NÄR MAN TAPPAR SIN VÄG FULLSTÄNDIGT

 
Jag har påbörjat detta inlägg så många gånger, både skriftligt och i mitt huvud. Jag har skrivit ner precis allt en gång redan, ett inlägg som tog mig flera timmar att få klart. Men när det väl var klart, så kunde jag inte förmå mig själv att publicera. Bland alla blogginlägg om depressioner, utmattningar och sjukskrivningar som cirkulerar just nu, så kunde jag inte relatera till något av dem. Mitt började i samma stil, lite försiktigt sådär, men sen blev det för ärligt, för mörkt. Så mörkt så det till och med gjorde mig själv mörkrädd. Av alla djupa och ärliga inlägg jag någonsin skrivit så var det det värsta inlägget av dem alla. Jag som annars snabbt klickar på Publicera, kunde inte. Just den dagen så fick jag ner alla mina känslor i ord, och sista stället de orden hör hemma, är i bloggvärlden. 

Ändå kan jag inte låta bli att berätta. Jag har ältat detta tio gånger om. Ska jag skriva eller ska jag inte? En del av mig vill inte, men jag vet själv att jag inte kan gå vidare utan att få det sagt. Efter alla år som ni följt med mig här tycker jag faktiskt ni är värda att få veta. Åtminstone en liten del, en snabbversion. 

Jag har under de senaste åren tappat bort mig själv mer och mer. Mitt huvud har fyllts av negativa tankar - jag har börjat hata mig själv. Min känslighet har sakta tagit livet av mig. Min hjärna har gått på högvarv, så som den gör när man är högkänslig. Jag har såklart trott jag varit deprimerad, och för några veckor sen nådde jag en gräns. Jag tror min kropp kände av att det här är så långt som den kan gå, jag hade nått botten och kraschat genom den. Fortsatt falla. Jag kunde inte se meningen med mig själv, och allra minst livet. Jag var inte utmattad, jag var bara inte mig själv längre.

Och det var ju inte så jävla konstigt. 

För ungefär två veckor sen blev jag tipsad om energibehandling, tänkte att det var värt en chans. Jag har alltid varit öppen för det mediala så det var inget konstigt för mig. Behandlingen var jag på förra veckans tisdag och det visade sig vara en vändpunkt för mig. Jag kommer aldrig glömma den dagen! Hon kände min känslor, beskrev dem på ett sätt inte ens jag själv kunde, berättade varför jag känner som jag gör, och det var som om alla bitarna föll på plats. 

Någonstans långt in visste jag att jag inte var deprimerad, jag hade helt enkelt tappat bort mig själv på vägen - bokstavligen. Jag var inte jag längre, för jag hade fyllt mig själv med andras energier. Jag var fast. Min känslighet hade gjort mig till en svamp, min aura var sönderbränd. Jag skulle kunna berätta så mycket mer men jag känner att det inte tjänar något till egentligen. Många av er kommer rulla med ögonen och då spelar det ingen roll hur mycket jag än förklarar. Det är inte min uppgift att övertyga någon om någonting. Alla får tro vad de vill. Några av er kommer le, nicka och förstå, och ni vet redan allt ni behöver. 

Jag hade redan förlorat allt och hade inget kvar att förlora, så jag bokade en tid för att göra en Auratransformation (LÄNK). Fick tid redan en vecka senare. 

Hela veckan gick jag och räknade ner dagarna, timmarna. Jag kunde knappt bärga mig! Ju mer jag läste (för läste, det gjorde jag minsann) om allt det nya som uppenbarat sig i mitt liv, desto fler bitar föll på plats. Det var en lång, rätt overklig vecka. Kommer aldrig glömma den. 

Så kom äntligen dagen, i förrgår, då det var dags. Hela dagen var jag nervös, på ett bra sätt. Det var som att jag var i ett annat sinnestillstånd hela dagen. Plötsligt lade jag märke till mina andetag, hur jag andades in och ut den friska höftluften. I dimman cyklade jag och kände ett lugn i hela kroppen. För mig var detta den sista dagen i första delen av mitt liv. Det var som om min kropp kände på sig att det äntligen skulle vända, på riktigt. För jag var nog verkligen SÅ sönder. 

Hela processen sen var en obeskrivlig upplevelse. Tänker inte gå in på det desto mer detaljerat (jag lovar, ni skulle ändå aldrig tro mig) men vi kan säga som så att jag blev hel igen. Nu är jag 100% Janina igen, och det är nu bearbetningsprocessen börjar. Det är här jag tar över, med min egna energi och nya styrka. Det är så otroligt, för jag känner mig så mycket mer som mig själv nu bara två dagar efter än jag gjort på flera år! Och då kan ni nog tro mig när jag säger, att jag har gjort mitt allra bästa för att vända allt själv. Men nu förstår jag ju, att det har helt enkelt inte varit möjligt. 

