18 Nov
12.26

ANDLIG UTVECKLING & HÄLSNINGAR FRÅN ANDRA SIDAN



Tiden efter min auratransformation har minst sagt varit.. otrolig.
Jag har försökt i huvudet beskriva i ord hur det känns på insidan, men det är nog jättesvårt. För det första så måste man vara ganska lyhörd på hur ens inre jag riktigt mår och hur man känner sig för att förstå när jag förklarar, men jag vet att långt ifrån alla är det trots att vi alla har den förmågan om vi är öppna och ärliga mot oss själva. 

Men ni kan föreställa er ett skrivbord, smockfullt med skit. Höga pappershögar, skräp, skitiga kaffemuggar, damm, post-it lappar och what not. Och så tänker ni er att nån kommer och med båda armarna bara drar över hela bordet så allt åker i golvet med en jävla fart. Skrivbordet är jag. 

För mig har det alltid känts naturligt och jag har alltid kunnat gå in i mig själv och känna, även sådana känslor som jag önskar att jag inte skulle känna. Som jag, precis som de flesta andra, gärna blundar för. Min egna personliga syn på mig själv och andra består av flera "lager". Först har vi min fysiska kropp, sen mitt humör och "synliga mentala mående" - det som andra kan se, och längst in har vi mitt inre som bara jag kan känna och där kärnan till vem jag är, det liv jag lever sitter. Allt detta sitter nog ihop, men det lager som sitter längst in styr över alltsamman. Klärvoajanta personer ser nog det här på ett mer avancerat sätt, men av vad jag lärt mig hittills under mina behandlingar och research så är det denna syn jag skapat åt mig själv.

Det tog mig många år innan jag förstod att jag borde och kunde få hjälp, och att jag skulle göra en AT var förutbestämt, det är jag helt övertygad om

När jag nu tänker tillbaks på tiden före min AT känns det helt obegripligt att jag kunnat må så dåligt och ändå klarat av att överleva. För ja, man kan nog säga att jag bara överlevde för levde, det gjorde jag då verkligen inte. Utifrån sett var jag säkert som vem som helst, normalt stressad, hade LEJDON nu som då precis som alla andra. Men inuti var jag ett vrak. Jag ville inte vakna på morgonen, kände mig nästan tvingad att träffa kompisar, för innerst inne skulle jag inte alls orkat. Ville bara lägga mig ner i skogen och ligga där ett år. Och jag var inte ens deprimerad? Jag försökte skylla på det, önskade nästan att få en sådan diagnos, och det skulle jag säkert fått också för mina symptom och känslor är väl precis det som vården stämplar som depression. Innerst inne visste jag hela tiden att det var något mer än så och att ingen samtalsterapi i världen skulle rädda mig, för jag kände att jag själv bar på svaren redan. Någonstans djupt inne i mig själv. Undangömt, bortglömt, blockerat. Och skulle jag blandat in en psykolog skulle jag bara blivit bortblandad. Precis så kändes det. 




Och jag är så otroligt tacksam över att jag kom mig på rätt väg, finally. Att jag när livet var som värst, råkade se att någon nämnt healing i en grupp på fb. Samma dag ställde jag en fråga i samma grupp och blev jag rekommenderad att gå på en såndär healing. Hade inte höga förväntningar kan jag ju säga, men jag fick en tid redan någon dag senare. Och ja, det var ju inte själva healingen som botade mig, men det var där och då som jag fick bekräftat att jag verkligen var så förstörd som jag känt, och en ny väg uppenbarade sig. Det var upp till mig själv om jag ville gå den vägen, och jag kände bara i varje cell i kroppen att det var precis den vägen jag skulle gå.

Nu har det snart gått två månader sen min AT och i onsdags var jag på min första balansering. Jag har, precis som jag känner, gjort enorma framsteg redan. Jag är inte lika kritisk mot mig själv längre, och jag har ett LUGN inom mig nu. Jag är samlad, klar och tydlig. Mitt tredje öga (intuitionen) öppnas mer och mer och pusselbitarna faller på plats en efter en. Det går snabbt framåt i rätt riktning och det kommer bara bli bättre. 

