SISTA VECKAN SOM OGIFT

Tänk, att samma tid om en vecka, så är jag Daniels FRU. Vi har bröllopsfesten nästa lördag, men vi kommer faktiskt viga oss dagen före. Fredagen den 22 september. Vi valde att göra så av den enkla orsaken, att det är bra mycket billigare (gratis) att viga sig under kontorstid, och eftersom vi kommer ha privat vigsel endast med våra vittnen närvarande så känns det mest logiskt att göra så. 

Så nu börjar min sista vecka som ogift. Hur känns det då? Det känns bra, häftigt, pirrigt, och nästan lite overkligt. Det känns lite som att ska det nu verkligen ske? Det känns som att det är en evighet tills nästa helg, som att allt just nu går i slow motion fastän tiden bara flyger förbi egentligen. Och samtidigt känns det inte så märkvärdigt alls, faktiskt. När jag nämnt att jag ska gifta mig inom x antal veckor har folk lyst upp och gratulerat och jag har gett svar i stil med "tack! det ska nog bli riktigt kul" eller "ja, jag ser nog faktiskt fram emot dagen" ....... What!? Vad är det för jävla svar? Haha! Det är väl klart att bruden själv ser fram emot sin bröllopsdag? Ojoj. Nå, jag är ju inte känd som den mest socialt kapabla människan så. Men jag antar att det kan bli så när man känt varann hela livet, varit ett par i tio år, förlovade nästan lika länge och dessutom hunnit få tre barn. Inte att man blir socialt inkapabel alltså, utan att det kanske inte känns så märkvärdigt med giftermål. 

Men det ska nog bli så jäääääkla kul! Älskar att vi typ bara gör en stor fest av det hela. Firar vår kärlek med alla våra vänner och familj. Tänk att det varit bestämt i två år redan, och nu är det bara en vecka kvar, tills vi blir man och hustru. ♥♥




Maggiesskafferi    •  

Åh, så härligt! Lycka till med allt:)










Kom ihåg mig?
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production