SVAR PÅ FRÅGESTUNDEN DEL 3

Nu äntligen är alla svar besvarade. Det tog sin tid och jag ber om ursäkt för att det tog längre än säkert vi alla förväntat oss. Men det var roligt! Stort tack till alla er som skrev in frågor! ♥

HÄR kan ni läsa svaren på Del 1. 
HÄR kan ni läsa svaren på Del 2



Gör din pappa dig påmind på olika sätt i ert hus? Du skrev något om att han frågade om du hört ljud osv. Kan du berätta mer om det? :)


Det gör han! Vi har hunnit bo på många olika ställen men aldrig förut har vi varit med om så mycket ljud i ett hus förut. Speciellt kvällstid, och speciellt i köket och hallen. Till och med min mamma reagerade på det en gång när hon var barnvakt här en kväll. Det är inga tydliga "mystiska" ljud, utan vanliga ljud helt enkelt, fast som ändå är oförklarliga och som man inte kan sätta fingret på varifrån det kommer. Det första halvåret-året när vi bodde här var jag dessutom med om något väldigt skumt vissa nätter, jag kunde nämligen vakna av en ordentlig smäll. Ni vet sådär så man nästan flyger ur sängen med hjärtat i halsgropen och ropar "VAD FAN VAR DET DÄR?!". Vissa gånger väckte jag Daniel och bad honom gå upp och se vad det var (mörkrädd här hej) men han var så i sömnen och bara mumlade till svar, och på morgonen sa han att han inte hade hört något. Detta hände många gånger och jag är säker på att jag inte drömde för det var verkligen såna ordentliga smällar, ungefär som att någon vinkat omkull en stor byrå utanför sovrummet. Min mamma har också varit med om konstiga saker hemma hos sig, faktiskt ännu mer oförklarliga saker men det är en annan historia. 



Nybliven förstagångs mamma här ! Hur länge amma du dina flickor och vad tyckte du var "bäst"/sämst med amningen ? 

Grattis till babyn! 
Nicolina ammade jag i 10 månader, Joline i 6 månader och Milou i 7 månader. Jag har alltid älskat att amma, men med Joline blev det jobbigt då hon var mjölkallergiker och jag var tvungen att äta mjölkfritt. Milou blev det problematiskt med eftersom jag började jobba en dag i veckan när hon var 7 månader och mina bröst blev helt ur balans när det var så många timmars uppehåll var sjunde dag. Så det kändes enklast att sluta amma helt då, hon hade dessutom börjat bli så otålig under amningsstunderna minns jag, hon låg och fäktades med armarna och blev nyfiken på varje ljud, släppte taget om bröstet = mjölken sprutade överallt så ja... jag orkade inte hålla på. Jag nattammade ännu en tid men på dagen fick hon ersättning.

Jag har inga dåliga erfarenheter alls av amning utan tycker det är det bästa för både mor och baby, ifall det funkar. Jag har tyckt det varit supermysigt! Närheten, lugnet, bandet mellan mig och babyn. Det har alltid varit en självklarhet för mig att amma, det har fallit naturligt och jag har aldrig tvivlat på min förmåga att amma. Jag kan inte säga något som varit "sämst", annat än att det gör förjävla ont de första dagarna efter förlossningen då bröstvårtorna inte är vana och man vill skrika rakt ut vid varje matning när babyn tar sina första sugtag. Men det är bara att bita ihop och hålla ut första minuten, man vänjer sig snabbt och sen gör det inte ont längre. (Här ska tilläggas att det inte garanterat känns likadant för alla och jag är medveten om att vissa inte ens vill amma eller får det att funka. Det är precis lika normalt.) 

 


Om du fick en minut på dig i en stor mataffär att plocka på dig vilka varor du vill, vart skulle du ha sprungit först?

Oj vad svårt! En minut i en stor mataffär... jag ÄLSKAR ju stora mataffärer och kan spendera timmar där bland hyllorna! Men hade jag bara en minut på mig, så skulle jag sprungit och plockat på mig i följande ordning: 

- Oltermanni ost
- Kidneybönor
- Krossade tomater
- Naturell A+ yoghurt/grekisk yoghurt
- AXA's "Glorious premium müsli" med hasselnötter. 



Hur ser ditt drömhus ut? 

