JOLLY'S BREAKAWAY

 
Ni som känner Jolly vet att hon hör till den lugnare sorten. Hon är helt klart precis som jag, introvert och högkänslig och det har varit tydligt så länge hon funnits. Hon har tidigare haft det väldigt jobbigt i sociala situationer och vi brukar skämta om att hon är den som aldrig kommer flytta hemifrån. Ja, ni som hängt med genom åren känner säkert till storyn, de senaste två åren har det blivit mycket bättre men nu i höst har det verkligen hänt grejer. Hon har alltid dragit sig bakom, i Nicolinas skugga och varit lite av hennes sidekick, men nu vet ni, nu tar hon kommandot!

Vartefter som Milou blivit äldre så har de två blivit väldigt tighta. De leker huuur bra som helst och kan hålla på i timmar! De blir båda så uppslukade av leken så man som förälder kan känna sig överflödig en hel dag om det riktigt vill sig. Nicolina är inte hemma lika mycket hon längre eftersom hon slutar skolan klockan 15 två dagar i veckan och när hon inte är i skolan så är hon med någon kompis eller bara annars spårlöst försvunnen. Så Jolly har fått smaka på hur det är att vara arbetsledare, och det har visat sig vara totally hennes grej. 

Till skillnad från Nicolina som kan vara väldigt hård, sträng, otålig och lite av en ångvält? så är Jolly en mjuk, sansad och tålmodig arbetsledare. Hon ser alltid till att planerna hon har stämmer överens med vad Milou klarar av. Märker hon att det inte funkar, så ändrar hon taktik eller så leker de något annat. No biggie. Hon tar ansvaret på så stort allvar, och nu vill hon ut och upptäcka världen på egen hand. Och gärna med Milou i släptåg. 

I somras tappade jag helt bort de två en dag när vi var ute. De var i skogen och lekte, och plötsligt var de spårlöst försvunna. Jag ropade och sprang in i skogen och sökte, men det hördes inte ett ljud ifrån dem. Nicolina kom hem från skolan och blev helt panikslagen när jag berättade att jag inte kunde hitta dem. Hon gick som vanligt från 0 till 100 på en sekund, började ropa så högt hon kunde och grät helt hysteriskt för hon var helt övertygad om att någon tagit dem (som den dramaqueen hon är). Hon cyklade till mommos för att se om de gått dit och jag gick upp i skogen igen för att se om jag skulle få syn på dem. Då hörde jag barnröster och där ser jag att de kommer gåendes hand i hand från motionsspåret. Glad i hågen båda två, och Milou berättade att de varit ute på en skogspromenad. Såklart Jollys idé. 

När de är ute på gården så känner vi oss trygga fastän varken jag eller Daniel är ute med dem. Vi har ju bott här i två år och de har kojor lite överallt här i skogen. Man ser dem oftast, och ser man dem inte så hör man dem alltid. Vi litar på dem och de har hittills visat att vi kan göra det. Framtills en dag när Jolly och Milou var ute på gården och lekte, och plötsligt fick jag ett meddelande från min mamma (som är vår granne) var hon frågar ifall J och M får gå iväg själva? Vilket de såklart inte får, så Daniel hoppade på cykeln och hittade dem utanför butiken. Då hade de gått dit och köpt varsin slickepinne. Let's take a moment och föreställ er den synen, när man sitter i kassan och så stövlar en 5-åring och en 3-åring in, tar två slickepinnar och betalar med 40 cent (som de pillat ur Milou's spargris). Och tänk hur konversationen har gått under promenaden dit! Sen fick jag veta av Daniel att detta tydligen hänt en gång tidigare när jag inte varit hemma. 

Som ni kanske märker så är Jolly helt out of control för tillfället, hon vill göra allt på egen hand och ta kommandot. Skulle det inte vara just Jolly som det handlar om så skulle jag kanske inte varit lika road, men på det sättet som hon gör saker och ting så blir allt bara så komiskt, fastän det såklart kan gå väldigt illa. Hon är fortfarande försiktig och eftertänksam så nåt ordentligt galenskap ställer hon ju inte till med. Ännu. Det är bara så befriande att se glöden i henne! Glimten i ögat, ivern när hon har en plan, som oftast bara jag kan genomskåda eftersom jag förstår hennes tankesätt på en helt annan nivå. Jag får ofta "översätta" hennes handlingar och kroppsspråk åt resten av familjen. Hon har så roligt tankesätt också, alltid haft. Allt skumt som pågår här hemma så är det oftast hon som ligger bakom. 

Häromkvällen blev hon bjuden att komma och leka hos sin bästis från förskolan, och jag har aldrig sett någon slänga i sig middagen så snabbt. Det var första gången hon skulle cykla iväg själv till en kompis, utan Nicolina, och det riktigt lyste om henne. Det fanns inte en tvekan, inte en tvivlan. Det är så olikt henne att bete sig såhär, och det är inte alls på samma sätt som när Nicolina började pröva sina vingar. Jolly beter sig som Törnrosa, som om hon sovit i hundra år och nu har hon äntligen vaknat. Hon är en riktig livsnjutare dessutom, alltid glad och tar dagen som den kommer. 

Om tre veckor fyller hon 6 år, och då ska hon få ställa till med sitt första kompiskalas. Det ska bli väldigt intressant att se. Det ska bli väldigt intressant att se vad det blir av henne när hon blir äldre. ♥

 

FÅR MAN ENS KALLA SIG BLOGGARE LÄNGRE?

