19 Dec
11.15

SKITUNGAR

Hej på er! Det blir långa pauser mellan inläggen just nu märker jag, vi lever och mår bra i alla fall. Det är jobb och bröllopstankar som är mest aktuellt just nu, fast det som tar all min energi är nog ändå barnen. De är alla tre i såna krävande åldrar just nu. Ensamma skulle de vara lätta att hantera, men tillsammans blir det en jävla cirkus.

Förra veckan var nog så hemsk så jag känner ännu att jag ligger på minus vad gäller energi och nerver. Daniel jobbade kväll och de dagarna som jag jobbat morgonskift (börjar ju så oförskämt tidigt så man lider ju av sömnbrist varje dag) höll jag nog på att explodera om kvällarna när barnen löpte amok. Det är en jäkla massa spring och skrik och gråt och gnäll och den ena slår den andra för att den tredje i misstag stått i vägen och ja... jag har nog haft god lust att bara slänga ut alla tre och låsa dörren. Och när de blir riktigt osams och jag lägger dem i skilda rum för att tagga ner lite så står de ändå och stampar i golvet och vrålar och är sura för att de inte får vara tillsammans?! Fastän de för 30 sekunder sen försökte ha livet av varann. Nä nu just räknar jag nog ner minuterna tills de alla blir stora och flyttar ut. Förstår inte hur vi kunde komma på en sån dum idé att skaffa tre ungar. (Måste väl tillägga här att jag inte är 100% allvarlig. Lite tycker jag nog om dem.)

Men så får man nog känna som mamma emellanåt, det ska ni ha helt klart för er.

Något positivt: Läser man alla kommentarer på mitt senaste inlägg verkar det rätt vanligt ändå att inte ha nån tomte, vilket känns riktigt skönt! Då kan vi slappna av lite och lita på att det blir bra hos oss på den fronten också. Med tanke på ungarnas beteende kanske vi lämnar bort juklapparna helt i år. 

 






08 May
21.50

ÅTTONDE MORSDAGEN


Mina fina, fina döttrar ♥ Så stolt jag är att vara deras mamma! Idag fick jag fina kort och handgjorda smycken när jag kom hem från jobbet, till och med Milou hade ritat en tavla åt mig. Jag hann bara öppna paketet så tog hon tavlan under armen och sprang iväg. "MILOOUS!" ropade hon när hon slirade runt hörnet. Haha, hon hade nog väntat på att få ta den ända sen den blev inpaketerad.  

Sen blev det god lunch ute på terassen, under en gassande sol och sommartemperatur. Kan inte minnas när man senast kunde sitta ute och äta lunch nästan helt utan kläder på morsdag?? Så underbart det är nu! Sen sågade jag ner en gran. Med handsåg. För att ja, vi mammor kan ju faktiskt göra mer än stå i köket och tvätta kläder ;) 

Gick en sväng via min mamma också och gav henne en rosbukett och choklad. Skulle så gärna firat henne normalt men ingen vill väl ha besök av kräksjukesmittade. Så vi fick hålla oss ute i trädgården.

Sen från ingenstans avslutade vi kvällen med att Daniel stod i skogen och spydde. Bara jag och Nicolina kvar nu då... 







14 Apr
21.51

BÄSTA FÖRDELEN MED ATT VARA EN BLOGGARE

Fick lite tråkigt ikväll när Daniel bestämde sig för att spela Playstation, så jag satt ett tag och slösurfade innan jag kom på att googla mig själv. Jag brukar faktiskt göra så ibland, när jag har riktigt tråkigt. Googlar alltså på bilder och kan få många goda skratt. Det finns ju ganska mycket sparat när man hållit på och hängt ut sig såhär pass länge. 

Ikväll fick jag flera whaaat-moments, har jag faktiskt sett ut så? Har dom varit så små? O.s.v. 

Till exempel den här bilden:


Scheisse vad små vi var! Både jag och Nicolina. Detta var januari 2010 om jag inte minns fel. Herregud ett sånt babyface jag hade där ännu. Vi var ju nästan lika gamla där, jag och Nicolina. Med matchande vinterkläder och allt, och det märker jag först nu!! Haha omg. 