Nu har jag även börjat få nya insikter, både större och mindre. Något som jag alltid känt av men som blivit ännu starkare sen jag gjorde min AT, var behovet av att få kontakt med min pappa. Han dog när jag var 15 år och jag är övertygad om att det är en viktig bidragande orsak till att jag blivit så sönder. Jag har gått vidare med livet, för det måste man göra och det gör man ju nog, men en del av mig har inte kunnat gå vidare helt, hur mycket jag än försökt. Det är jättesvårt att beskriva känslan men det känns helt enkelt som att jag inte KAN gå vidare i mitt liv och min självutveckling före jag kontaktat honom. Ungefär som att jag försöker öppna en låst dörr, när det är pappa som har nyckeln. Denna känsla kommer från mitt inre, det vet jag bara. Och bara det är en så underbar känsla, att känna att man litar på sig själv och kan se tydligt, den där jävla ovissheten och osäkerheten är något jag verkligen inte saknar. 



Så jag tog tag i saken i måndags och ringde ett medium för att boka tid. Vi hann prata kanske tre minuter, och hon hade just förklarat att hon inte kan lova att hon får kontakt, då pappa gav sig till känna. Det hela var så overkligt och övermäktigt och jag kämpade hårt för att inte brista ut i gråt, för allt hon sa, allt han sa och visade henne.. det var ju faktiskt pappa!! Han tyckte det var jätteroligt att jag tar kontakt med honom, det har han väntat på. Och ja, han ville även informera mig om att han fortfarande röker. ;) Oj pappa. ♥

Sen i onsdags hos Marika hann jag bara lägga mig ner, nämnde att jag bokat tid hos en annan medial och då visade han sig för henne också. Det han sa då var ännu mer känslomässigt för mig. Han vet att jag bär på en stor sorg efter hans död, men han är glad att jag sökt hjälp. Han har hört allt jag sagt åt honom, även när jag inte sagt det högt. Att jag alltid kommer vara hans lillflicko, vad som än händer. 



Vad säger man ens om det här? Att få bekräftat att han finns hos oss skulle varit en jättestor grej, så ni kan ju föreställa er hur det känns när han sen pratar via mediumet. Man känner att man nästan vill hålla för öronen för det är bara så stort och överväldigande.. större än något annat. Det är svårt att hantera något sånt här, alla känslorna. Det känns ungefär lika stort som när han dog, fast nu är det alla motsatta känslor som svämmar över. 

Jag blir skakig varje gång jag skriver eller pratar om det. Jag vet hur konstigt allt detta låter, jag kan själv knappt tro det. Att han finns hos oss är en självklarhet för mig men man kan ju ändå aldrig veta säkert. Att få en sån här bekräftelse, att kunna kommunicera med honom känns så övermäktigt och overkligt. Det känns ungefär som att få en present som är värd alla pengar i två världar. Det är något som jag drömt om och önskat sedan dagen han dog, och nu efter nio år har det blivit verklighet. Jag skulle ha kunnat ta kontakt så mycket tidigare, men jag känner att det hela tiden var menat att ske just precis nu, och just i detta skede i mitt liv. Allt som skett hittills var tvunget att ske. För aldrig förr har det känts så viktigt som det gör nu, och det tror jag pappa redan vet. 

Nästa vecka får jag en hel timme med pappa, och det är fortfarande en helt obeskrivlig känsla. 


 
 






31 Mar
11.36

DET FÖRÄNDRADE MIN DOTTER

Som följd av mitt tidigare inlägg "Det förstörde min dotter" så kommer här en fortsättning. 