Jag har inte endast en vision om hur mitt drömhus ser ut, jag gillar flera olika stilar men det är i förstahand sån här stil jag faller för: 

 


Vad har du för drömmar? :) 

Jobba med inredning, ha en fet månadslön, prova på att bo utomlands, åka på en längre familjesemester till typ Thailand, backpacka genom USA under flera månader, hitta en stor lägenhet i Vasa som vi kan köpa, renovera och bo kvar i tills barnen flyttar ut och sen hyra ut den. Stora drömmar och en del går inte ens hand i hand, men hey! A girl's gotta dream ;) 



Hej! Skall ni ta nån katt? Hittade ni hem åt alla kaninungar? Mera foton på era husdjur och blivande veterinären :) 

Nej, vi har inga planer på att ta någon katt eftersom Daniel och Joline är allergiska. Alla kaniner blev bortlovade redan från början så det var inga problem. Den blivande veterinären ska jag försöka få på bild oftare :) 



Jag undrar hur det går för Nicolina med modelljobben :) Vilka framsteg gör Joline efter homeopaten? Har du tips på maträtter? Gärna vardagsmat åt en barnfamilj :) Har du några spartips för ekonomin? 

Nicolina har inte gjort några fler modelljobb eftersom allt är nere i Helsingfors och vi inte haft möjlighet att åka dit stup i kvarten. Hon är dessutom inte lika bekväm framför kameran just nu (hej lilla tonåren) men pratar ännu om att hon är modell och är stolt över sina foton som vi har på väggen här hemma. Vem vet, hon kanske väljer att återuppta modellandet när hon blivit äldre! 

Joline är som vilken annan unge som helst idag. Ingen problem med huden, förutom ibland när eksemen i knävecken börjar klia, men that's it. Svårt att förstå att hon förut hade runt ögonen, munnen, hakan, armar, mage, nacke, rumpa, ben...! Herregud så bra hon har blivit när man riktigt tänker efter. Och hennes psyke är så stabilt idag också, hon gråter inte längre för småsaker och är mycket tryggare i sig själv. Vågar ta för sig av livet och världen, även om hon fortfarande är blyg och lite reserverad. Men det är väl bara så hennes personlighet är, jag är ju själv likadan. 

Oj maträtter... det är verkligen inte min starka sida. Tycker det blir så enformigt hos oss, det är de "vanliga" maträtterna som snurrar. Provar jag något nytt som blir succé så kan jag meddela. 

Inga spartips heller, annat än att ha en viss summa som överförs automatiskt till sparkontot varje lönedag. 

 


I samband med din AT skrev du också om någon som du brutit kontakten med, vad var det som fick dig att göra det? Vad var droppen liksom? Och var hittar man styrkan i att bryta med någon som bara ger en ångest?

Ja, den människan hade ju brutit kontakten med mig utan min vetskap redan för länge sen enligt hen, men jag, som den högkänsliga, emotionella och på den tiden svaga individ jag var, hade svårt att släppa taget eftersom det inte hör till min personlighet att ha lätt att släppa taget om personer som varit viktiga i mitt liv. Det som var droppen för mig var när jag äntligen fick tillbaka min inre styrka och plötsligt såg hur FEL jag blivit behandlad genom åren. Då kunde jag klippa bandet helt, även emotionellt. 

Styrkan hittar man i sig själv, och i mitt fall kunde jag göra det först när jag gjort min AT. AT'n tillät mig se mig själv från ett helt annat perspektiv, och gav mig förmågan att se värdet i mig själv igen. Att lita på sin intuition är också viktigt, magkänslan ljuger aldrig. Jag har alltid haft noll tolerans för skit, men efter AT'n är jag så mycket starkare i mig själv och tillåter ingen negativ energi in i mitt liv. Jag är så otroligt känslig för andras energier och känner genast vilken slags energi människor har, hur deras energi påverkar min osv, och jag har mått dåligt tillräckligt länge för att vägra må dåligt igen p.g.a. andra. Jag kan inte ändra på hur andra är, jag kan inte göra andra godhjärtade eller tvinga dem anpassa sig efter min känslighet, jag kan bara själv välja vilka jag vill ha i mitt liv för att må bra och för mig räcker det att inse just det för att hitta styrkan att bryta med de som inte ger mig annat än dålig feelis. Dåliga energier påverkar mer än man tror, och även såna som själva tycker de är trevliga och goda människor kan ha en energi som påverkar ens egna negativt. Det är något man måste lära sig känna av själv och våga lita på. 



Tycker du att det är en bra åldes skillnad mellan dina barn. För och nack delar när dom var mindre och nu när dom är äldre?

