PLASTGRANEN & SKAMMEN

Så var det äntligen dags för jullov. En ynka uppgift har jag att laga som ska lämnas in före fredag men förutom det är jag fri nu. Senaste veckorna har minsann varit intensiva, så det ska bli sååå skönt med nästan tre hela (!) lediga veckor. Milou tog även hon jullov från dagis efter idag, Nicolina och Jolly måste ännu orka till förskolan och skolan tre dagar till, men det går ju så snabbt. 

Här hemma har vi försökt ställa till med jul så gott vi kunnat och hunnit. Vår vita plastgran åkte fram i år igen, fast jag har nog haft sån ångest över den i år. Är det bara jag som inte varit uppmärksam tidigare år, eller är det så att det är mer poppis än vanligt i år att ta in en riktig gran? Känns som att alla jag följer på instagram har släpat hem äkta granar. Det är ju nog det allra bästa på de flesta sätt och vis, men jag har haft så fullt upp och inte riktigt reflekterat över detta förrän den stod ihopmonterad, klädd och allt. Att jag som blivande inredningsdesigner have the nerve att helt utan skam välja en plastgran, och en vit dessutom! Det var nog nästan så jag ville gå och gömma mig bakom sängen ska ni veta. 

Men nog tamefan står den där ännu, med ojämnt fördelade bollar (barnen har ju klätt den såklart) och glitterband som vi dragit längs stammen på baksidan för att få det att räcka till hela granen men som trots det inte räcker hela vägen ner. 

Daniel har inte låtit så samarbetsvillig när jag mumlat diskret om att jag nog tror jag behöver en riktig gran för att vara nöjd i år, så jag får väl kanske lov att nöja mig ändå. Fast i och för sig, än är det några dagar kvar till jul så plötsligt kanske plastgranen blivit utbytt sålänge Daniel sover. 

Om man bor i en relativt stor skog och låt oss säga, hittar en passlig julgran strax intill sin egen tomt, typ på kommunens mark, får man ta den då? Jag gissar att man inte får, men.... varför inte?

 

via GIPHY

NÄR DET SKITER SIG LITE

Mer än två månader har gått sen jag bloggade sist och jag kan bara konstatera att tiden går snabbare än vanligt när man studerar. Det är slutspurten som gäller nu före jullovet börjar och jag kan knappt förstå att höstterminen snart är avklarad!? Allt känns så nytt ännu, och att tänka då att det bara är lika mycket kvar till sommarlovet känns helt sjukt. Vid skolstarten påpekade vår lärare att fyra år kommer gå fort, och jag börjar inse att han förmodligen har rätt. 

Helt lätt är det ju däremot inte. Att studera på högskolenivå med tre barn är inte piece a cake. Det är svårare än att jobba, för man är aldrig helt ledig när man slutar för dagen. Det är svårare än att studera på yrkesnivå, för man har alltid hemuppgifter. Deadlines som gnager i bakhuvudet, datum att komma ihåg. Ingen annan än man själv som ska se till att uppgifter blir gjorda och inlämnade i tid. Är man sjuk eller borta från skolan av annan orsak nån dag så är det på eget ansvar att ta reda på vad som ska göras. Det kan ta en vecka innan man får svar från en lärare man mailat och behöver man prata med dem så är det inte alltid sagt att de befinner sig i skolan. Vid varje ny kurs som startar så känner jag en liten nervositet i maggropen, har jag vad som krävs? Är jag kapabel att klara det här? Och vid varje avslutad godkänd kurs känns det som att jag tar ett ordentligt simtag, framåt, ett litet steg närmare målet, ännu hålls jag ovanför vattenytan. 

Nu har jag varit hemma med sjuka barn och sjukt jag de senaste två veckorna, opassligt nog prickade vi in sjukstugan precis när höstens kanske viktigaste kurs började. Idag var jag tillbaks i skolan, på sista dagen av kursens första halva. 100% närvaro krävs så jag blir tvungen att ta den nästa år. Men jag vägrar se detta som ett bakslag för jag kunde verkligen inte hjälpa att det blev så. 

Det gäller att blicka framåt och påminna mig själv om att det är okej att det skiter sig lite ibland.


Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production