VÅR STORA DAG

Fotograf: Ellen Kivistö Production


Nu mina vänner, ska jag äntligen skriva om vår stora dag. Det har tagit några dagar för mig att smälta allt men nu känner jag mig redo att få ner helgen i ord. Förbered er på världens längsta blogginlägg. 

På torsdagen fick vi hämta nycklarna till Domus Bothnica. Vi (och min syster Josefin) hade tagit ledigt från både skola och jobb så vi skulle hinna fixa allt med dekorationer och det sista på inköpslistan. När vi kom till Domus fick vi veta att lokalen var bokad under hela torsdagen så vi fick börja på där först på fredag. Kände stressen krypa närmre men vi hade ju ärenden som behövde göras så vi fick hela torsdagen att gå ändå.

 
 
På fredag var det fullt ös från morgon till midnatt. Alla dekorationer skulle på plats, jag hade bokat nagelfix, och 15:30 var det dags för vigseln. Mitt i allt fixande tog vi en paus för att med fjärilar i magen skutta hand i hand upp för backen till ämbetshuset, där vi mötte upp Josefins pojkvän Jonathan. De var våra vittnen. 
Vilken mäktig känsla fastän ceremonin var enkel, snabb och privat. Att stå där framför "altaret" när hon läste ett litet fint textstycke, det var väldigt speciellt och där och då blev vi äkta makar. 

Utanför skålade vi i champagne som Josefin tagit med, 18 grader och strålande sol så även vädret var otroligt vackert. Sen vandrade vi sakta tillbaks till Domus var vi hade mycket kvar att göra. 

 

Efter allt för få timmar sömn ringde mitt alarm klockan 06 på lördagsmorgon. Jag var nervös och virrig, rädd att jag skulle glömma något. Jag var tvungen att åka iväg före Daniel och flickorna så jag var nojig över att han skulle glömma ta med något viktigt. Jag hade plockat fram allt de skulle ha med till stan men ändå satt jag sen i bilen och gick igenom allt i huvudet. Strax före 09 plockade jag upp Josefin och så åkte vi till frisören (Marika som har Meracus Beauty & Healing, hon som gjorde min AT ). 

Jag visste ju att jag skulle bli nöjd med min frisyr eftersom jag varit på provkamning två veckor innan, men det blev verkligen finare än jag kunnat föreställa mig. Jag kände mig jättesnygg och pirret i magen blev bara starkare. Vid halv 11 var vi klara och strax därefter kom Daniel dit med flickorna som också skulle bli fina i håret. 


Efter frissan åkte vi hem till Josefin och där väntade Sassa som skulle sminka mig. Det kändes tryggt att just hon skötte sminket eftersom hon är en av mina närmsta vänner, och för att jag vet att hon är riktigt duktig. Hon visste precis vad jag ville ha, och uppenbarligen vad jag passar i för jag blev så snygg så jag kände knappt igen mig själv, haha! 




När sminket satt på plats började det bli bråttom för vi hade bokat bröllopsfotografen klockan 13, så jag klädde på mig samtidigt som Josefin gick ner på gården med Daniel (han och flickorna kom dit efter frissan) för att fånga vårt första möte på film. Vi hade inte sett varann sen jag åkte hemifrån på morgonen och han hade heller inte fått se min klänning före. Sassa följde med mig ner och fångade ögonblicket från min vinkel samtidigt som Josefin fångade ögonblicket från Daniels, och nu i efterhand är jag så tacksam för att de kom på den idén för annars hade vi nog bara helt kallt träffats i hallen innan vi gått ner till bilen. (Filmklipp finns på min insta janina_nylund

Vi började med att fotograferas bara vi två, sen åkte vi och hämtade barnen och tog några foton hela familjen. Klockan tickade iväg och vi fick avsluta tidigare än vi önskat för vi hade helt enkelt inte tid. Vi åkte till Domus och fixade det allra sista och inom kort började gästerna anlända. 





