FÅR MAN ENS KALLA SIG BLOGGARE LÄNGRE?

Nä, det drar jag mig nog för att göra nu för tiden. Eller nåja, nog ser jag ju mig själv som en bloggare men jag känner mig inte riktigt fullständigt berättigad till den titeln nu längre faktiskt. 

Men jag skulle nog gärna bli bättre på att blogga igen (som ni kanske märkt har jag ändrat om bloggdesignen nu, för att bli lite gladare när man loggar in här), bara jag skulle veta vad jag ska skriva om. Har ju nog fullt upp hela tiden i mitt liv, men det har blivit lite att jag sitter och tänker igenom vad jag kunde skriva om men så varje gång när jag är redo att börja så tappar jag helt gnistan. "Njäää, vem bryr nu sig egentligen." "Det här kommer jag bara få skitkommentarer för" "Vill jag faktiskt att hen och hen ska kunna läsa det här?" O.s.v. Någon som känner igen sig? Detta har jag säkerligen skrivit flera gånger förr också, och bara en sån grej att jag redan nu överväger att sluta just här bara för att jag vet att andra bloggare stör sig på sånt här dravel... suck! Mitt introverta jag.

Hur som helst så kan jag ju i alla fall berätta att det går bra i skolan hittills. Hamnade lite efter med skolarbetet där sista veckorna före bröllopet, hade inte riktigt tid att fokusera helt just då, men jag börjar nog vara ikapp nu redan. I det stora hela så känns det riktigt bra att studera, speciellt med tanke på att det är en yrkeshögskola. Det har aldrig funnits på kartan att jag skulle fortsätta studera efter yrkes, så att jag gör det nu då med tre barn dessutom och i denna ålder känns jävligt bra. Och jobbigt samtidigt, såklart.

På tal om barnen så har det varit mycket med de två yngsta ikväll (är det månne fullmånen?). Vi har varit förkylda hela familjen, Milou och Joline började redan före bröllopet och nu senaste veckan har jag och Daniel varit riktigt hostiga. Milou vaknade med ögoninflammation igår och det spred sig till båda ögonen under gårdagen. Idag har man märkt att hon varit besvärad och nu ikväll ville hon gå och sova redan vid 19, sen dess har hon vaknat flera gånger och gråtit, inte velat säga vad felet är men jag gissar såklart att det är ögonen. Vi har putsat med ljummet vatten och koksaltlösning regelbundet och när hon vaknade sist tog jag lite kallare vatten på och då var det som att hon blev lättad och kunde somna om. De är röda, svullna och geggiga så de känns säkert varma och obekväma. Mitt under hennes senaste skrikfest vaknade Joline och joinade festen. Då hade hon fått öronvärk, så nu har hon fått värkmedicin och så har jag tejpat fast en bit av en vitlöksklyfta i örat på henne i hopp om att det ska hjälpa även denna gång. Värken ville inte ge med sig till först, så när jag äntligen fått Milou att somna om så provade jag ha Joline att halvligga i min famn i soffan. Tänkte att det skulle kännas bättre om hon hade huvudet högre upp. Hon slumrade till en stund men ville sen i sin egen säng. Där var hon inte långvarig, så nu får hon halvligga i soffan och se på Netflix, i hopp om att hon ska glömma bort värken. Det verkar funka. 

 

Nepp, det var nog bara det jag hade att säga ikväll. Och ja, första veckorna som gift känns... precis som de senaste 10 åren :) Hehe nämen klart det känns lite speciellt och fint! Mest speciellt känns det säkert för Daniel som bytt efternamn, han har inte haft det helt lätt hittills att komma ihåg vad han heter, haha. 











Kom ihåg mig?
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production