Och Nicolinas gröna rum som både jag och hon var så stolta över, som jag målade i graviditetsvecka 38 hahahaha.....: 



Och läsglasögon har jag också hunnit ha! Det hade jag nästan helt glömt bort. Fick dem sommaren 2007 för att jag hade vuxit så mycket och ögonen hade inte hunnit med. Behövde dem när jag satt vid datorn eller läste, annars fick jag huvudvärk. Hade dem ett år ungefär, sen var det bra. Så jäkla fula! Här med kolik-Nicolina: 




Jolines första léende fångat på bild ♥ ♥ : 



Och så dessa två, har dom faktiskt varit såhär små?!? Här var det nog inga bråk om fjärrkontrollen ännu:


 

Och så förstås Nicolina. Allas vår Nicolina. Oj oj den ungen, går inte att beskrivas - måste upplevas. 







11 Apr
21.50

BEBISMASKINEN

Vet ni vad som slog mig igår? Att ungefär såhär gammal som Milou är nu, var Joline när jag blev gravid med Milou. Lite yngre var hon faktiskt, närmare bestämt fyra veckor yngre än Milou är nu. Så det är ju som att jag skulle va gravid i fjärde veckan nu. 

Och det känns så himla konstigt för jag minns ju då när jag blev gravid med Milou, att jag ändå kände mig redo för en till. Joline kändes redan så pass mogen att så småningom bli storasyster, och det kan jag inte i min vildaste fantasi förstå nu hur jag kunde känna då, med tanke på hennes ålder. 

För mig är Milou ännu en bebis, och det är alla andra barn i hennes ålder också. I mina ögon. Jag har ju ändå en självständig 7,5 åring att jämföra med. När Nicolina var lika liten som Milou tyckte jag hon var jättestor! Inte alls nån bebis längre. Och om tre månader är Milou lika gammal som Nicolina var när jag blev gravid med Joline. Ser ni nåt mönster? ;)

 
Men det som dock är allra lustigast med detta, är att jag upptäckt något nytt för ungefär tre månader sen. Hur mycket jag än inte vill ha fler barn just nu, kanske aldrig, så märker jag att min kropp är redo för en till graviditet. Det har varit samma sak efter varje barn hittills, men det är först nu som jag ser det. När det gått ca. 1,5 år sen varje förlossning har jag.. hur ska jag skriva nu för att ni inte ska tro att jag vill bli gravid... äh jag har börjat känna mig redo helt enkelt! Fysiskt och även psykiskt. Och hur färdig, done, finito jag än känner mig så är denna gång inget undantag. 

För kring varje ägglossning nu, så börjar jag omedvetet tänka på mina förlossningar. Jag blir sådär löjligt aaaaw när jag ser nyfödda bebisar och jag börjar drömma mig tillbaks och minnas hur magiskt det är med ett nytt liv och blaablaablaa. Jag har dock inte glömt hur jävla skit min senaste graviditet var men ändå fokuserar jag på de få goda stunderna. Blir riktigt trött på mig själv faktiskt, såhär vid stunder när jag inte har ägglossning. Det här är något helt nytt för mig, som säkert inte ÄR något nytt men som jag inser först nu. Jag börjar se ett mönster nu när jag inte har tänkt mig några fler barn och ändå är det som att kroppen försöker berätta att hej, är det inte månne dags att fortsätta utöka världen med fler awesome människor nu? Eh NEJ kroppen. My work here is done. 

Vissa känner sig helt färdiga efter ett barn och vissa blir sugna på en till redan nån månad efter förlossningen. Hur som helst så är det så häftigt hur mammakroppen funkar! Så det tar alltså 1,5 år för min kropp att återhämta sig, om jag ska lyssna på kroppens signaler vilket man alltid ska göra oavsett vad det handlar om. (Förutom när kroppen vill fortsätta tillverka ungar men man vet att den bara vill luras.)

 
Hur är det mer er andra? Finns det några flerbarnsmammor här som upplevt liknande mönster?






Start