Daniels och Mårtens kompis Björn Yrjans fanns på plats under kvällen och fotograferade festen. 

Kvällens program stod min maid of honor Josefin och Daniels bestman Mårten för. Toastmadame och toastmaster kanske man också kan kalla det, jag har ingen koll på vad som är vad. Det var de som höll i trådarna under hela kvällen och utan dem vet jag inte vad det skulle blivit till. Vi litade fullständigt på dem och de gjorde ett suveränt jobb! De var båda så avslappnade och det fick oss att slappna av.



På tavlan som står lutad mot stolen står det "We know you would be here today, if heaven wasn't so far away". 



Vi valde att ha pizzabuffé istället för trerätters med catering, och även om pizzorna var svåra att hållas varma så var vi väldigt nöjda. "He dåger åt böndrin", var ett uttryck som ofta kom upp under planeringsskedet när vi (jag) stundvis tvivlade lite på vårt val av mat, vi är ju på inga vis fina i kanten och pizza har blivit lite av en tradition när vår lilla familj firar något. Så även maten symboliserade vårt förhållande, precis som resten av festen. Pizzorna tog vi från Dallas Pizza Palazzo (stans bästa pizza enligt oss) och till förrätt hade vi grönsallad med tillbehör och cream crackers med créme bonjour. 





Efter mat och lekar och tal och tårta och fyrverkerier så var det dags för vår första dans som man och hustru. Vi dansade till Christina Perri feat. Steve Kazee - A thousand years. Den bestämde vi oss för redan i vintras, har alltid älskat den. ♥ Vi hade hela kvällen spelat musik från en lista på Spotify som jag pysslat med under det gågna året, vi hade installerat vårt Sonos-system både i festsalen och i glasrummet var vi hade dansgolvet, så styrde vi musiken från våra telefoner under kvällen. Det var väldigt praktiskt att göra så, även om Wifi inte var det bästa på plats. 


 
Efter bröllopsvalsen bytte jag om till en annan klänning som var lätt att dansa i. Då böt vi samtidigt spellista och började shejka loss. Det var vi och en hög av vänner som festade vidare ända till klockan 04 då vi var tvungna att gå därifrån då larmet skulle komma på. Vi stod utanför och pratade länge innan vi kom oss iväg mot hotellet där vi skulle hinna sova några ynka timmar innan det var dags att stiga upp igen för att äta frukost och sen åka till Domus och plocka ner all dekoration. 

 
Om man bortser från våra döttrars födslar så var lördagen den bästa dagen i våra liv. Allt blev så himla bra och det var så roooligt! Alla kramar, alla samtal, alla skämt, alla tårar, det skulle inte kunnat bli bättre. Allt var perfekt. Tidigare när jag läst om brudar som berättat att de känt sig som världens vackraste på sin bröllopsdag så har jag inte förstått hur man nångång kan känna så, men det förstod jag då. En dag full av kärlek, glädje och värme. Jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner och jag är lyckligt lottad som har gift mig med min barndomsvän. ♥

Tack till alla som kom och förgyllde vår dag. Det är NI som gjorde festen oförglömlig! ♥ Tacksam över våra vänner som kom hela vägen från Sverige ♥ Tacksam över att min mormor kunde komma från Umeå trots att hon varit dålig den senaste tiden och vi inte träffat henne sen förra sommaren ♥ Tacksam över Josefin som tagit så stort ansvar under planeringen och verkligen sett till att saker och ting gått framåt, hittat lösningar och använt sina kontakter när vi stött på problem ♥ Tacksam över Mårten och Lina som hjälpt till och gett oss goda råd ♥ Tacksam över ALL hjälp vi fått som rört bröllopet ♥

Jag skulle göra om denna dag, när som helst! Skulle inte vilja ändra på något. Tack för allt, älskar er alla ♥♥♥

SISTA VECKAN SOM OGIFT

Tänk, att samma tid om en vecka, så är jag Daniels FRU. Vi har bröllopsfesten nästa lördag, men vi kommer faktiskt viga oss dagen före. Fredagen den 22 september. Vi valde att göra så av den enkla orsaken, att det är bra mycket billigare (gratis) att viga sig under kontorstid, och eftersom vi kommer ha privat vigsel endast med våra vittnen närvarande så känns det mest logiskt att göra så. 

