VAD ÄR LIVET UTAN BLOGGEN?

Vi har väl alla varit med om att en bloggare som vi följt slutat blogga? Jag tror vi alla vet hur det känns när någon man följt dagligen plötsligt försvinner, man vill verkligen inte att de ska sluta skriva och även om man accepterar deras "ursäkt" för försvinnandet så kan man ändå inte helt förstå hur de kan känna att det är rätt beslut. Man läser deras välformulerade inlägg och sen i slutet vill man ändå bara gråta but whyyyy tho.. Man vill ju så gärna fortsätta följa dem, läsa om vad de gör om dagarna, se deras bilder, barn växa upp, läsa om åsikter som ändrar. Vad är livet utan bloggen? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger, trots att jag självklart vet att ett liv utan en blogg inte på något sätt är sämre. Men att ett sådant liv skulle vara tråkigare, det måste jag faktiskt erkänna att jag tänkt. Hur kan någon vilja sluta blogga? 

Det är svårt att tänka sig att storbloggare en vacker dag kommer sluta skriva, det blir ju en del av deras liv. Deras identitet. Vem är hen utan bloggen? Den tanken har faktiskt skrämt mig lite, att det en vacker dag ska ta slut. Vilken tomhet man skulle känna... 

Men vet ni, jag kan säga att jag förstår nu. Det känns inte alls tomt. Min blogg har runnit ut i sanden kan man väl säga. Ett inlägg i veckan, ibland mer ibland mindre, jag känner inte att jag dras på samma sätt till bloggen längre. Jag blir inte lika stressad när det går flera dagar mellan inläggen, jag får ingen skrivabstinens på samma sätt, jag känner ingen skyldighet att skriva något. Det är jävligt skönt faktiskt, att vara privat. Att skriva när jag verkligen vill, när jag verkligen har något att berätta. Jag tror faktiskt jag skulle kunna sluta blogga helt ganska snart, jag är inte helt där än men det känns inte långt kvar. Jag börjar känna mig redo. Bloggivern uppenbarar ju sig visserligen vissa dagar och ibland tror jag nästan att jag fått tillbaka Det, men nä.. Jag låter det bli som det blir men anser inte mig själv vara någon storbloggare längre. 

Jag tror det mest beror på att jag ändrats rätt mycket den senaste tiden. Det känns som att bloggtiden är förbi, jag läser knappt bloggar längre heller. Jag skulle faktiskt hellre införskaffa en jävligt bra kamera och ha en slags fotoblogg tror jag, det känns mer lockande just nu. Med mer eller mindre text. Sen jag gjorde min AT har jag haft ett starkt sug efter att fotografera och jag tror det är en grej jag skulle må bra av att utveckla. Jag har alltid älskat att ta foton och tycker själv att jag är hyfsat bra på att se och fånga ögonblick. 

Men vad säger ni, är bloggarnas tid påväg att dö ut? Vad är en bra blogg för dig? Läser du många bloggar? Är du mer engagerad i t.ex. Instagram? Hur viktigt är det med tät och regelbunden uppdatering? Har du själv bloggat länge och sedan slutat? Hur kände du då och hur känner du nu? 

OBS! Det här inlägget betyder inte att jag kommer sluta blogga nu.


Sött bildbevis på varför och hur länge jag har bloggat. ♥ ↑


Jenny    •  

Har mina favorit bloggar jag klickar in på men läser mindre och mindre bloggar. Intresset finns mer på instagram och vloggar på youtube :) Din blogg läser jag och har gjort länge, vi har jämn gamla barn :)

Josefin    •  

Känner igen mig med att bloggandet rinner ut i sanden. Nu efter över sju år så blir det bara något inlägg i veckan och ivern finns inte kvar på samma sätt. Vet dock inte om det är något allmänt fenomen i bloggvärlden eller om det bara är vi som bloggar en längre tid som börjar bli färdiga.

Milla    •  

Vet precis... Har varit med om att många av mina favoritbloggar plötsligt ekat tomma och i de flesta fall har de inte ens skrivit något "tack och hej nu slutar jag blogga"-inlägg utan de har bara slutar skriva. I vissa fall, när jag inte läst bloggen på en tid har den varit borttagen när jag försökt gå in, och då vet man ju inte heller vad som hänt, vad orsaken till att bloggaren slutat är. Jag bloggade själv flera år innan bloggandet rann ut i sanden. I mitt fall var det pga ett nytt jobb jag fick, som jag vantrivdes något otroligt och också sög både ork, lust och inspiration ur mig. All min kreativitet försvann, både i form av att pyssla med händerna och hålla på med hantverk och att skriva, sånt jag älskat hela mitt liv. Hade ingen ork med trädgården heller. Hade aldrig tänkt att nu slutar jag blogga, det blev bara aldrig av. Har försökt göra några halvhjärtade försök att uppta bloggandet igen några gånger men det har alltid runnit ut i sanden igen. Ibland får jag sådan oerhörd lust att börja blogga på allvar igen, skriver inlägg i mitt huvud och har en massa jag skulle vilja skriva om, men sen orkar jag inte ta tag i det. Det känns nog som om bloggvärlden ändrats sen jag själv bloggade, eller så beror det på att jag läser andra typer sv bloggar idag än jag gjorde då, till största delen. Nog finns det några bloggar jag fortfarande följer sen min egen bloggtid men de har också förändrats med tiden. Men så kanske det är med de flesta, olika skeden i livet byter av varandra, intressena ändras osv. Det var några år som jag Jag tror nog folk kommer att fortsätta blogga, men ser ändå en tendens till att allt fler mer och mer övergår till bara Facebook, Instagram och andra sociala medier.