Ska jag verkligen publicera detta? Frågan har dykt upp flera gånger under tiden som jag skrivit det här inlägget. Jag skulle ju inte skriva ärligt, men jag kan helt enkelt inte fatta mig kort. Hur jag än försöker så blir det ärligare än det kanske borde bli. Det här är en så jättestor sak för mig! Ska jag ändå dela med mig? Är jag helt säker på det här? Vad kommer folk tänka? Men vet ni vad, 

Det här är min blogg. Jag skapade den när jag ännu var hel för typ hundra år sen. Jag har saknat den när jag varit borttappad, den försvann samtidigt som jag själv, och det har nog många av er märkt. Jag har saknat den lika mycket som ni! Förmodligen mer. 

Det är nu jag tar tillbaka allt det. Blir den bästa version jag kan bli. Ni kan se det här som ett avslut och en början, för det gör jag. 

 
 


Linda    •  

Spännande.. ! Hoppas du börjar må bättre igen :)

Nina    •  

Vad intressant, alltså int att du hade tappat bort dej själv utan själva upplevelsen nu efter!
Modigt att skriva om det och den som nu har nåt att säga om det så skit i dom! Viktigaste är att du mår bra och känner dej hel! <3

Matilda    •  

Så himla glad jag blir för din skull. Hoppas du lyckas bli glad och du nu. Kärlek till dig.

Carro    •  

<3 <3 <3

Anonym    •  

Go you! Hög igenkänningsfaktor, tror att jag nog är i en liknande position i livet och det är fantastiskt tufft! så himla starkt att du är så öppen👊 det kanske finns hopp för mig å 😉✌

Elisa    •  

Nu nu nu, äntligen tar jag mig tid att sätta vid datorn och kommentera. Jag har länge tänkt på att skriva till dig, men det har aldrig blivit av, lat som jag är.
Men jag måste börja med att tacka dig. För din blogg, för alla fina och ärliga ord som du skrivit genom åren. För jag har följt dig och din blogg i ganska många år nu. Jag har alltid känt att du på något sätt liknar, eller ersätter min storasyster. Det här låter säkert helt creepy, men jag har en död storasyster som jag aldrig träffat, men som jag önskar, av hela mitt hjärta, levde och vore här med mig. Någon som vore min förebild, och trygghet. Men i stället har du blivit en sådan. Det är din blogg jag har gått in på när jag velat tänka på annat än vardagen och alla problem. Jag har alltid lämnat din blogg med ett leende på läpparna. Antingen ett leende av igenkänning, eller av glädje, eller ett leende med känsla av hopp. På något sätt är jag väldigt lik dig, men skillnaden är nog att du är mycket coolare. Jag har många gånger tänkt tanken att du ska stänga ner din blogg eller sluta blogga. Och då har jag blivit rädd och ledsen. För din blogg går jag in på minst en gång varje dag. Och jag blir lika glad varje gång jag märker att ett nytt inlägg har kommit. Och det spelar ingen roll vad du skriver om, för oftast är det fina inlägg, och du kan liksom klä alla känslor och tankar i ord, på ett väldigt fint sätt. Jaa alltså jag vet inte alls vad jag skriver för konstigt. Jag vill bara att du ska veta att jag är en väldigt tacksam bloggläsare som älskar dina inlägg och tycker att du verkar, eller är, jättehärlig som person. Någon gång när jag har varit nere på botten och tänkt att är det så här livet ska vara, så har jag tänkt på dig, fina dig, och på att du har tagit dig igenom en massa. Och lyckats med en massa. Och så tänker jag att det kommer jag också göra. Det låter som att jag är någon liten idiot med sämst självförtroende, men så är det inte. Jag är liksom helt normal, men du har gett mig kraft och mod. Bara genom att du finns. Jag hoppas att du tar det här på rätt sätt. Men som sagt, tack <3! Och ps. jag ska bli bättre på att kommentera, för jag vill visa min uppskattning till dig

Svar: Alltså du, TUSEN TACK för ännu en fin kommentar! Jag kommer alltid minnas dig och dina kommentarer går alltid rakt in i hjärtat. Det du skriver låter inte alls creepy, jag är bara glad att jag kan "finnas där" för dig. Jag hoppas att du ska trivas här framöver också! Kram på dig <3 <3
JANINA NYLUND

