26 Nov
21.50

EN HELT NY SYN PÅ LIVET

Kära nån vad ni har gillat och haft er!
Mitt senaste blogginlägg har gillats av 101 personer på min fb-sida och 60 pers i FSB (Finlandssvenska bloggare) gruppen. Det är SJUKT många det vill jag påstå! Jag hade inte alls förväntat mig en sån här positiv feedback, för ärligt talat så trodde jag nog att största delen av er skulle tycka att det här bara är bullshit och att jag typ blivit galen, men det visar sig att det är så många fler än jag trodde som tror på samma som jag och som också ser på andligheten som en naturlig och självklar sak. Jag kommer gå mer in på min tro i ett annat inlägg en annan dag. 

Nu vill jag bara tacka er för varje tumme upp och varje fin kommentar jag fått. Det är så jäkla roligt när man ser att ett inlägg blir sådär uppskattat, speciellt när man förväntat sig motsatsen. ♥



Hela den här grejen med pappa har gett mig en sån otroligt mäktig känsla inuti. Före jag gjorde det här så kände jag mig liksom inte hel, jag kände att något fattades. Ungefär som om han tog en del av mig med sig när han dog. Den delen har blivit mer och mer nödvändig för mig och det har fått mig att må så dåligt bara av tanken att aldrig kunna få den tillbaks. Få honom tillbaks. Sorgen var oumbärlig vissa dagar och jag kände bara att jag inte KAN gå vidare och leva lyckligt fullt ut utan att få träffa honom igen. Nu känns det plöstligt inte så längre. 

Sorgen som efter alla år inte ville blekna, känns inte likadan längre. Jag blir inte gråtfärdig när jag tänker på allt han missat, jag känner mig inte sorgsen och tom när jag tänker på honom, jag känner ingen panik över att inte få se honom igen, allt känns nästan okej (!?). Jag kan acceptera att han är död och det känns okej att inte få träffa honom längre i detta liv. För jag vet ju nu att han finns här hela tiden. Han är lika mycket här som vi är, han är så nära hela tiden och lämnar mig aldrig. Jag tror honom när han säger att han alltid finns här ifall jag behöver nån att prata med. Och jag är övertygad om att den dagen som jag själv är redo att lämna detta liv, så får jag träffa honom igen. Jag har inte förlorat honom alls egentligen. 

Och det är en väldigt märklig och mäktig känsla. Att kunna skriva helt ärligt att det känns okej. Att inse att livet här på jorden inte är allt. Att döden inte är allt. 

Före jag tog kontakt med detta medium så skrev jag om att det kändes som en dörr som behövdes öppnas, att det bara var pappa som hade nyckeln. Jag såg det så tydligt då plötsligt, hur detta var en pusselbit som behövde falla på plats. Jag kände att det måste bli gjort. Och nu sitter jag här med en helt annan syn på hela livet plötsligt.

Jag är min egna sanning så tätt in på spåren nu. 


 








Kommentarer

Kom ihåg






Trackback
Start