Milla    •  

Råkade skicka kommentaren för fort mitt i att jag skulle lägga till en mening... 🤔 Det skulle stå att det var några år, efter att jag själv kommit av mig med bloggandet, som jag bara sporadiskt läste bloggar, men nu har jag ett antal som jag regelbundet följer, och din var den första jag fastnade för faktiskt! 😄
Nog är det ju roligt med regelbunden uppdatering av de bloggar man följer, särskilt om det är någon man är van vid att brukar skriva varje dag eller flera gånger i veckan, och det känns lite trist när det inte kommer något nytt på flera veckor. Men visst förstår man ju om det är pga tidsbrist eller livssituation eller vad det nu kan vara, alla kan ju inte hinna/orka/vilja skriva hela tiden heller.
Jag kan själv sakna allt vad bloggandet gav, fina kommentarer som värmde, nya människor man lärde känna osv. Känner mig lite utanför på sätt och vis när jag inte riktigt hör till bloggvärlden längre. Låter flummigt kanske men det var ju ändå en slags gemenskap man hade i bloggvärlden.

Linn    •  

Hej. Min fråga har ingenting med inlägget att göra, men jag vill fråga råd av dej för du har ett så bra tankesätt och åsikter. Jag undrar om du har bra relation med Daniels släkt, tänker främst på hans föräldrar och syskon (om det finns). Jag har väldigt dålig relation med min mans familj och det är väldigt tråkit eftersom vi har barn som blir drabbade, när dom inte får träffa farmor och farfar så ofta.
Jag har läst din blogg ända sedan Nicolina var baby, du är super! Kram!

Svar: Tusen tack! <3 <3
Skicka din mail åt mig så kan jag svara på din fråga där :)
JANINA NYLUND

Annika    •  

Sluta aldrig blogga <3

Ett av dina inlägg jag kommer bäst ihåg var nog under tiden då ni hade "paus" med Daniel, det var så rörande att följa med er. Är själv i motsvarande situation nu, och försökte hitta inläggen, men de tycks inte finnas kvar här efter bloggflyttar? Skulle oberoende vara tacksam för tips över hur ni hittade tillbaks till varandra igen...

Svar: <3 <3
Söker du i arkivet januari-februari 2013 så borde du hitta det du söker.
Skulle jag kunna ge bra tips så skulle jag absolut göra det, men i den situationen tror jag nog man bara måste känna vad hjärtat vill. Visst måste man medvetet jobba också för att få en relation att fungera, men man måste börja med att känna i hjärtat att man VILL hitta tillbaks. Vår paus var avgörande, det är något jag aldrig kommer ångra att vi valde att göra för det var även den pausen som fick oss att förstå att vi inte ville vara ifrån varandra. Ännu idag när vi nu som då har våra motgångar (som alla par har) kan jag tänka tillbaks hur det kändes när vi inte var tillsammans. Jag vet inom mig att det skulle kännas likadant idag, för hur mycket vi än kan ogilla varandra vissa dagar så vet vi att vi inte vill vara ifrån varandra.

Så mitt tips är att se pausen ur en positiv synvinkel och låt tiden utvisa ifall ni är menade att vara tillsammans eller inte. Är ni det, så kommer ni hitta tillbaks.
JANINA NYLUND

Ida    •  

Haha känner så igen mig i vad du skriver. Får nästan panik när du säger du skall sluta och det är ju lite skrämmande. Har aldrig träffat dig men minns än idag hur jag läste din dagbok på BERUSAD och följde med din nedräkning tills Nicolinas bf på frontpagen. Härregud det är längesedan. Så jag har mer eller mindre följt dig i vad ? typ 8-9 år ? Och innan detta börjar låta för stalker så vill jag bara säga tack för att du delar med dig, tack för att du är så ärlig, tack för att vi fått följa dig så länge. Fast du har haft dina motgångar har du skapat ett sånt fint liv åt dig med så fina barn! Säger bara kämpa på girl! Livet som HSPare kan suga så in i helvete ibland men när det är bra, då finns det ingen som kan känna en sån stark lycka som vi kan.

Tack å hej!
ps. Lova att ge mig ett ordentligt hejdå inlägg sen då du drar okej

Svar: Åååååh va HÄRLIGT! Älskar er som följt med enda sedan Berusad! Det var ju där allt började :'D Haha jag minns inte ens själv att jag hade nedräkning där, men det låter som något jag skulle göra ;)
Tack för dina fina ord! Och jag lovar att jag ska ge dig ett ordentligt hejdå när den dagen kommer. <3
JANINA NYLUND










Kom ihåg mig?
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production