26 Nov
21.50

EN HELT NY SYN PÅ LIVET

Kära nån vad ni har gillat och haft er!
Mitt senaste blogginlägg har gillats av 101 personer på min fb-sida och 60 pers i FSB (Finlandssvenska bloggare) gruppen. Det är SJUKT många det vill jag påstå! Jag hade inte alls förväntat mig en sån här positiv feedback, för ärligt talat så trodde jag nog att största delen av er skulle tycka att det här bara är bullshit och att jag typ blivit galen, men det visar sig att det är så många fler än jag trodde som tror på samma som jag och som också ser på andligheten som en naturlig och självklar sak. Jag kommer gå mer in på min tro i ett annat inlägg en annan dag. 

Nu vill jag bara tacka er för varje tumme upp och varje fin kommentar jag fått. Det är så jäkla roligt när man ser att ett inlägg blir sådär uppskattat, speciellt när man förväntat sig motsatsen. ♥



Hela den här grejen med pappa har gett mig en sån otroligt mäktig känsla inuti. Före jag gjorde det här så kände jag mig liksom inte hel, jag kände att något fattades. Ungefär som om han tog en del av mig med sig när han dog. Den delen har blivit mer och mer nödvändig för mig och det har fått mig att må så dåligt bara av tanken att aldrig kunna få den tillbaks. Få honom tillbaks. Sorgen var oumbärlig vissa dagar och jag kände bara att jag inte KAN gå vidare och leva lyckligt fullt ut utan att få träffa honom igen. Nu känns det plöstligt inte så längre. 

Sorgen som efter alla år inte ville blekna, känns inte likadan längre. Jag blir inte gråtfärdig när jag tänker på allt han missat, jag känner mig inte sorgsen och tom när jag tänker på honom, jag känner ingen panik över att inte få se honom igen, allt känns nästan okej (!?). Jag kan acceptera att han är död och det känns okej att inte få träffa honom längre i detta liv. För jag vet ju nu att han finns här hela tiden. Han är lika mycket här som vi är, han är så nära hela tiden och lämnar mig aldrig. Jag tror honom när han säger att han alltid finns här ifall jag behöver nån att prata med. Och jag är övertygad om att den dagen som jag själv är redo att lämna detta liv, så får jag träffa honom igen. Jag har inte förlorat honom alls egentligen. 

Och det är en väldigt märklig och mäktig känsla. Att kunna skriva helt ärligt att det känns okej. Att inse att livet här på jorden inte är allt. Att döden inte är allt. 

Före jag tog kontakt med detta medium så skrev jag om att det kändes som en dörr som behövdes öppnas, att det bara var pappa som hade nyckeln. Jag såg det så tydligt då plötsligt, hur detta var en pusselbit som behövde falla på plats. Jag kände att det måste bli gjort. Och nu sitter jag här med en helt annan syn på hela livet plötsligt.

Jag är min egna sanning så tätt in på spåren nu. 


 






24 Nov
21.47

"HAR DU HÖRT LJUD I ERT HUS? - DET E JAG, SÄGER HAN."

Hej på er!

Oj oj, gårdagen... var ska jag ens börja? Det var nog så stort, så stort och ett lugn infann sig i min kropp under hela samtalet. Jag blev tårögd bara en kort stund, jag kände mig så samlad inombords på något sätt? Fastän jag var så himla nervös före att det skulle bli en hysterisk gråtfest så blev det inte alls så. Jag liksom satt bara där och kände hur allt föll på plats och hur lugnet lade sig över hela mig. Han finns verkligen här hela tiden.  

Att få kontakt med någon nära som gått bort är nog en önskan som många har, och det var verkligen värt det tusen gånger om. En timme satt hon och hade pappa "på linjen", och redan innan jag kom hade hon börjat känna av honom. Han var så närvarande och utan att jag ens behövde ställa mina frågor så levererade han svar efter svar. Allt jag funderat och grubblat över visste han redan av och jag satt bara där, helt jävla amazed. Och det finns ingen tvivlan i världen om att det här skulle vara nåt påhitt, skulle hon sagt en endaste grej som inte stämde riktigt så skulle jag blivit fundersam, men allt var fullständigt mitt i prick. Hon beskrev miner, kroppsspråk, humorn, återberättade minnen som han gav henne som hon omöjligt kunnat veta. Allt var bara så HAN! Och det var en så häftig känsla att liksom uppleva honom igen, en bekymmersfri version av honom. 

