18 Nov
12.26

ANDLIG UTVECKLING & HÄLSNINGAR FRÅN ANDRA SIDAN



Tiden efter min auratransformation har minst sagt varit.. otrolig.
Jag har försökt i huvudet beskriva i ord hur det känns på insidan, men det är nog jättesvårt. För det första så måste man vara ganska lyhörd på hur ens inre jag riktigt mår och hur man känner sig för att förstå när jag förklarar, men jag vet att långt ifrån alla är det trots att vi alla har den förmågan om vi är öppna och ärliga mot oss själva. 

Men ni kan föreställa er ett skrivbord, smockfullt med skit. Höga pappershögar, skräp, skitiga kaffemuggar, damm, post-it lappar och what not. Och så tänker ni er att nån kommer och med båda armarna bara drar över hela bordet så allt åker i golvet med en jävla fart. Skrivbordet är jag. 

För mig har det alltid känts naturligt och jag har alltid kunnat gå in i mig själv och känna, även sådana känslor som jag önskar att jag inte skulle känna. Som jag, precis som de flesta andra, gärna blundar för. Min egna personliga syn på mig själv och andra består av flera "lager". Först har vi min fysiska kropp, sen mitt humör och "synliga mentala mående" - det som andra kan se, och längst in har vi mitt inre som bara jag kan känna och där kärnan till vem jag är, det liv jag lever sitter. Allt detta sitter nog ihop, men det lager som sitter längst in styr över alltsamman. Klärvoajanta personer ser nog det här på ett mer avancerat sätt, men av vad jag lärt mig hittills under mina behandlingar och research så är det denna syn jag skapat åt mig själv.

Det tog mig många år innan jag förstod att jag borde och kunde få hjälp, och att jag skulle göra en AT var förutbestämt, det är jag helt övertygad om

När jag nu tänker tillbaks på tiden före min AT känns det helt obegripligt att jag kunnat må så dåligt och ändå klarat av att överleva. För ja, man kan nog säga att jag bara överlevde för levde, det gjorde jag då verkligen inte. Utifrån sett var jag säkert som vem som helst, normalt stressad, hade LEJDON nu som då precis som alla andra. Men inuti var jag ett vrak. Jag ville inte vakna på morgonen, kände mig nästan tvingad att träffa kompisar, för innerst inne skulle jag inte alls orkat. Ville bara lägga mig ner i skogen och ligga där ett år. Och jag var inte ens deprimerad? Jag försökte skylla på det, önskade nästan att få en sådan diagnos, och det skulle jag säkert fått också för mina symptom och känslor är väl precis det som vården stämplar som depression. Innerst inne visste jag hela tiden att det var något mer än så och att ingen samtalsterapi i världen skulle rädda mig, för jag kände att jag själv bar på svaren redan. Någonstans djupt inne i mig själv. Undangömt, bortglömt, blockerat. Och skulle jag blandat in en psykolog skulle jag bara blivit bortblandad. Precis så kändes det. 




Och jag är så otroligt tacksam över att jag kom mig på rätt väg, finally. Att jag när livet var som värst, råkade se att någon nämnt healing i en grupp på fb. Samma dag ställde jag en fråga i samma grupp och blev jag rekommenderad att gå på en såndär healing. Hade inte höga förväntningar kan jag ju säga, men jag fick en tid redan någon dag senare. Och ja, det var ju inte själva healingen som botade mig, men det var där och då som jag fick bekräftat att jag verkligen var så förstörd som jag känt, och en ny väg uppenbarade sig. Det var upp till mig själv om jag ville gå den vägen, och jag kände bara i varje cell i kroppen att det var precis den vägen jag skulle gå.

Nu har det snart gått två månader sen min AT och i onsdags var jag på min första balansering. Jag har, precis som jag känner, gjort enorma framsteg redan. Jag är inte lika kritisk mot mig själv längre, och jag har ett LUGN inom mig nu. Jag är samlad, klar och tydlig. Mitt tredje öga (intuitionen) öppnas mer och mer och pusselbitarna faller på plats en efter en. Det går snabbt framåt i rätt riktning och det kommer bara bli bättre. 

Nu har jag även börjat få nya insikter, både större och mindre. Något som jag alltid känt av men som blivit ännu starkare sen jag gjorde min AT, var behovet av att få kontakt med min pappa. Han dog när jag var 15 år och jag är övertygad om att det är en viktig bidragande orsak till att jag blivit så sönder. Jag har gått vidare med livet, för det måste man göra och det gör man ju nog, men en del av mig har inte kunnat gå vidare helt, hur mycket jag än försökt. Det är jättesvårt att beskriva känslan men det känns helt enkelt som att jag inte KAN gå vidare i mitt liv och min självutveckling före jag kontaktat honom. Ungefär som att jag försöker öppna en låst dörr, när det är pappa som har nyckeln. Denna känsla kommer från mitt inre, det vet jag bara. Och bara det är en så underbar känsla, att känna att man litar på sig själv och kan se tydligt, den där jävla ovissheten och osäkerheten är något jag verkligen inte saknar. 