Jag tycker det är en bra åldersskillnad, ja. Det skiljer 2 år 10 mån mellan Nicolina och Joline, och 2 år 7 mån mellan Joline och Milou. Så de är verkligen tripp, trapp, trull. Vissa dagar önskar jag att det var fem år mellan varje så att de inte skulle gå varandra på nerverna lika mycket, för det blir ju nog rätt mycket bråk när de är på "samma nivå" och vill göra samma saker samtidigt. Och när de dessutom är tre av dem så är det nästan alltid någon som går någon på nerverna. När t.ex. N och J bråkat och blivit sams igen, så börjar M bråka med J istället. Och när de blivit sams så börjar N härja med M och så håller det på ibland hela dagarna. Ibland har de ju dåliga dagar alla tre samtidigt, och då är man nog redo att packa väskorna och dra. De har starka personligheter alla tre och ryker ihop titt som tätt. 

Men fördelarna är ju ändå övervägande. De växer upp tillsammans och Nicolina som är 5,5 år äldre än Milou tar stort ansvar och håller småsyrrorna i schack när det behövs. Vi försöker se det som så, att det må stundvis vara jobbigt nu när de är små, men det blir desto bättre sen när de är stora. Deras syskonrelation värderar vi högt och det är nog en av de sakerna som jag håller hårdast på. För mig är syskon de dyrbaraste vännerna man kan få här i livet och det värsta som skulle kunna hända är att de tappar kontakten och blir som främlingar när de blir äldre. Usch.. får en klump i magen bara av tanken.. skulle jag få en önskan här i livet så skulle det vara att barnen hålls friska och förblir bästa vänner hela livet, precis som jag och mina systrar. 

Så kortfattat: Fördelarna är att de växer upp samtidigt, och nackdelarna är att de växer upp och går genom alla trotsåldrar samtidigt, vilket gör en gråhårig redan vid 25 ;) Skulle man t.ex. ha en förståndig 10-åring när man får sitt andra barn så skulle det ju inte vara lika fullt ös medvetslös 24/7. Fördelarna och nackdelarna är samma nu som när de var mindre, skulle jag våga påstå. 
 
 



Hur hinner/orkar/räcker man till för tre barn? (Vi har två nu men planerar en trea). 

Tre är faktiskt inte så mycket värre än två. I vissa situationer håller man såklart på att bli tokig, för man känner nog av att man är en förälder för lite i vissa situationer, de kan alla tre stå och gråta om olika saker och då skulle det förstås va enklare ifall man hade en färre att trösta, men i det stora hela så orkar man nog med tre ifall man orkar med två. Trean hoppar bara på tåget som redan rullar.



Jag minns ditt inlägg om ensamhet du skrev för länge sedan. Jag kände igen mig i det och blev starkt berörd. Hur gick det sen och hur är det nu? 

Jag vet inte ifall jag skrivit fler inlägg om det, men jag utgår ifrån att du syftar på inlägget jag skrev vårvintern 2012. Då var jag väldigt ensam och jag hade faktiskt ingen att umgås med. Efter att jag skrivit inlägget tog flera kontakt med mig och jag hade träff med några utav dem. Jag var tydligen inte alls ensam om att känna så och det kändes ju såklart tryggt att veta. Caroline var en av dem som tog kontakt, jag tror hon var den första faktiskt. Hon mailade mig och berättade om hur hennes livssituation såg ut. Vi var bekanta från förut eftersom vi gått i samma högstadie (hon gick på 9:an och jag på 7:an), men vi hade aldrig pratat med varandra eller ens hälsat. Så jag blev faktiskt mest förvånad att just hon tog kontakt, men hennes ärlighet och öppenhet fick mig att genast känna att det här är någon man kan lita på. En dag kom hon och Devin hem till oss och det klickade med en gång. Det är så konstigt när jag tänkter på att vi inte känt varandra mer än fem år, för det känns verkligen som att vi varit bästa vänner hela livet. Vi är så lika på alla sätt och vis. Just det blogginlägget är nog det som gett mig mest, för skulle jag inte skrivit det och skulle inte Carro varit en trogen bloggläsare så skulle vi förmodligen inte känt varandra idag. Hon har inte ett enda elakt ben i kroppen och det går inte att ta miste på hur mycket hon bryr sig. 

Hon är den enda av de jag träffade efter det där inlägget, som jag hållit kontakten med. Sen dess har jag hittat vänner på andra håll också. Jag har inte många vänner men jag har istället några få nära vänner, som jag kan slappna av och vara mig själv med. Och det är precis så jag vill ha det. Ni vet vilka ni är. ♥

 


Vad jobbar du med nu och söker du målarjobb eller vad vill du jobba med?

Jag jobbar fortfarande som städerska men har nog sökt andra jobb. Jag har ringt till många ställen, främst till måleri och järnvaruaffärer men det verkar inte finnas nån efterfrågan. Helst skulle jag jobba på affär under vinterhalvåret och som målare under sommaren. Fast allra helst vill jag ju jobba som formgivare, men då måste jag få en utbildning inom det först. Därför ska jag söka till det nu i vår. 


