01 Jan
16.51

SLUTET AV MITT HITTILLS VÄRSTA ÅR

Nu är 2016 äntligen över och jag har nog aldrig längtat så mycket efter ett nytt år, som jag gjorde mot slutet av det året. Det var allt annat än ett bra år för mig, för trots allt jag åstadkom och alla fina stunder och dagar, så var året i det stora hela ett förjävligt år. 

Ser jag tillbaks på året så sprang jag ständigt i en psykisk motvind och visste inte hur eller om jag skulle bli mig själv igen. Jag lade all min fokus på skolan och renoveringen första halvåret, hade siktet på att bli färdig och hur jobbigt det än var vissa dagar så fanns det inget som skulle stoppa mig. Jag skulle bli färdig i augusti, punkt slut. 

Under hela vårvintern var det bara skola och renovering som gällde och i maj blev jag färdig med sista rummet i huset, då hade jag ytrenoverat alla rum med start i augusti 2015. Under sommaren jobbade vi med trädgården och husets utsida, och jag var på praktik vid ett bilmåleri hela sommaren. Blev klar i augusti, som jag hade bestämt ett halvår före.  

Sen var det som att min kropp stängde av helt och jag blev snabbt riktigt deprimerad. Jag hade inget "mål" att fokusera på längre och just när jag trodde att livet skulle vända till det bättre, så blev det helt tvärtom. När jag hade varit borta och kom hem hände det flera gånger att jag föll ihop på hallgolvet och bara grät hejdlöst. Jag hade stunder när jag fick panikångest som gav mig smärta i bröstkorgen och hjärtklappningar. Hyperventilerade gjorde jag också. 

I september var jag på healing och fick veta hurdant skick min andliga kropp var i. Det är helt klart det bästa jag gjort på hela året, jag fick upp ögonen för Auratransformation och insåg direkt att det inte fanns något annat alternativ. En vecka senare genomgick jag min AT. 

Där och då vände allt och jag blev som en helt ny människa. Tack vare det slutade mitt år lyckligt, om man bortser från att jag troligtvis fått magkatarr p.g.a. all stress jag känt de senaste månaderna. Sen augusti har jag jobbat på två extra ställen och allt extra spring har gjort mig riktigt stressad. Nu har jag dock bett om att få slippa det där extra så jag hoppas det hjälper. Har mått illa och saknat aptit i flera veckor så jag börjar bli rätt trött. Har fått klart för mig nu att det inte går att hålla på hur länge som helst med nåt som man inte vill göra och som gör en stressad, oavsett om andra klarar av det galant. 

Här är några bilder som jag hittat i bloggarkivet från 2016, med några enstaka citat: 
 
 
"Ska inte ljuga, jag känner mig faktiskt stressad när jag inte jobbar med renoveringen varje kväll men jag måste bara acceptera att det är okej att låta det ta sin tid. Med så mycket annat på agendan så är det helt okej ifall det tar längre än det "borde" göra. Vill inte bli avskräckt heller, så lika bra att låta bli de kvällar när det verkligen tar emot. Det är dock lättare sagt än gjort eftersom jag ofrivilligt har grym press på mig själv, speciellt när det gäller renoveringen."


"Sen när personer (till och med vissa i vår närhet) kommenterar nedlåtande kommentarer på bloggen (för här kan man va anonym tror vissa) om att det är vansinnigt att få barn så ung och herregud du har ju inte ens nån utbildning eller ordentligt jobb ännu så önskar jag att de kunde förstå vilken jävla stor del av mitt liv som jag offrat frivilligt för mina små. Jag har valt att ge dem syskon utan alltför stor åldersskillnad istället för att bli klar så snabbt som möjligt med mina studier. Vi har levt fattigt hittills ja, men vad gör det om 15 år när de har varandra? Skulle vi bara fått Nicolina skulle jag blivit klar med skolan för tre år sen och haft ett hyfsat heltidsjobb i tre år redan. Mycket mer än så skulle jag inte hunnit åstadkomma. Istället har jag hunnit få två barn till, ett deltidsjobb sen tre år tillbaks och nu snart en utbildning som borde tagit två år men som jag efter alla omständigheter lyckas få klar på mindre än ett år. Och jag är bara 24 år ännu. 

Så säg mig, på vilket sätt har jag misslyckats?"