Flera av er
har önskat ett inlägg om hur Joline's resa går. Hon blev som de flesta av er nog redan vet vaccinskadad när hon var tre månader. Fyra dagar efter Infanrix-vaccinet fick hon vätskande eksem över hela kroppen (atopi), hon fick allergier (bl.a. mjölk och ägg) och hennes psykiska och sociala utveckling blev hämmad. Jag drar en genomgång en gång till, för alla och speciellt för de som inte riktigt hängt med tidigare: 
 
 
 
Jag misstänkte vaccinet redan från dag ett, men alla läkare viftade bort mina misstankar. "Det kan inte vara en biverkning." Det var först när hon var kring året som jag började komma över så mycket information som tydde på att min magkänsla stämde och då trillade polletten ner. Efter det fick hon inga fler vaccin, utan vi fortsatte gå till specialisthudläkare både vid VCS och Mehiläinen och alla skrev bara ut nya salvor och kortison. Kortisonkurer gör ju såklart att eksemen blir bättre under en period, men det löser inga problem och den gör mer skada än nytta.

Förutom det som syntes på huden så var skadan även stor på insidan. Immunförsvaret byggs upp (i tarmen) under barnets första år och vaccinet förstörde det totalt. Hon var ofta sjuk under sina tre första levnadsår, och vi (jag, Daniel och Nicolina) som knappt varit sjuka före Joline föddes var nu jätteofta sjuka. Och det var inte Nicolina som drog hem smittorna från dagklubben och sen förskolan, utan det var Joline som lyckades bli smittad fastän hon var hemma med mig fastän jag (som alltid) var noga med att tvätta händerna när vi varit ute på stan/mataffären. Hon fick öroninflammation tre gånger ett år, var ofta förkyld och fick ofta långvarig retsam hosta som krävde medicinering, förkylningsastma, krupp, feber, kräksjuka flera gånger per år.

 

Och till sist, det som nästan gjorde mest ont i hjärtat, var hennes psyke. Hon blev inte bara lite blyg, hon fick stora svårigheter med att vistas på samma plats som främmande människor. Jag fick ett jobb när hon var 16 månader, då började både hon och Nicolina på dagis. Måndagar och tisdagar var de där. Redan då satt hon alltid för sig själv när man hämtade henne. Hon visade inget intresse för att leka med de andra barnen. Hon satt där i ena hörnet av sandlådan varje dag när hon blev hämtad, bara väntade på att jag och Daniel skulle komma. Hon slutade äta och blev underviktig, var bara arg och ledsen hemma och vägrade samarbeta vid påklädning. När hon slutade på dagis för att va hemma med mig (som var gravid) började hon äta normalt igen och blev mycket gladare. 

Men de sociala svårigheterna fortsatte. Hon drog sig undan i lekparken om främmande barn kom i närheten, ibland slutade hon leka helt. Såhär höll det på tills vi tog henne till en homeopat i augusti ifjol. Då vände allt. 

Alla Joline's symptom fanns listade under samma "skada" och efter en lång intervju och "allergitest" kunde homeopaten besluta hur vi skulle gå till väga. Värt att komma ihåg är att det inte går att förutse hur länge behandlingen kommer ta och hur kroppen kommer svara på behandlingen, så det gäller att prova sig fram tills man hittar rätt. Vi hade tur och homeopaten hittade rätt direkt. Joline fick "medicin" som rensade ut gifterna från alla vaccin och antibiotikakurer och redan efter de första fyra veckorna märkte både vi och andra i vår närhet förbättring i både huden och personligheten. Sen dess har vi fortsatt behandlingen med andra medel (man gör det liksom stegvis) och Joline förbättras hela tiden. När hon blev sjuk i Kawasaki i december tog vi paus i behandlingen och då gick hon tillbaka flera steg. Eksemen kom tillbaks och hon blev återigen väldigt tillbakadragen, nedstämd och grät varje gång hon skulle till dagis. 

Efter att hon blivit friskförklarad från Kawasaki fortsatte vi med behandlingen och hon visade förbättringar väldigt snabbt:



Den 22 januari fortsatte hon "medicineringen" och samtidigt började vi använda en tysk hudkräm (köpt från homeopaten) som innehåller endast vitaminer och mineraler, och på högra bilden ser ni mindre än två veckors skillnad. Har endast använt den sen dess vid behov och är så tacksam att vi upptäckte den.

