TRE INSIKTER

1. Jag ogillar nog trädgårdsarbete ändå. Bor man i höghus kan man knappt vänta tills man får flytta in i eget hus och ha egen gård att ta hand om. Tänk nu bara vad mysigt att alltid ha något att pyssla med, alltid något som ska rensas eller fräschas upp. Sen har man en egen gård, och så inser man att det finns SÅ många fler roliga saker man hellre skulle slösa sin lilla fritid på. Även om det nog är roligt att ha när man faktiskt har lust. Trädgården rasar långt ner på prioriteringslistan och jag blir bara irriterad när jag kör in på gården och ser allt som måste göras, för jag VILL INTE.

Sist och slutligen trivs ungarna inte särskilt mycket bättre med egen gård heller, för den blir ju så urtråkig i längden. Nä, Vasa med alla sina lekparker man kan växla mellan är nog underskattat. Varför envisas folk med att tro att alla småbarnsfamiljer trivs bäst ute i ingenstans? 


2. Likgiltighet, det är något som kan såra mig otroligt mycket. Nu syftar jag på likgiltighet hos andra då. Jobbar man på att bli mer medveten om sig själv och sina känslor så blir man även bättre på att registrera vilka känslor hos andra som gör en extra upprörd. För mig är det en av de värsta känslorna, när man själv känner starkt för något, och den andra rycker på axlarna och inte kan bry sig mindre. Alla gör som de själva vill, visst. Det har vi alla hört och det håller vi alla med om. Men alla borde nog bli bättre på att ta andra människors känslor i beaktande. Vi är väl här på jorden för att leva tillsammans, visst? 
 

3. .. och det leder mig in på min tredje insikt. Skulle det finnas en gnutta högre känslighet hos alla individer här i världen, så skulle många hemskheter minska drastiskt. Våldtäkt, misshandel, tortyr.. Visst har religion och kultur en stor del i allt det, men varje människa kan ju tänka och känna för sig själv. Som högkänslig är man lyhörd och påverkas av andras känslor och (många av oss) känner ett behov av att sätta andra före sig själv, för att själv må bra. 

Sen kanske det ändå inte skulle spela nån roll, för människor som gör såna hemska saker mot andra kanske helt enkelt inte är friska. Men jag tvivlar ändå inte på att högre känslighet inte skulle skada för det. Och det leder mig in på det sjuka faktum att dagens samhälle anser att känslighet är ett förhinder, en svaghet.. men det tar vi en annan gång. 




Heidi    •  

Är också HSP. Det var så skön insikt när jag insåg det o lärde mig om det för några år sen. Liksom det är inte mig det är fel på, utan jag är bara annorlunda än väldigt många andra. Och hur tungt och uppslitande det är med alla dessa känslor och tankar så tror jag inte jag skulle vilja vara utan dom heller. Det är jag och dom - for better or worse - hehe.

Svar: Så känns det för mig nu också!
JANINA NYLUND

A.    •  

"Men alla borde nog bli bättre på att ta andra människors känslor i beaktande."

Att registrera andras känslor är dock inte detsamma som bry sig. Man kanske märker, men man förmår inte visa entusiasm. Ursäkta mig nu, om det låter otrevligt, men att förvänta sig att andra ska bry sig lika mycket som jag om DET SOM ÄR VIKTIGT FÖR MEJ det innebär att man ha lite för höga tankar om sig själv.
Nu vet jag inte vilken slags "viktiga saker" du pratar om, men om du vill veta hur de "likgiltiga" känner och resonerar, så kan jag berätta: för mig är det högst irriterande när någon förväntar sig att jag ska bli entusiastisk och jublande över något som jag själv kanske tycker är urtråkigt. Sen kommer det där med den dagliga tröttheten. Är man trött och övertrött (det gäller nog de flesta i vårt hektiska samhälle) så är det omöjligt att intressera sig för vad andra tycker och tänker för det skulle kräva en visst mått av engagemang som är energikrävande.
Nu pratar jag om vardagliga saker, inte att någon säg haft olycka eller sånt.