"Vi kanske inte har ett städat hem ens två dagar av sju, vi kanske inte har de mest inpräntade reglerna och vi kanske inte är de noggrannaste på att se till så barnen städar efter sig. Vi kanske inte är ute och leker varje dag efter jobb och skola, vi kanske inte orkar ha någon skamvrå eller poängtavla. Vi kanske inte är rika, vi kanske kan ha 20 euro när det kniper och ändå känna oss tacksamma för att vi lärt oss den hårda vägen hur man överlever. Vi kanske inte har så bråttom med att Milou ska bli blöjfri, vi kanske inte har något emot att köpa blöjpaket ett halvår till för att vi har avvänjt dom andra två på sommaren. Vi kanske inte gör saker och ting på ett visst sätt som andra tycker vi borde, och vi kanske inte bryr oss i hur alla andra gör heller. 

Kanske vi nöjer oss med att vi har kärlek i överflöd, att barnen älskar, värdesätter, och tar hand om varandra. Kanske vi kan leva i vardagligt rådd, och slösa tiden på viktigare saker. Som att äta middag i 60 minuter, och se på hur kärleken lyser igenom, när de kramas och pussas mellan tuggorna. 

För det här är kärlek, det här är livet."




"Ni förstår inte hur avundsjuk jag varit varje vår som det nalkats skolavslutningar och examensbjudningar, jag har känt mig så utanför och... ja, värdelös ibland, som inte ens haft något så "självklart" som en grundexamen. Men NU har jag! Och jäkla stolt är jag över att ha skaffat mig det trots tre barn, husrenovering, jobb och utan att nån faktiskt tvingat mig till skolan (hehe). 

Så nu har det kapitlet i mitt liv nått sitt slut och jag har knappt hunnit förstå det själv innan nästa kapitel börjat. Nu kommer jag börja jobba fler timmar i veckan och så småningom hittar jag förhoppningsvis ett jobb som känns mer jag och som jag gladeligen går till på heltid."

 
"Men ja, ett höstbröllop alltså. Känns faktiskt riktigt riktigt bra. Varje höst tänker jag samma sak, att det skulle va himla fint att gifta sig bland alla gula löv."

 

Julen gick hur bra som helst utan tomte, och Nicolina fyllde 8 år på juldagen. Vi firade in det nya året med min syster Josefin + hennes pojkvän Jonathan och det blev en riktigt bra avslutning/början. Nu är jag supertaggad på det nya året och allt det har att erbjuda. Har aldrig tidigare varit så glad över att ett nytt år börjat, och aldrig har jag känt så starkt att det kommer bli annorlunda. Jag är övertygad om att det kommer bli ett riktigt, riktigt bra år! ♥






19 Dec
11.15

SKITUNGAR

Hej på er! Det blir långa pauser mellan inläggen just nu märker jag, vi lever och mår bra i alla fall. Det är jobb och bröllopstankar som är mest aktuellt just nu, fast det som tar all min energi är nog ändå barnen. De är alla tre i såna krävande åldrar just nu. Ensamma skulle de vara lätta att hantera, men tillsammans blir det en jävla cirkus.

Förra veckan var nog så hemsk så jag känner ännu att jag ligger på minus vad gäller energi och nerver. Daniel jobbade kväll och de dagarna som jag jobbat morgonskift (börjar ju så oförskämt tidigt så man lider ju av sömnbrist varje dag) höll jag nog på att explodera om kvällarna när barnen löpte amok. Det är en jäkla massa spring och skrik och gråt och gnäll och den ena slår den andra för att den tredje i misstag stått i vägen och ja... jag har nog haft god lust att bara slänga ut alla tre och låsa dörren. Och när de blir riktigt osams och jag lägger dem i skilda rum för att tagga ner lite så står de ändå och stampar i golvet och vrålar och är sura för att de inte får vara tillsammans?! Fastän de för 30 sekunder sen försökte ha livet av varann. Nä nu just räknar jag nog ner minuterna tills de alla blir stora och flyttar ut. Förstår inte hur vi kunde komma på en sån dum idé att skaffa tre ungar. (Måste väl tillägga här att jag inte är 100% allvarlig. Lite tycker jag nog om dem.)

Men så får man nog känna som mamma emellanåt, det ska ni ha helt klart för er.

Något positivt: Läser man alla kommentarer på mitt senaste inlägg verkar det rätt vanligt ändå att inte ha nån tomte, vilket känns riktigt skönt! Då kan vi slappna av lite och lita på att det blir bra hos oss på den fronten också. Med tanke på ungarnas beteende kanske vi lämnar bort juklapparna helt i år. 

 






21 Apr
13.53

MOODKILLER





Dagen började så bra med pigg kropp och knopp trots att barnen vaknade vid 6:40. Sen efter frukost gick jag en 4,5 km promenad med småpinglorna i finvädret och sen lagade vi laxpaj till lunch. Friden fortsatte tills en grej inträffade och mitt humör gick från toppen till botten. 

Blev ännu en gång påmind om vilket jävla misstag det var att flytta hit till byn, till detta hus. Är så jävla arg nu så jag skulle bara kunna packa väskan och dra. Min familj förtjänar så mycket bättre. 
 