Nä, det drar jag mig nog för att göra nu för tiden. Eller nåja, nog ser jag ju mig själv som en bloggare men jag känner mig inte riktigt fullständigt berättigad till den titeln nu längre faktiskt. 

Men jag skulle nog gärna bli bättre på att blogga igen (som ni kanske märkt har jag ändrat om bloggdesignen nu, för att bli lite gladare när man loggar in här), bara jag skulle veta vad jag ska skriva om. Har ju nog fullt upp hela tiden i mitt liv, men det har blivit lite att jag sitter och tänker igenom vad jag kunde skriva om men så varje gång när jag är redo att börja så tappar jag helt gnistan. "Njäää, vem bryr nu sig egentligen." "Det här kommer jag bara få skitkommentarer för" "Vill jag faktiskt att hen och hen ska kunna läsa det här?" O.s.v. Någon som känner igen sig? Detta har jag säkerligen skrivit flera gånger förr också, och bara en sån grej att jag redan nu överväger att sluta just här bara för att jag vet att andra bloggare stör sig på sånt här dravel... suck! Mitt introverta jag.

Hur som helst så kan jag ju i alla fall berätta att det går bra i skolan hittills. Hamnade lite efter med skolarbetet där sista veckorna före bröllopet, hade inte riktigt tid att fokusera helt just då, men jag börjar nog vara ikapp nu redan. I det stora hela så känns det riktigt bra att studera, speciellt med tanke på att det är en yrkeshögskola. Det har aldrig funnits på kartan att jag skulle fortsätta studera efter yrkes, så att jag gör det nu då med tre barn dessutom och i denna ålder känns jävligt bra. Och jobbigt samtidigt, såklart.

På tal om barnen så har det varit mycket med de två yngsta ikväll (är det månne fullmånen?). Vi har varit förkylda hela familjen, Milou och Joline började redan före bröllopet och nu senaste veckan har jag och Daniel varit riktigt hostiga. Milou vaknade med ögoninflammation igår och det spred sig till båda ögonen under gårdagen. Idag har man märkt att hon varit besvärad och nu ikväll ville hon gå och sova redan vid 19, sen dess har hon vaknat flera gånger och gråtit, inte velat säga vad felet är men jag gissar såklart att det är ögonen. Vi har putsat med ljummet vatten och koksaltlösning regelbundet och när hon vaknade sist tog jag lite kallare vatten på och då var det som att hon blev lättad och kunde somna om. De är röda, svullna och geggiga så de känns säkert varma och obekväma. Mitt under hennes senaste skrikfest vaknade Joline och joinade festen. Då hade hon fått öronvärk, så nu har hon fått värkmedicin och så har jag tejpat fast en bit av en vitlöksklyfta i örat på henne i hopp om att det ska hjälpa även denna gång. Värken ville inte ge med sig till först, så när jag äntligen fått Milou att somna om så provade jag ha Joline att halvligga i min famn i soffan. Tänkte att det skulle kännas bättre om hon hade huvudet högre upp. Hon slumrade till en stund men ville sen i sin egen säng. Där var hon inte långvarig, så nu får hon halvligga i soffan och se på Netflix, i hopp om att hon ska glömma bort värken. Det verkar funka. 

 

Nepp, det var nog bara det jag hade att säga ikväll. Och ja, första veckorna som gift känns... precis som de senaste 10 åren :) Hehe nämen klart det känns lite speciellt och fint! Mest speciellt känns det säkert för Daniel som bytt efternamn, han har inte haft det helt lätt hittills att komma ihåg vad han heter, haha. 

ÄGG, ÄGG, BLÅS UR OCH FÄRGLÄGG




I fredags sysslade vi med äggmålning så gott som hela dagen. Varje år har jag gjort det med barnen (precis som när jag själv var liten) och Nicolina som börjar bli så stor börjar även få den där härliga känslan för traditioner. Hon, till skillnad från de andra två, har nu klart för sig vad man gör när och har börjat förknippa olika traditioner med diverse högtider. Hon vet precis vad som hör till jul och påsk o.s.v., och blev jätteglad när hon kom hem från skolan i fredags och såg vad de andra två höll på med. - JAA! Mamma vet du hur myki jag ÄLSKAR att måla ägg!? 

Det är inte ofta vi pysslar nu för tiden eftersom Nicolina (pysselmästarinnan) tar eget initiativ och ofta sitter i sitt rum när hon blir på pysselhumör. Man vet knappt av att hon börjat på innan hon kommer och stolt visar upp något nytt pyssel hon knåpat ihop. Joline hänger ju oftast med Nicolina och kopierar det hon gör, och Milou är faktiskt inte sådär jätteintresserad. När Nicolina var liten pysslade vi jämt och ständigt allt möjligt, det var typ det våra dagar gick ut på på den tiden. Pyssel och lekparkshäng. Åh, vad jag saknar den tiden! Jag hade så otroligt mycket energi då dessutom. Varvade lekparkerna i stan, bakade nästan dagligen... när jag vaknade såg jag varje ny dag som ett blankt papper och vi kunde fritt bestämma vad vi ville hitta på. Jag, Nicolina och baby-Jolly.

Att vara hemma med barnen är nog det som gjort mig lyckligast hittills i livet. 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production