Anonym    •  

Spännande! Energibehandling blev jag riktigt sugen på att kika upp och testa på :)

Saragunmarie    •  

Åh, hedé har ja fundera på från å till, å nu vart ja verkligen sugen. Tack för att du dejlar mé de! Va du ti Meracus Beauty & Healing? :)

Isabell    •  

Så himla glad jag blir att höra att det vänder! <3

Tina    •  

Men wow! Vad modigt av dej å dela med dej, förstår d e en stor grej. <3 Underbart att du hittade det å gjorde dej hel igen. Saknat dej!
Kramar

Victoria    •  

Så himla spännande!! Jag vill gärna höra mer 😃 hur gick det till? Hur kändes det? Vad hände? Vill också testa! Kram på dig och härligt att höra att det hjälpt dig redan!

Svar: Oj jag kunde prata om detta i TIMMAR :D Auratransformation är dock inget man bara testar på sådär, det är nog något man ska vara i behov av och verkligen vara säker på att man vill göra, eftersom det inte går att ångra sig efteråt.
JANINA NYLUND

Malin    •  

Energibehandling. Kanske något man ska testa på. Roligt att det funkade för dig och att du känner dig gladare igen!

Hon    •  

Delen där du skriver om att du fyllt dig själv med andras energier var så stark för mig! Fick mig att tänka och reflektera över vissa saker i mitt egna liv. Tack för det och kämpa på.

Svar: Tack! Jag hoppas att min historia kan hjälpa andra på ett eller annat sätt.
JANINA NYLUND

Mumsansobalans.blogg.se    •  

Va härligt att du hittat något som funkar för dig! Jag ska spara länken om jag hamnar på botten igen (: Allt gott 💗

Nina    •  

Så starkt av dej att gå en annan väg än den konventionella! Det gör bara den som har en skarp och tydlig urkraft ❤️

Svar: Tack snälla, vilken värmande kommentar <3
JANINA NYLUND

Nina    •  

Så fint skrivet och modigt att du vågar, det behövs för att skapa större medvetenhet kring detta ämne!
Jag har själv genomgått en auratransformation för ca 1,5 år sen och är så tacksam för att jag vågade göra den! Känner så igen mej i det du skriver! Jag hade kommit till en "återvändsgränd" och kände precis som dej att jag har inget att förlora, NÅT måste jag göra för att styra mitt liv i rätt riktning. Jag tror också att det var menat att jag skulle genomgå AT. Så många saker jag funderat på hela livet har fallit på plats, och jag förstår olika saker bättre och ur ett större perspektiv.
AT är ju ingen quick fix, utan en process. För mej, liksom dom flesta andra, har det varit en berg och dalbana. Men det är ju nödvändigt för att man ska komma framåt i sin personliga utveckling, man måste bearbeta vissa saker man tidigare förträngt/stängt ute, för att kunna gå vidare i sin process, och man blir för varje steg ännu starkare och visare. Men grunden, dvs lugnet, styrkan och tilliten är ändå där så gott som varje dag, såå skönt!
Nu äntligen börjar det hända även mera konkreta saker i mitt liv också, så kul! Känns så skönt att man kan lita på sin intuition och att allt blir som det ska. Kram och lycka i din process! 🙏🏻❤️

Svar: TACK för att du delar med dig av din historia! Min bearbetningsprocess har inte riktigt kommit igång ännu tror jag, jag har haft rätt jämnt humör sen min AT. Mer glad än nere i alla fall, men det känns på nåt sätt som att min kropp bara vill NJUTA av glädjekänslorna nu i början. Tror jag mått dåligt så länge så den helt enkelt vill stanna på denna glada frekvens en liten stund innan den tar itu med allt som ska bearbetas. Ladda batteriet kan man väl säga :) Tusen tack! <3
JANINA NYLUND

S    •  

Häftigt! :) Låter som något jag borde pröva...har så svårt att sätta fingret på hur jag mår, deprimerad är jag inte, men något är det...

Svar: En energibehandling är att rekommendera! Där får du reda på hur det egentligen står till med allt, och därmed även lättare att behandla när du vet vad det är som gör att du mår som du gör.
JANINA NYLUND

Tanna    •  

Den nya tiden den är här! Som ung mamma har jag lärt mej lägga lock på egna behov och levt gör andra. Att sticka ut har varit no no även om jag försökt så har jag backat in i mallen igen. Igår fick jag min första balansering två veckor efter min AT och nu jävlar ska jag visa mej själv vem jag är! All lycka till dej! Du har en egen plats! Kram










Kom ihåg mig?
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production