Hur löser ni ekvationen skolbarns sommarlov och föräldrars korta semestrar? 

Somrarna hittills har det inte varit några problem eftersom jag endera varit mammaledig, vårdledig, endast jobbat helger eller deltid, och förra sommaren var jag ju på praktik med det var ju bara tre dagar i veckan och eftersom Daniel har treskiftsarbete så är han hemma på förmiddagarna var tredje vecka. Alltså vi har det väldigt komplicerat med alla jobbtider och skiften hit och dit så oss ska man verkligen inte fråga tips gällande det, haha. Men jag som jobbar i snitt fyra dagar i veckan och själv får önska dagar och skift så kan vi pussla så att vi inte behöver någon dagvård under sommaren. Och kör det ihop sig någon dag så har vi min mamma som ställer upp ifall hon har möjlighet. 



Om ni fick ett barn till vad skulle ni döpa det till?

Vi har aldrig haft en lång namnlista och våra favoritnamn har vi redan förbrukat. Men Nicolina var ursprungligen tänkt att heta Nicole, Joline skulle kunnat heta Pandora (som hon nu heter i mellannamn) eller Milou och Milou skulle kunnat heta Stella, som hon då igen heter i mellannamn. 

Pojknamn har aldrig varit vår starka sida, men Charlie har hängt med sen begynnelsen. Det har varit vårt alternativ vid varje graviditet. Skulle vi få en till tjej skulle hon kunna heta Ninja eller Penny, som började fastna på min tunga när jag väntade Milou. 



Tror du det finns på världskartan att ni skaffar mera barn? 

Jag vill skrika NEJ! men sen igen vill jag aldrig säga aldrig. Av erfarenhet vet jag att framtiden är totalt oförutsägbar och jag vet också att jag kan förvåna mig själv genom att plötsligt ändra åsikt om något jag varit fast besluten om. 


Ibland är jag babysjuk och tycker att EN till skulle ju inte vara världens undergång, men så örfilar nån av barnen mig med sitt trots och attitydproblem och så är dom tankarna genast long gone. Att behöva börja om ännu en gång när man kommit såhär långt känns verkligen inte frestande, och ändå vill jag inte att "min tid" ska vara över ännu. Ibland har jag svårt att acceptera att jag aldrig ska få vara med om första mötet i förlossningssalen igen, babyns första leende, vakna mitt i natten av att babyn funnit bröstet på egen hand, långkok av barnmat, första stegen.. listan kan göras lång! Men så måste man komma ihåg att det är bara en liten bråkdel och en väldigt problemfri del dessutom. Nicolina är 8 år och det där att barnen blir lättare med åren är ju inte helt sant. Alla åldrar har sina för och nackdelar och den där tiden när de är små oskyldiga bebisar blåser snabbt förbi.

Med det sagt så nej, jag tror inte det finns på världskartan att vi skulle vilja ha fler, vi känner oss tillräckligt mätta. Nöjda med de underverk vi redan har. MEN ödet håller inte alltid med om den plan man lagt upp och skulle vi mot förmodan råka skapa ett till underverk så skulle ju inte världen bli sämre. Vi gör ju trots allt helt fabulösa ungar ;) 

 




Anonym    •  

Hej jag har ännu en fråga. Hur sover era barn nuförtiden om nätterna? Hur sov de då de var bebisar och hur fick ni dem att sova bättre?
/ en trött mamma till en bebis

Anonym    •  

Berätta gärna om det din mamma upplevt hemma hos sig, om du vill! Är alltid väldigt intresserad av att höra om övernaturliga/oförklarliga händelser folk varit med om! Har dina syskon också upplevt något liknande?
Amningen gjorde fruktansvärt ont för mig, ibland kunde jag vråla rakt ut av smärta, så ont gjorde det. Och det var inget dom gick över på några dagar för mig heller tyvärr, utan det var först runt tiden jag fick sluta amma, när dottern var 2 månader och började totalvägra bröstet, som det började bli bättre. 😔
Jag bröt ju också kontakten med en person, min barndomsvän, för flera år sen, så jag vet vilket svårt beslut det kan vara. Blev till sist så trött på att bli behandlad som en dörrmatta och droppen blev när hon än en gång svek och lät bli att meddela att det vi planerat inte skulle bli av.

Anonym    •  

Di söker försäljare ti k-rauta i jeppis iaf

JONAS SVERIGES SNYGGASTE BLOGGARE    •  

coolt










Kom ihåg mig?
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production