10 Dec
19.07

ATT HA, ELLER INTE HA, JULTOMTE



I år gjorde vi något som vi inte gjort tidigare,
vi var till Tuuri och shoppade julklapparna. Vanligtvis tar vi det i etapper och delar upp all shopping i två-tre omgångar i Vasa. I vår familj är det bara barnen som får klappar, och det är SÅ skönt. Våra egna barn och mina systerbarn, det är bara de som finns på min snäll-lista, hehe. Och Daniel förstås, han har oftast gjort sig förtjänt av en julkapp han också. 

En annan ny sak för i år, är att vi börjat överväga att helt lämna bort jultomten. Hela ståhejet kring att ha jultomte ger oss faktiskt bara ångest. Vi har hittills haft en tomte varje år, nästan alla år har vi köpt tjänsten av nån okänd utomstående och det är nog lite som rysk roulette vill jag påstå. Har lite trauma från ett år då vi hade en så förbenat obekväm ung man som inte såg nån i ögonen, inte sa ett ord och som dessutom uttalade barnens namn fel (obs det var bara Nicolina och Joline då) vid varje klapp. Hela julklappsutdelningen (som är barnens höjdpunkt på hela dagen, ingen vits att förneka) tog kanske 10 minuter och kostade oss 50 euro. Och barnens besvikelse sen! Herregud så ont det gjorde i hjärtat när man riktigt kunde se hur snopna de blev. 

Och tomtedräkterna som är olika överallt, och tomtarna som traskar runt på köpcenter och julmarknader en hel månad före julafton. Och nervositeten på själva julafton när tomten är huvudnumret och barnen bara går och tittar i fönstrena hela dagen och undrar när han ska komma. När han äntligen kommer är dagen nästan slut. Det blir liksom en spänd stämning hela dagen som gör att man inte riktigt kan slappna av, för barnen är otåliga och själv kan man bara hålla tummarna att man lyckats välja en bra tomte i år. En trovärdig. Men varför? 

Nicolina är på gränsen nu, hon misstänker att tomten bara är en vanlig utklädd karl. Hon vill tro men hon kan inte riktigt. Joline är blyg och Milou är rädd. Varför ska man hålla fast vid en tradition som man själv inte kan ge en orsak till varför? Det är ju ändå själva julklapparna som de ser fram emot.

Därför har vi övervägt att avstå den vanliga traditionen, och istället börja göra som i Amerika. Låta tomten lämna julklapparna under granen, natten till julafton (i Amerika är det väl natten till juldagen?). På så sätt slipper vi angsta över vem vi ska välja, hur det kommer gå och barnen slipper den långa väntan och kan istället underhålla sig på bästa sätt hela dagen med sina nya leksaker. Ifall vi skulle göra på detta sätt, så skulle de få öppna julklapparna vartefter. Tomten skulle skriva en hälsning åt dem och meddela att han inte hann till oss i år kanske, men att de istället får öppna varsin julklapp redan efter frukost och sedan en i timmen, eller nåt i den stilen. Så blir hela dagen spännande och rolig. 


 

När vi diskuterade detta kom vi fram till att vi båda har önskat att göra på detta viset när vi var små. Jag tyckte det var jobbigt med en utklädd främling som man skulle va trevlig och tacksam mot, när man ändå kunde urskilja vem julklapparna var ifrån utgående från handstilen. Det var nästan så det knöt sig lite i magen när jag hörde att nån knackade på dörren, jag var både blyg och obekväm i den situationen. Jag kan inte ens minnas att jag någonsin skulle ha trott att den tomten som kom till oss, var den riktiga? Så lugn och avslappnad julafton började kännas sen när vi var så pass stora att vi började slopa tomten hos oss och bara la klapparna under granen! Daniel minns att det inte var tomten han såg fram emot, utan just alla leksakerna. Och vem ska bestämma vilken tradition som känns mest passande i vår familj, om inte vi? 

Självklart är det barnen vi tar främst i beaktande i denna fråga, så vi ska ännu se över för- och nackdelar innan vi bestämmer oss. Men börjar vi riktigt tänka efter så ser vi inte hur det skulle kunna bli annat än succé. 

Är det någon av er som gjort såhär när barnen ännu varit små? Hur har det isåfall gått? 


 






13 May
08.51

"MEN HERREGUD SÅ SMAL DU E, ÄTER DU INGET?!"

Tänker inte ge mig in i bikinihets-debatten desto mer, tycker de inlägg jag läst redan fått sagt det som behövts sägas, och sen... så har jag ju heller "ingen rätt" att yttra mig om nåt som jag inte har nån erfarenhet av. Att va tjock alltså, och därmed hånad och missnöjd. Inte passa in i idelaet. Vad gör det för skillnad om jag står här, med mina osynliga spår efter tre graviditeter (förutom taxöronen då) och säger att du ska va nöjd med dina celluliter och magkorvar när jag inte har några egna och därmed inte vet hur det känns? Sant, fast DET DUGER JU INTE DET HELLER! 