Så med tanke på att vi tog en månads paus där i december-januari så har vi nu hållit på med behandlingen i ett halvår. Och vad har hänt under den tiden? 

  • Hon har slutat svettas nattetid. Förut blev hon genomvåt när hon sovit nån timme, men det slutade under behandlingens första månad. Svettningarna kom tillbaks under behandlingens paus, men slutade igen när den påbörjades igen. 

  • Hon har varit friskare än normalt. Vill inte ropa hej före vi är över bäcken men hon har bara varit kräksjuk EN gång ännu i vinter (Nicolina blev sjuk först och Joline blev endast dålig i magen) och det har aldrig hänt förut. MEN, vi är som sagt inte förbi värsta delen av året ännu (knack, knack, ta i trä). Hon har dagligen ätit probiotika (från homeopaten förstås, så det är ordentliga grejer) och likaså Nicolina. 

  • Hennes eksem omkring ögonen och hakan är helt borta. Nu har hon endast bakom knäna som behöver underhållas. Men inte ens där är eksemen ens i närheten på samma nivå som tidigare.  

 
 
  • Hon har blivit social, pratglad, hon sjunger och skrattar och VILL träffa vänner och bekanta. Detta är något som alla som vet hur Joline var tidigare har märkt och är så förundrade över. Hon är som vilken annan glad liten fyraåring som helst nu! 
     
  • Hon tål mjölk och ägg i större mängder än tidigare.

  • Hon säger snabbt och glatt hejdå och SPRINGER in till de andra barnen på dagis nu. Hon har även funnit två kompisar där som hon pratar om här hemma och ser fram emot att träffa.  


Förstår ni varför jag inte kan annat än skratta när nån kommer till mig och säger att homeopati är humbug, placebo och att det bara är bortkastade pengar? Jag kan läsa all anti-homeopati forskning i världen, det finns inget som kan motbevisa Jolines tillfrisknande. Hon är för fasiken fyra år, hon kan inte inbilla sig att bli som en ny människa. 

Jag kan inte
beskriva lyckan som jag känner när jag tänker på hur hon förändrats. Det känns så overkligt att se sin egen dotter bli som en helt annan person! Så mycket gladare, så mycket mer livslust. Förut var allt så mycket jobbigare för henne än för alla andra, och nu märker man hur hon plötsligt ser på livet och världen med helt andra ögon. Jag kan inte skriva detta utan att få tårar i ögonen! SÅ mycket betyder det här för mig som mamma. Det finns inget bättre än att se sitt barn njuta av livet, och det vet jag nu, efter att ha sett motsatsen. 

 

Skulle jag vaccinera mina barn efter vad som hänt med Joline och efter vad jag vet idag? Varför/varför inte, undrar ni. 

- Nej, det skulle jag inte.
 Och jag tänker inte redovisa vad jag vet, var jag tagit information, och varför jag gjort mitt val. Jag är inte skyldig någon en förklaring.  Den enda jag är skyldig något är Joline, och henne är jag skyldig att göra mitt allra bästa för. Så att hon ska må så bra som hon bara kan, och så att hon ska få chansen att njuta av livet lika mycket som alla andra barn. 

Tyvärr är det så att med föräldraskapet så kommer även ansvaret att göra val för en annan människa. Det handlar om allt från uppfostran till dop och vaccinering. Och jag är säker på att alla föräldrar gör det val som de tror är bäst för sitt barn. Alla försöker vi vårt bästa och ingen skulle väl med flit skada sitt barn på något sätt. Är man osäker tar man reda på fakta och utifrån det väljer man vad som känns säkrast. Med alla val kommer tyvärr konsekvenser och när det gäller vissa val kan konsekvenserna vara stora och man kan inte veta förrän skadan redan är skedd.

