! SÅ mycket betyder det här för mig som mamma. Det finns inget bättre än att se sitt barn njuta av livet, och det vet jag nu, efter att ha sett motsatsen. 

 

Skulle jag vaccinera mina barn efter vad som hänt med Joline och efter vad jag vet idag? Varför/varför inte, undrar ni. 

- Nej, det skulle jag inte.
 Och jag tänker inte redovisa vad jag vet, var jag tagit information, och varför jag gjort mitt val. Jag är inte skyldig någon en förklaring.  Den enda jag är skyldig något är Joline, och henne är jag skyldig att göra mitt allra bästa för. Så att hon ska må så bra som hon bara kan, och så att hon ska få chansen att njuta av livet lika mycket som alla andra barn. 

Tyvärr är det så att med föräldraskapet så kommer även ansvaret att göra val för en annan människa. Det handlar om allt från uppfostran till dop och vaccinering. Och jag är säker på att alla föräldrar gör det val som de tror är bäst för sitt barn. Alla försöker vi vårt bästa och ingen skulle väl med flit skada sitt barn på något sätt. Är man osäker tar man reda på fakta och utifrån det väljer man vad som känns säkrast. Med alla val kommer tyvärr konsekvenser och när det gäller vissa val kan konsekvenserna vara stora och man kan inte veta förrän skadan redan är skedd.

Det är lätt att tacka ja till vaccin, ta sprutan och sen trösta ett febrigt barn. Hellre lite feber än mässlingen liksom. Hellre lite utslag än röda hund. Jag har själv varit där en gång. Men alla vaccinskador syns inte lika tydligt som på Joline, tyvärr. Hennes skada var ändå så mycket större än bara en hudsjukdom. Och då ska man komma ihåg att hennes skada var rätt mild i jämförelse med hur illa det verkligen kan gå. Med det sagt vill jag att alla kommer ihåg att det är frivilliga val vi gör.

Man måste välja det ena eller det andra, och ingen har rätt att klandra en annan för det val man gör. Och det gäller även oss som väljer att inte vaccinera. 

DET SOM GÖMS I SNÖ...



Jag har hela vintern haft i bakhuvudet hur vår trädgård ser ut, under all snö. Det är mycket vi vill fixa på gården senare i vår/sommar men när man inte sett hur det sett ut har man nästan glömt bort. 

Gräsmattan är en grej som jag ofta glömmer bort att räkna in i vår planering, eller ska vi säga mossmattan. Det är inte några fläckar vi talar om nu utan HELA GÅRDEN. Det finns ju olika medel man kan använda för att få bort mossan men att gå runt och strö ut/spruta känns lagom tidskrävande.

Har ni några tips på hur man mest effektivt får bort eländet? Gräva upp, lägga ut ny jord och så nytt gräs? När kan man börja på? Förutom att det är fult så tycker jag det är så jäkla äckligt att gå barfota på mossa. Så det SKA bort. 
 

SO FAR - SO GOOD, MAYBE

Nu är jag riktigt snart klar med f.d. brasrummet. Målade golvet andra varvet igår och det skulle egentligen räckt att måla två varv men rullen jag använt är så hård och suger inte upp lika mycket färg så det blir att måla ännu ett varv. Så imorgon efter praktiken ska jag köpa mer färg och stryka på ett sista varv, SEN är jag klar! Nu är det bara nya dörrar som fattas, men det tar vi sen till sist när vi byter dörrar i hela huset. 

 


Måla klinkers alltså. Det håller ju inte för alltid men det är en billig nödlösning om man inte har lust att lägga nytt golv precis just nu. 

Men helt bra
förändring tycker jag. Det är ju så mycket ljusare och fräschare nu, men jag har kommit till ett stadie när jag inte är nöjd med någonting som jag gör. Jag ser brister överallt, sånt som ingen än jag ser. Det är ju både negativt och positivt, för det bidrar ju till att jag alltid gör mitt bästa men samtidigt så blir jag aldrig helt nöjd hur bra det än är. Tycker sällan att SHIT FYFAN VA SNYGGT DET BLIR! Utan det är mer Ok, det ser ju bättre nu än det gjorde förr i alla fall. Det duger. Jag har för höga krav på mig själv helt enkelt. Måste lära mig att använda den egenskapen till något bra. 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production