Det jag däremot
har erfarenhet av, är att vara riktigt smal. "Men det är ju inte samma sak som att va tjock, det är ju SMALA som världen vill att vi ska vara, så du har ju haft det lätt du."

HAH! 

Att ha en
kropp som tidningarna skulle godkänna att ha på omslaget betyder inte att man blir mer accepterad än de som inte har det. Precis som att det är de vanliga dödliga som kämpar för att få bort det osunda kroppsidealet (som jag en gång hade, utan att va osund) så är det samma sak när man är riktigt smal. Fast då är det vänt andra vägen. 

Då passar man in i idealet, men i alla andras ögon är man sjuk, anorektisk, osmaklig, svag, och absolut inte passande som förebild till barn. Folk tycker synd om en. Och hur man sen ens klarar av att bära och föda fram ett barn med 42 kg som startvikt, ja det är tydligen en oförklarlig gåta! 

När jag gick i högstadiet gick det rykten om att jag hade anorexia. Fast det hade jag ju inte. Förmodligen följde ryktena med ett bra tag sen dess också. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra "men herregud så smal du e, äter du inget?!", "hur kan du som e så späd ha barn?!". Sen har jag blivit kallad vandrande pinne otaliga gånger också. Ja, folk har nog inte haft mer acceptans för en liten kroppsbyggnad än för en större.  

Denhär debatten handlar ju om att alla kroppar passar lika bra på stranden, oavsett storlek, form, färg eller ålder. Men det som många antyder är att de överviktiga är mest drabbade. Men de som antyder nåt sånt, har de någon aning om hur det är att va motsatsen? När det liksom sitter i generna att vara precis det som alla vill motverka (idealet)?? Att man helt naturligt är det som alla vill understryka att är osunt, onaturligt och FEL?

Så nä, jag vet inte hur det är att va överviktig och känna att man inte passar in. Men tro fan inte att underviktiga har det lättare för det! 


// Numera 10 kg tyngre än på bilden tagen för 6 år sen men fortfarande lika irriterad över att ingen trodde att jag var frisk och lycklig på den tiden också. 






26 Mar
19.47

FÖRSTA PÅSKEN

 

 

Så var vår första påskafton i vårt egna hus förbi. I fredags var det ju våffeldagen också och det skulle jag inte vetat ifall inte Nicolina berättat det nån dag tidigare, hehe. Så hon påminde förstås fler än en gång och att vi skulle äta våfflor till lunch var en självklarhet. Så våfflor blev det! Med bär, frukter och grädde. 

Idag gick N och J som påskhäxor katt och hare för första gången. Och än en gång känns det häftigt när de gör något som jag och Daniel gjorde när vi var i samma åldrar, här i samma kvarter. Det är ju inte lika stor grej i Vasa som det är här omkring, och de var förstås ivriga att få delta i traditionen. De gick med tre av Nicolinas kompisar och de tyckte det var jätteroligt! Det var många häxor som kom hit till oss också, och många som tänkte gå in på fel sida eftersom det inte är helt självklart var man går in hos oss ifall man inte är bekant med stället, hahah. 

Själv måste jag säga att jag är lite tudelad till denhär traditionen. Jag minns ju själv hur roligt det var och tycker att det på så sätt är positivt, men det blir nog alldeles för mycket godis (även om vi håller koll så de inte äter för mycket på en gång). Och sen alla småbarn som är så små så de inte ens orkar gå själva utan blir skjutsade runt i sina vagnar, what's up with that? Och när föräldrar ger bilskjuts? Det är ju förståeligt ifall man bor på nåt ställe var det inte finns många grannar i närheten, men annars förstår jag inte riktigt tanken bakom det hela. 

Min personliga åsikt är att barn ska va tillräckligt stora för att orka gå själva och så går de bara så långt deras egna små ben orkar bära. Såklart om föräldrarna går med för att man inte riktigt vågar släppa iväg dem ensamma men när barnet är så litet så det inte ens orkar själv så förstår jag inte varför man går runt med barnet till alla hus. Då är ju förmodligen barnet inte tillräckligt gammalt för att klara av många påskägg heller, så vad är vitsen då? 

Nä jag tycker att åldern som Joline är i NU (4,5) är en passlig ålder att följa med syrran till random hus. Skulle hon va yngre så skulle hon få nöja sig med att knacka på hos mommos och andra släktingar/vänner. När de är så pass stora att de själva kan cykla till andra sidan byn, då får det göra det, tills dess får de hålla sig i vårt område. OM jag skulle följa med så skulle jag göra det endast för att hålla koll på godismängden, så jag skulle kunna säga till när det räcker. 






Start