Så nu börjar min sista vecka som ogift. Hur känns det då? Det känns bra, häftigt, pirrigt, och nästan lite overkligt. Det känns lite som att ska det nu verkligen ske? Det känns som att det är en evighet tills nästa helg, som att allt just nu går i slow motion fastän tiden bara flyger förbi egentligen. Och samtidigt känns det inte så märkvärdigt alls, faktiskt. När jag nämnt att jag ska gifta mig inom x antal veckor har folk lyst upp och gratulerat och jag har gett svar i stil med "tack! det ska nog bli riktigt kul" eller "ja, jag ser nog faktiskt fram emot dagen" ....... What!? Vad är det för jävla svar? Haha! Det är väl klart att bruden själv ser fram emot sin bröllopsdag? Ojoj. Nå, jag är ju inte känd som den mest socialt kapabla människan så. Men jag antar att det kan bli så när man känt varann hela livet, varit ett par i tio år, förlovade nästan lika länge och dessutom hunnit få tre barn. Inte att man blir socialt inkapabel alltså, utan att det kanske inte känns så märkvärdigt med giftermål. 

Men det ska nog bli så jäääääkla kul! Älskar att vi typ bara gör en stor fest av det hela. Firar vår kärlek med alla våra vänner och familj. Tänk att det varit bestämt i två år redan, och nu är det bara en vecka kvar, tills vi blir man och hustru. ♥♥


FÖRSTA SKOLVECKAN



Så var första skolveckan avklarad och jag har varken gått vilse eller dött av nervositet. Det har faktiskt gått riktigt bra! Det märks att jag blivit äldre (eller snarare gjort framsteg i min personliga utveckling) när jag inte har fullt lika mycket ångest över att träffa nya människor som jag hade förut, samt att jag t.ex. vågar börja i en ny skola utan någon bekant som jag vet kommer finnas där. Det känns otroligt befriande för en introvert typ som jag själv. Min introverta personlighet ger sig numera uttryck i att jag blir trött i huvudet och irriterad när jag "tvingas" umgås med mycket/okända människor för länge.

Den här veckan har vi haft projektarbete i grupp (ehehehe), alla klasser inom visuell konst tillsammans för att lära känna varann. Vi har haft som uppgift att ordna en fest, alla grupper med egen uppgift, min grupp var "något litet sött att äta" vilket innebar att vi skötte om att ordna det söta tilltugget. Vi har planerat, handlat, bakat och hackat, och igår kväll blev festen av (se bild på vårt bidrag ↑). Jag smög iväg efter vår grupps presentation eftersom mammahjärtat värkte efter Milou som varit första veckan på dagis, men av vad jag hann se så blev festen riktigt bra. 

Nu känner jag bara att det är skönt att ha det undanstökat så min hjärna kan slappna av lite. Jag har ännu inte riktigt fattat att jag faktiskt går i en högskola, det har aldrig varit något jag tänkt göra eftersom jag alltid hatat skolan och försökt bli klar så snabbt som möjligt, så det förvånar mig att jag ens sökte och till och med slapp in! Det hela känns så overkligt på något sätt, men jag är väldigt stolt över mig själv som gjort detta valet trots att det skulle vara skönare att jobba och få lön. Jag gör detta för att senare kunna få möjligheten att jobba med det jag tycker om, ett jobb som är roligt att gå till, och få en lön som ger mig möjligheten att leva lite mer. 

Jag vet inte mycket av hur nästa vecka ser ut förutom att vi en dag ska göra moodboards, och det ser jag  fram emot. Att få sitta tyst i min egen värld, klippa klistra och låta kreativiteten flöda, det är så mycket snällare mot min själ. 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production