Så jag tog tag i saken i måndags och ringde ett medium för att boka tid. Vi hann prata kanske tre minuter, och hon hade just förklarat att hon inte kan lova att hon får kontakt, då pappa gav sig till känna. Det hela var så overkligt och övermäktigt och jag kämpade hårt för att inte brista ut i gråt, för allt hon sa, allt han sa och visade henne.. det var ju faktiskt pappa!! Han tyckte det var jätteroligt att jag tar kontakt med honom, det har han väntat på. Och ja, han ville även informera mig om att han fortfarande röker. ;) Oj pappa. ♥

Sen i onsdags hos Marika hann jag bara lägga mig ner, nämnde att jag bokat tid hos en annan medial och då visade han sig för henne också. Det han sa då var ännu mer känslomässigt för mig. Han vet att jag bär på en stor sorg efter hans död, men han är glad att jag sökt hjälp. Han har hört allt jag sagt åt honom, även när jag inte sagt det högt. Att jag alltid kommer vara hans lillflicko, vad som än händer. 



Vad säger man ens om det här? Att få bekräftat att han finns hos oss skulle varit en jättestor grej, så ni kan ju föreställa er hur det känns när han sen pratar via mediumet. Man känner att man nästan vill hålla för öronen för det är bara så stort och överväldigande.. större än något annat. Det är svårt att hantera något sånt här, alla känslorna. Det känns ungefär lika stort som när han dog, fast nu är det alla motsatta känslor som svämmar över. 

Jag blir skakig varje gång jag skriver eller pratar om det. Jag vet hur konstigt allt detta låter, jag kan själv knappt tro det. Att han finns hos oss är en självklarhet för mig men man kan ju ändå aldrig veta säkert. Att få en sån här bekräftelse, att kunna kommunicera med honom känns så övermäktigt och overkligt. Det känns ungefär som att få en present som är värd alla pengar i två världar. Det är något som jag drömt om och önskat sedan dagen han dog, och nu efter nio år har det blivit verklighet. Jag skulle ha kunnat ta kontakt så mycket tidigare, men jag känner att det hela tiden var menat att ske just precis nu, och just i detta skede i mitt liv. Allt som skett hittills var tvunget att ske. För aldrig förr har det känts så viktigt som det gör nu, och det tror jag pappa redan vet. 

Nästa vecka får jag en hel timme med pappa, och det är fortfarande en helt obeskrivlig känsla. 


 
 








Kommentarer

Vad härligt för dig! Är också sugen på att testa både healing och medium. Och även om folk är skeptiska så ger det fortfarande dig lycka och det är det viktigaste <3

» Carro

Åååh jag ryser i hela kroppen! Så sjukt glad för din skull! 😭❤️😭❤️

» Malin

Jag tror stenhårt på både andar och det andliga. Precis som du skriver så faller det naturligt för även mig och jag tycker bara det vore konstigt ifall det inte fanns liv efter döden? Det känns som en trygghet för mig att tro att min mormor vakar över mig, så jag kan förstå din känsla.

» P

Guud så häftigt!! :O :O Jag finner det så arma intressant allt sånt där övernaturligt. Det måste kännas så häftigt att kunna få kontakt igen med en avliden förälder :) Hoppas du får kontakt även i fortsättningen <3 kram!

» Tina

Alltså blir tårögd här, så glad att du hittat rätt väg o allt som kommit med det.
Är själv rädd för å bryta ihop på nåt sätt nästa sommar när den dagen kommer när jag levt längre utan min pappa än med. Har tänkt på det i flera år, å vill inte att den dagen ska komma. :( <3
Kanske borde prova på nåt liknande...

Låter jättespännande! Jag har hela mitt liv velat kontakta ett medium, men jag vet inte var jag ska hitta någon? Speciellt här i Österbotten? Vill du berätta vem du har kontaktat eller hur du har gjort?

» Mamma

Att han fortfarande röker vet både jag och alla ni systrar...det har vi känt ;)

Hus lägger man upp en bild på sin blogg från sin telefån

<3

Var går man på auratransformation i Österbotten?

http://www.inblick.se/livsberattelser/2016/11/17/katrin-jesus-tog-bort-all-tomhet-och-sorg Läsvärt..


Kom ihåg






Trackback
Start