Svar: Fast det var inte det jag syftade på i mitt inlägg! Men förstår att det kan misstolkas. Jag syftade på när något stort/viktigt/känsligt är aktuellt i mitt liv, som även påverkar en annan på ett eller annat sätt, och den personen är likgiltig. Eller när något jättestort händer i mitt liv, och de som står en allra närmast är likgiltiga. Kortfattat: När man tycker att något borde ge reaktion hos en viss person och den personen sen är helt obrydd.
JANINA NYLUND

Cecilia    •  

Vad skönt att du säger detta när vi nu funderar på hus utanför stan eller lgh när vi flyttar med familjen till min barndomsstad Vasa. Bir just nu i hus och trädgården är kul på våren, sen blir den en djungel och huset möglar och jag vill bara bo i lägenhet!!

Svar: Haha jamen visst är det jobbigt med eget hus och gård! Så enkelt ändå att bara behöva sköta om en lägenhet :)
JANINA NYLUND

Malin    •  

❤❤

Cecilia    •  

Oj vad jag känner igen mig på första! Flyttade från lägenhet i storstad till radhus i liten stad mer på landet. Ju längre tid vi bott här, desto mer undrar jag hur jag tänkte att allt skulle bli bättre här...

Svar: Precis! Det har jag funderat på ett bra tag också.
JANINA NYLUND

Anne    •  

Fint skrivet Janina! Och verkligen intressant för mej som hör till den "likgiltiga" kategorien. För mej är högkänsliga ofta lite väl dramatiska, jag har svårt att förstå att man måste ha lust att göra något, jag gör det som skall göras utan att känna efter så mycket vilket gör att jag har svårt att förstå hur man ena dagen kan tycka att något är jättebra och jätteroligt för att nästa dag tycka att samma sak är jättejobbig. För mej är vissa dagar bara lite segare än andra, eller vissa saker känns jobbigare än tidigare, men jag lägger inte så mycket vikt vid det utan tänker att nästa dag blir det bättre. Därför är det väldigt tungt för mej att "känna med" högkänsliga då de har en sämre dag, det tar mycket energi av mej som inte själv förstår varför man kan vara lycklig ena dagen och olycklig nästa utan att något stort egentligen har ändrat.
Jag är också väldigt flexibel i mitt tänkande, jag kan acceptera det mesta och därför har jag ofta ingen stark åsikt i ett ärende utan blir ibland irriterad när jag förväntas tycka något om något jag inte har en åsikt om.
Så olika kan vi vara här i världen :) Som du säger, det viktigaste är att man respekterar att man är olika och uppskattar det, för det är ju faktiskt en rikedom att vi är olika. Annars skulle världen inte utvecklas, eller utvecklas okontrollerat. Har man väldigt svårt att leva med det eller blir konstant irriterad på den andra tycker jag det är bäst att bryter. Annars tar det bara energi.

Svar: Intressant att läsa om din synvinkel! Nu menade jag ju inte att alla alltid ska känna med högkänsliga, det jag syftade på (men som inte kom fram märker jag nu) var när det handlar om något stort, viktigt och något som man tycker att borde beröra en annan också, så DÅ är likgiltighet något av det värsta som finns. Om jag nu har en dålig dag, så inte förväntar jag mig då att nån annan ska bli nere och känna med mig då (även om jag nog önskar lite empati, men det har väl alla rätt till), nog vet jag själv att jag känner mer än andra och att andra inte kan förstå hur det känns. Men jag förstår att mitt inlägg kan misstolkas! En grej bara, jag förstår att du uppfattar högkänsliga som "lite väl dramatiska" men gå aldrig och säg det åt nån högkänslig som för tillfället har en sämre stund/period. Det är ett av de värsta som man får höra som högkänslig och det får en också att känna sig sämre än de som inte är lika känsliga, vilket är det sista man ska behöva göra, speciellt när man har det jobbigt från förut.
JANINA NYLUND

Anne    •  

Sant! Och jag försöker verkligen att inte påpeka att jag tycker det är lite väl dramatiskt :) Lika som jag inte tycker om att höra att jag är likgiltig, det är bara att jag känner mindre, för både stora och små saker. Jag känner ganska lika hela tiden, varken mer eller mindra :) Himla kul att jämföra faktiskt, hur olika det kan vara!










Kom ihåg mig?
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production