Det är lätt att tacka ja till vaccin, ta sprutan och sen trösta ett febrigt barn. Hellre lite feber än mässlingen liksom. Hellre lite utslag än röda hund. Jag har själv varit där en gång. Men alla vaccinskador syns inte lika tydligt som på Joline, tyvärr. Hennes skada var ändå så mycket större än bara en hudsjukdom. Och då ska man komma ihåg att hennes skada var rätt mild i jämförelse med hur illa det verkligen kan gå. Med det sagt vill jag att alla kommer ihåg att det är frivilliga val vi gör.

Man måste välja det ena eller det andra, och ingen har rätt att klandra en annan för det val man gör. Och det gäller även oss som väljer att inte vaccinera. 






16 Mar
19.16

VITLÖK I ÖRAT

När jag var liten hade jag rätt ofta öroninflammation, sådär så jag grät av smärtan och ibland sprack trumhinnan. Det var en av de värsta smärtorna jag visste av när jag var liten och jag blev alltid tvungen att äta antibiotika. I vuxen ålder har jag inte en enda gång haft öroninflammation som orsakat värk, men däremot har jag några enstaka gånger haft nåt skumt som jag förstått varit inflammation och som jag sen visat upp och fått antibiotika för. Jag har fått "lock" för örat och hörseln har blivit lika dålig som när man är under vattenytan. 

Samma elände drabbade mig senast i förrgår, and I was like NOOOOO I don't have time for this shit. Ignorerade och hoppades att det skulle försvinna till igår, men då istället hade jag dessutom ett pipande ljud i örat hela dagen och alla höga ljud lät superhögt i just det örat. 

These days är antibiotika det absolut sista jag vill utsätta mig själv och barnen för, så jag tänkte prova nåt som så många på min fb delat. Det här med att skala och lägga en vitlöksklyfta i örat

Så det gjorde jag, efter att jag droppat lite kolloidalt silver i örat. Tejpade fast vitlöksklyftan med läkartejp och hade den där tills jag skulle sova, ungefär fem timmar. Skulle nog kunnat ha den i örat när jag sov också men jag provade ta ut den när jag la mig ner, och till min förvåning kändes örat som vanligt igen. Inget lock och inget pip.

Idag har jag inte haft några känningar alls och jag är bara så glad att jag provade det här husmorsknepet! Det skulle ju va underbart om något så enkelt kan bota kommande öronproblem. Så där har ni ett tips!

 
 






29 Oct
15.14

ANDRA BESÖKET HOS HOMEOPATEN

Idag var jag med Joline på hennes andra besök hos homeopaten. När vi var dit senast för fyra veckor sen svarade vi först på en massa frågor ang. hennes symptom, personlighet, sjukdomshistoria o.s.v. Sen kollade hon vilka ämnen Jolly reagerar på och till sist fick hon mjölksyrebakterier och ett annat preparat som hon skulle ta dagligen i tre veckor. Detta för att rensa bort alla vaccin ur kroppen (eftersom hon är vaccinskadad). 

Det som hänt under dessa tre veckor är följande:

framsteg2
Dessutom så testade vi alla de ämnen som hon reagerat mest på förra gången idag igen (mjölk, ägg, råg och korn), och varje ämne reagerar hon MINDRE på nu än hon gjorde för fyra veckor sen.

Det känns så otroligt bra att det äntligen är påväg mot rätt håll! Jag tänker på hur hon lidit och hur vi smörjt och kämpat genom de senaste fyra åren, och aldrig fått någon ordentlig hjälp nånstans. Bara nya salvor och förnyade recept på hydrokortison. Jag har känt mig så uppgiven och arg, att en så fin liten minimänniska ska behöva klia sönder huden tills den blöder. Det har varit så hemskt emellanåt och vi har inte kunnat göra annat än se på, och smörja mer.

Nu ska hon fortsätta med två andra preparat, det ena i tre veckor och sen det andra i tre veckor till. Sen är det dags för nästa besök. Jag kan inte ens beskriva vilken lättnad jag känner nu! 

12132848 1621033598145605 2140215605 n








Start