Han är med oss när vi är ute på promenad, han är med oss här hemma. Han vet att Joline älskar krimskrams och att hon är lite missnöjd över sin cykel för att den är så svart och tråkig. Han vet att min ena syster har problem med vindrutan på sin bil. Han tycker att min systerson liknar honom. Han vet hur noggrann jag är när det kommer till renovering för han har varit med mig hela tiden. Han vet att jag länge önskat att han skulle kunna stå vid min sida när jag gifter mig. Han kommer vara där i sin kostym och jag kommer känna av hans närvaro. Han vet att jag studerat och haft mycket på gång på sistone och han är stolt över mig. Han tycker jag är en väldigt bra mamma och att jag har mycket tålamod, och han vet att det brukar vara mycket ljud omkring mig. Han tycker att jag är bra på det jag gör och min förmåga att skapa med händerna - har jag ärvt av honom. Han försäkrade mig om att jag är på rätt väg nu och han vet att jag funderat på att söka in till en viss utbildning i vår och han kan se mig jobba inom just den branschen i framtiden. Han brukar titta till Milou om kvällarna när hon ska sova, och hon kan se honom. 

Han hann aldrig träffa våra barn eftersom han dog före jag blev gravid. Men faktum är, att han träffade våra barn redan innan de kom till oss, de talades vid och han sa till dem: där har ni en bra mor. 






18 Nov
12.26

ANDLIG UTVECKLING & HÄLSNINGAR FRÅN ANDRA SIDAN



Tiden efter min auratransformation har minst sagt varit.. otrolig.
Jag har försökt i huvudet beskriva i ord hur det känns på insidan, men det är nog jättesvårt. För det första så måste man vara ganska lyhörd på hur ens inre jag riktigt mår och hur man känner sig för att förstå när jag förklarar, men jag vet att långt ifrån alla är det trots att vi alla har den förmågan om vi är öppna och ärliga mot oss själva. 

Men ni kan föreställa er ett skrivbord, smockfullt med skit. Höga pappershögar, skräp, skitiga kaffemuggar, damm, post-it lappar och what not. Och så tänker ni er att nån kommer och med båda armarna bara drar över hela bordet så allt åker i golvet med en jävla fart. Skrivbordet är jag. 

För mig har det alltid känts naturligt och jag har alltid kunnat gå in i mig själv och känna, även sådana känslor som jag önskar att jag inte skulle känna. Som jag, precis som de flesta andra, gärna blundar för. Min egna personliga syn på mig själv och andra består av flera "lager". Först har vi min fysiska kropp, sen mitt humör och "synliga mentala mående" - det som andra kan se, och längst in har vi mitt inre som bara jag kan känna och där kärnan till vem jag är, det liv jag lever sitter. Allt detta sitter nog ihop, men det lager som sitter längst in styr över alltsamman. Klärvoajanta personer ser nog det här på ett mer avancerat sätt, men av vad jag lärt mig hittills under mina behandlingar och research så är det denna syn jag skapat åt mig själv.

Det tog mig många år innan jag förstod att jag borde och kunde få hjälp, och att jag skulle göra en AT var förutbestämt, det är jag helt övertygad om