22 Feb
19.31

DET ÄR BARA JÄVULSKAP

Ni vet, när man träffar nån bekant i butiken t.ex. så får man ju oftast frågan: "Nå, hur e det nu då?" och 99,8% av gångerna svarar man ju "Det är nog bara bra. Hur är det själv?". Det skulle jag helt säkert göra idag också, man orkar ju liksom inte gå in på några detaljer där framför köttdisken. Även om jag känner att INGET är bra just nu. Let me explain. 

Bilen som vi köpte förra veckans onsdag, den verkade ju helt nice. Ribban var verkligen inte hög, såhär skrev jag i bloggen:


Dagen efter tog vi den med på en testrunda. Alla ungarna i bilen och vi styrde kosan mot Prisma. JEE det kändes så bra att kunna åka iväg utan att inte veta ifall man ens skulle nå destinationen eller lämna på vägkanten nånstans! Jag sa åt Daniel, högt och glatt: "OJ vad det är skönt att ha en bil vars motorlampa inte lyser. TÄNK att vi kan köra såhär bara, utan att ens behöva oroa oss!"

........

Just den bilresan gick hur bra som helst, men så i lördags när vi skulle iväg på vår andra tur så hade den kommit på helt andra tankar. Det är en automatväxlad bil, och på instrumentbrädan lyser P R N D. Den växeln man har i lyser det en fyrkant runtomkring, så när man kör är det alltså en fyrkant runt "D". Mittiallt börjar bilen varva och knycka och ha sig, och fyrkanten den bara blinkar, försvinner helt ibland och sen mittiallt är det en fyrkant omkring alla bokstäverna. WTF?!?! Det kan för faa-an inte vara sant. Det känns ju verkligen inte bra när den kämpar på sådär så Daniel kör till sidan och stannar motorn helt. Lägger igång den igen, smyger iväg från vägkanten och då knycker den bara lite sen är den helt normal igen. Ok, den har nåt slags elproblem tänkte vi. Ändå låångt ifrån samma allvarliga problem som Volvon hade. Det är lugnt! Vi tar itu med det på måndag. 

På hemvägen fick vi samma show. Och det kändes ju onekligen som att det låg en förbannelse över oss. Ska vi verkligen inte kunna ha en bil som klarar av att ta oss från punkt A till punkt B utan att vi behöver stanna åtminstone en gång på vägen?! "Motorlampan lyser åtminstone inte" sa jag till Daniel. 

Nå, sen skulle ju jag till jobbet på söndag och redan när jag körde av gården blinkade den där förbannade fyrkanten. Kände mig som en mommo som inte visste hur man växlar när jag körde iväg på riksåttan, men efter några km lugnade den ner sig igen. PJUH! Jag kom fram till jobbet. Och det var det viktigaste. 

Men sen! När jobbdagen var slut hoppade jag gladeligen i bilen och hade nästan glömt alla bilbekymmer. Vet ni vad jag ser då? ATT MOTORLAMPAN LYSER!!
 



Alltså, jag är ju en av dem som tror på attraktionslagen, att det man vill ha ska man säga högt och det man inte vill ha ska man radera ur sitt minne typ. Jag borde kanske inte tjatat så mycket om hur kul det är att motorlampan inte lyser. Universum, fattar du inte skillnaden mellan jakande och nekande? 

Så nu idag
blev bilen hämtad och det var just idag som jag skulle behövt komma mig till skolan när mitt golv (examenstillfället) skulle bedömas. SKIT. Sen var det dessutom jag som var tvungen att möta bilverkstadsgubbarna vid ABC för att lämna över vår bil och ta emot en lånebil. Alla ungarna med också för Daniel jobbar ju kväll. De kunde varken svenska eller engelska, och det var nog just och just så jag kom mig hem. En gammal Volvo S40, såklart manuell och växlarna var heeeelt åt helvete! 1an 3an 5an och backen vet jag inte hur fan man får i, för det gick liksom bara inte. Man lyckas om man har tur. Den kommer sig inte upp för vår branta backe ifall man inte tar fart och näää-e. Jag var så arg när jag äntligen kommit mig upp på gården så jag gick bakom garaget och började fulgråta av ren ilska.

På onsdag måste
jag till skolan för då måste mitt golv bedömas, men jag tänker fan inte sätta mig bakom ratten på den där skrothögen igen. Daniel får banne mig köra mig dit. 



... Och ja, så hittade vi hårtussar i barnens rum idag. Milou sa genast "Lolli" och nog var det hennes hår minsann. Tänk er att en fyraåring försöker klippa en sidecut. Så ser det ut. 

Tack universum. Tack. 






Start