IBLAND PRATAR JAG FÖR MIG SJÄLV

 
Vad är nu bättre än att avsluta sitt tjugosjätte levnadsår med att skriva dagbok? Det är nästan ett år sen jag skrev senast men jag har många gånger format meningar i huvudet som aldrig nått längre än så. Det är synd, för jag själv är verkligen min bästa terapeut, speciellt när jag ser orden framför mig på papper.

Mitt år som 26 åring har lärt mig så mycket. Det är mitt andra år i livet utan ångest (vilket är tack vare auratransformationen jag gjorde hösten 2016) och jag har kunnat fokusera på djupare känslor. Men kan ni fatta.. inte EN dag med ångest på TVÅ år! Det är så overkligt men jag har börjat vänja mig vid känslan nu. Ser nu i efterhand att ångesten verkligen varit som en spärr, som inte låtit mig ta itu med och läka mig själv. Det viktigaste för mig de senaste två åren har varit personlig utveckling och jag har kommit så lång bit på vägen. Jag går verkligen in i mig själv i perioder, och det har jag visserligen alltid gjort (HSP och introvert här hej), men när det tidigare har varit ångestframkallande så har det istället nu varit ögonöppnande och rogivande. Det är som om mitt djupa inre går på högvarv emellanåt och plötsligt inser jag en ny sak om mig själv, t.ex. ett problemområde, och jag ser så tydligt varför det är ett problem för mig. Ibland får jag ett sånt jävla aha-moment så jag riktigt stannar upp och börjar prata för mig själv.

AT’n fortsätter med andra ord vara en stor och viktig del för mig, och jag skiter fullständigt i ifall sånt här är hokus pokus för nån annan. Det är jätteviktigt för mig och därför skriver jag om det. Jag har mått dåligt på så många plan inser jag nu i efterhand och det har blivit lite av my mission in life att se till att jag utvecklas och blir så bra och så JAG som jag bara kan bli. Så som jag är menad att vara. Mitt rätta jag.

Vet inte riktigt vart jag vill komma egentligen, denna text var menad för Instagram och det var tänkt att jag skulle hålla mig till en mening kanske men uppenbarligen hade jag mer på hjärtat när jag sitter här nu en halvtimme senare i iPhones Anteckningar och har värsta terapisessionen. En tårtbotten har jag precis tagit ur ugnen och det doftar ljuvligt. Jag har släckt alla onödiga lampor i huset och tänt en massa ljus. Barnen ser på Netflix och jag sitter i sängen och lyssnar på fina acoustic covers på Sonos och känner mig lycklig här och nu. I mig själv.

27 kommer nog bli ett bra år.











Kom ihåg mig?
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production