När jag nu tänker tillbaks på tiden före min AT känns det helt obegripligt att jag kunnat må så dåligt och ändå klarat av att överleva. För ja, man kan nog säga att jag bara överlevde för levde, det gjorde jag då verkligen inte. Utifrån sett var jag säkert som vem som helst, normalt stressad, hade LEJDON nu som då precis som alla andra. Men inuti var jag ett vrak. Jag ville inte vakna på morgonen, kände mig nästan tvingad att träffa kompisar, för innerst inne skulle jag inte alls orkat. Ville bara lägga mig ner i skogen och ligga där ett år. Och jag var inte ens deprimerad? Jag försökte skylla på det, önskade nästan att få en sådan diagnos, och det skulle jag säkert fått också för mina symptom och känslor är väl precis det som vården stämplar som depression. Innerst inne visste jag hela tiden att det var något mer än så och att ingen samtalsterapi i världen skulle rädda mig, för jag kände att jag själv bar på svaren redan. Någonstans djupt inne i mig själv. Undangömt, bortglömt, blockerat. Och skulle jag blandat in en psykolog skulle jag bara blivit bortblandad. Precis så kändes det. 




Och jag är så otroligt tacksam över att jag kom mig på rätt väg, finally. Att jag när livet var som värst, råkade se att någon nämnt healing i en grupp på fb. Samma dag ställde jag en fråga i samma grupp och blev jag rekommenderad att gå på en såndär healing. Hade inte höga förväntningar kan jag ju säga, men jag fick en tid redan någon dag senare. Och ja, det var ju inte själva healingen som botade mig, men det var där och då som jag fick bekräftat att jag verkligen var så förstörd som jag känt, och en ny väg uppenbarade sig. Det var upp till mig själv om jag ville gå den vägen, och jag kände bara i varje cell i kroppen att det var precis den vägen jag skulle gå.

Nu har det snart gått två månader sen min AT och i onsdags var jag på min första balansering. Jag har, precis som jag känner, gjort enorma framsteg redan. Jag är inte lika kritisk mot mig själv längre, och jag har ett LUGN inom mig nu. Jag är samlad, klar och tydlig. Mitt tredje öga (intuitionen) öppnas mer och mer och pusselbitarna faller på plats en efter en. Det går snabbt framåt i rätt riktning och det kommer bara bli bättre. 

Nu har jag även börjat få nya insikter, både större och mindre. Något som jag alltid känt av men som blivit ännu starkare sen jag gjorde min AT, var behovet av att få kontakt med min pappa. Han dog när jag var 15 år och jag är övertygad om att det är en viktig bidragande orsak till att jag blivit så sönder. Jag har gått vidare med livet, för det måste man göra och det gör man ju nog, men en del av mig har inte kunnat gå vidare helt, hur mycket jag än försökt. Det är jättesvårt att beskriva känslan men det känns helt enkelt som att jag inte KAN gå vidare i mitt liv och min självutveckling före jag kontaktat honom. Ungefär som att jag försöker öppna en låst dörr, när det är pappa som har nyckeln. Denna känsla kommer från mitt inre, det vet jag bara. Och bara det är en så underbar känsla, att känna att man litar på sig själv och kan se tydligt, den där jävla ovissheten och osäkerheten är något jag verkligen inte saknar. 



Så jag tog tag i saken i måndags och ringde ett medium för att boka tid. Vi hann prata kanske tre minuter, och hon hade just förklarat att hon inte kan lova att hon får kontakt, då pappa gav sig till känna. Det hela var så overkligt och övermäktigt och jag kämpade hårt för att inte brista ut i gråt, för allt hon sa, allt han sa och visade henne.. det var ju faktiskt pappa!! Han tyckte det var jätteroligt att jag tar kontakt med honom, det har han väntat på. Och ja, han ville även informera mig om att han fortfarande röker. ;) Oj pappa. ♥

Sen i onsdags hos Marika hann jag bara lägga mig ner, nämnde att jag bokat tid hos en annan medial och då visade han sig för henne också. Det han sa då var ännu mer känslomässigt för mig. Han vet att jag bär på en stor sorg efter hans död, men han är glad att jag sökt hjälp. Han har hört allt jag sagt åt honom, även när jag inte sagt det högt. Att jag alltid kommer vara hans lillflicko, vad som än händer. 



Vad säger man ens om det här? Att få bekräftat att han finns hos oss skulle varit en jättestor grej, så ni kan ju föreställa er hur det känns när han sen pratar via mediumet. Man känner att man nästan vill hålla för öronen för det är bara så stort och överväldigande.. större än något annat. Det är svårt att hantera något sånt här, alla känslorna. Det känns ungefär lika stort som när han dog, fast nu är det alla motsatta känslor som svämmar över. 

Jag blir skakig varje gång jag skriver eller pratar om det. Jag vet hur konstigt allt detta låter, jag kan själv knappt tro det. Att han finns hos oss är en självklarhet för mig men man kan ju ändå aldrig veta säkert. Att få en sån här bekräftelse, att kunna kommunicera med honom känns så övermäktigt och overkligt. Det känns ungefär som att få en present som är värd alla pengar i två världar. Det är något som jag drömt om och önskat sedan dagen han dog, och nu efter nio år har det blivit verklighet. Jag skulle ha kunnat ta kontakt så mycket tidigare, men jag känner att det hela tiden var menat att ske just precis nu, och just i detta skede i mitt liv. Allt som skett hittills var tvunget att ske. För aldrig förr har det känts så viktigt som det gör nu, och det tror jag pappa redan vet. 

Nästa vecka får jag en hel timme med pappa, och det är fortfarande en helt obeskrivlig känsla. 


 
 






13 May
08.51

"MEN HERREGUD SÅ SMAL DU E, ÄTER DU INGET?!"

Tänker inte ge mig in i bikinihets-debatten desto mer, tycker de inlägg jag läst redan fått sagt det som behövts sägas, och sen... så har jag ju heller "ingen rätt" att yttra mig om nåt som jag inte har nån erfarenhet av. Att va tjock alltså, och därmed hånad och missnöjd. Inte passa in i idelaet. Vad gör det för skillnad om jag står här, med mina osynliga spår efter tre graviditeter (förutom taxöronen då) och säger att du ska va nöjd med dina celluliter och magkorvar när jag inte har några egna och därmed inte vet hur det känns? Sant, fast DET DUGER JU INTE DET HELLER! 


Det jag däremot
har erfarenhet av, är att vara riktigt smal. "Men det är ju inte samma sak som att va tjock, det är ju SMALA som världen vill att vi ska vara, så du har ju haft det lätt du."

HAH! 

Att ha en
kropp som tidningarna skulle godkänna att ha på omslaget betyder inte att man blir mer accepterad än de som inte har det. Precis som att det är de vanliga dödliga som kämpar för att få bort det osunda kroppsidealet (som jag en gång hade, utan att va osund) så är det samma sak när man är riktigt smal. Fast då är det vänt andra vägen. 

Då passar man in i idealet, men i alla andras ögon är man sjuk, anorektisk, osmaklig, svag, och absolut inte passande som förebild till barn. Folk tycker synd om en. Och hur man sen ens klarar av att bära och föda fram ett barn med 42 kg som startvikt, ja det är tydligen en oförklarlig gåta! 

När jag gick i högstadiet gick det rykten om att jag hade anorexia. Fast det hade jag ju inte. Förmodligen följde ryktena med ett bra tag sen dess också. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra "men herregud så smal du e, äter du inget?!", "hur kan du som e så späd ha barn?!". Sen har jag blivit kallad vandrande pinne otaliga gånger också. Ja, folk har nog inte haft mer acceptans för en liten kroppsbyggnad än för en större.  

Denhär debatten handlar ju om att alla kroppar passar lika bra på stranden, oavsett storlek, form, färg eller ålder. Men det som många antyder är att de överviktiga är mest drabbade. Men de som antyder nåt sånt, har de någon aning om hur det är att va motsatsen? När det liksom sitter i generna att vara precis det som alla vill motverka (idealet)?? Att man helt naturligt är det som alla vill understryka att är osunt, onaturligt och FEL?

Så nä, jag vet inte hur det är att va överviktig och känna att man inte passar in. Men tro fan inte att underviktiga har det lättare för det! 


// Numera 10 kg tyngre än på bilden tagen för 6 år sen men fortfarande lika irriterad över att ingen trodde att jag var frisk och lycklig på den tiden också. 






Start