IBLAND PRATAR JAG FÖR MIG SJÄLV

 
Vad är nu bättre än att avsluta sitt tjugosjätte levnadsår med att skriva dagbok? Det är nästan ett år sen jag skrev senast men jag har många gånger format meningar i huvudet som aldrig nått längre än så. Det är synd, för jag själv är verkligen min bästa terapeut, speciellt när jag ser orden framför mig på papper.

Mitt år som 26 åring har lärt mig så mycket. Det är mitt andra år i livet utan ångest (vilket är tack vare auratransformationen jag gjorde hösten 2016) och jag har kunnat fokusera på djupare känslor. Men kan ni fatta.. inte EN dag med ångest på TVÅ år! Det är så overkligt men jag har börjat vänja mig vid känslan nu. Ser nu i efterhand att ångesten verkligen varit som en spärr, som inte låtit mig ta itu med och läka mig själv. Det viktigaste för mig de senaste två åren har varit personlig utveckling och jag har kommit så lång bit på vägen. Jag går verkligen in i mig själv i perioder, och det har jag visserligen alltid gjort (HSP och introvert här hej), men när det tidigare har varit ångestframkallande så har det istället nu varit ögonöppnande och rogivande. Det är som om mitt djupa inre går på högvarv emellanåt och plötsligt inser jag en ny sak om mig själv, t.ex. ett problemområde, och jag ser så tydligt varför det är ett problem för mig. Ibland får jag ett sånt jävla aha-moment så jag riktigt stannar upp och börjar prata för mig själv.

AT’n fortsätter med andra ord vara en stor och viktig del för mig, och jag skiter fullständigt i ifall sånt här är hokus pokus för nån annan. Det är jätteviktigt för mig och därför skriver jag om det. Jag har mått dåligt på så många plan inser jag nu i efterhand och det har blivit lite av my mission in life att se till att jag utvecklas och blir så bra och så JAG som jag bara kan bli. Så som jag är menad att vara. Mitt rätta jag.

Vet inte riktigt vart jag vill komma egentligen, denna text var menad för Instagram och det var tänkt att jag skulle hålla mig till en mening kanske men uppenbarligen hade jag mer på hjärtat när jag sitter här nu en halvtimme senare i iPhones Anteckningar och har värsta terapisessionen. En tårtbotten har jag precis tagit ur ugnen och det doftar ljuvligt. Jag har släckt alla onödiga lampor i huset och tänt en massa ljus. Barnen ser på Netflix och jag sitter i sängen och lyssnar på fina acoustic covers på Sonos och känner mig lycklig här och nu. I mig själv.

27 kommer nog bli ett bra år.

EN HELT NY SYN PÅ LIVET

Kära nån vad ni har gillat och haft er!
Mitt senaste blogginlägg har gillats av 101 personer på min fb-sida och 60 pers i FSB (Finlandssvenska bloggare) gruppen. Det är SJUKT många det vill jag påstå! Jag hade inte alls förväntat mig en sån här positiv feedback, för ärligt talat så trodde jag nog att största delen av er skulle tycka att det här bara är bullshit och att jag typ blivit galen, men det visar sig att det är så många fler än jag trodde som tror på samma som jag och som också ser på andligheten som en naturlig och självklar sak. Jag kommer gå mer in på min tro i ett annat inlägg en annan dag. 

Nu vill jag bara tacka er för varje tumme upp och varje fin kommentar jag fått. Det är så jäkla roligt när man ser att ett inlägg blir sådär uppskattat, speciellt när man förväntat sig motsatsen. ♥



Hela den här grejen med pappa har gett mig en sån otroligt mäktig känsla inuti. Före jag gjorde det här så kände jag mig liksom inte hel, jag kände att något fattades. Ungefär som om han tog en del av mig med sig när han dog. Den delen har blivit mer och mer nödvändig för mig och det har fått mig att må så dåligt bara av tanken att aldrig kunna få den tillbaks. Få honom tillbaks. Sorgen var oumbärlig vissa dagar och jag kände bara att jag inte KAN gå vidare och leva lyckligt fullt ut utan att få träffa honom igen. Nu känns det plöstligt inte så längre. 

Sorgen som efter alla år inte ville blekna, känns inte likadan längre. Jag blir inte gråtfärdig när jag tänker på allt han missat, jag känner mig inte sorgsen och tom när jag tänker på honom, jag känner ingen panik över att inte få se honom igen, allt känns nästan okej (!?). Jag kan acceptera att han är död och det känns okej att inte få träffa honom längre i detta liv. För jag vet ju nu att han finns här hela tiden. Han är lika mycket här som vi är, han är så nära hela tiden och lämnar mig aldrig. Jag tror honom när han säger att han alltid finns här ifall jag behöver nån att prata med. Och jag är övertygad om att den dagen som jag själv är redo att lämna detta liv, så får jag träffa honom igen. Jag har inte förlorat honom alls egentligen. 

Och det är en väldigt märklig och mäktig känsla. Att kunna skriva helt ärligt att det känns okej. Att inse att livet här på jorden inte är allt. Att döden inte är allt. 

Före jag tog kontakt med detta medium så skrev jag om att det kändes som en dörr som behövdes öppnas, att det bara var pappa som hade nyckeln. Jag såg det så tydligt då plötsligt, hur detta var en pusselbit som behövde falla på plats. Jag kände att det måste bli gjort. Och nu sitter jag här med en helt annan syn på hela livet plötsligt.

Jag är min egna sanning så tätt in på spåren nu. 


 

"HAR DU HÖRT LJUD I ERT HUS? - DET E JAG, SÄGER HAN."

Hej på er!

Oj oj, gårdagen... var ska jag ens börja? Det var nog så stort, så stort och ett lugn infann sig i min kropp under hela samtalet. Jag blev tårögd bara en kort stund, jag kände mig så samlad inombords på något sätt? Fastän jag var så himla nervös före att det skulle bli en hysterisk gråtfest så blev det inte alls så. Jag liksom satt bara där och kände hur allt föll på plats och hur lugnet lade sig över hela mig. Han finns verkligen här hela tiden.  

Att få kontakt med någon nära som gått bort är nog en önskan som många har, och det var verkligen värt det tusen gånger om. En timme satt hon och hade pappa "på linjen", och redan innan jag kom hade hon börjat känna av honom. Han var så närvarande och utan att jag ens behövde ställa mina frågor så levererade han svar efter svar. Allt jag funderat och grubblat över visste han redan av och jag satt bara där, helt jävla amazed. Och det finns ingen tvivlan i världen om att det här skulle vara nåt påhitt, skulle hon sagt en endaste grej som inte stämde riktigt så skulle jag blivit fundersam, men allt var fullständigt mitt i prick. Hon beskrev miner, kroppsspråk, humorn, återberättade minnen som han gav henne som hon omöjligt kunnat veta. Allt var bara så HAN! Och det var en så häftig känsla att liksom uppleva honom igen, en bekymmersfri version av honom. 

Han är med oss när vi är ute på promenad, han är med oss här hemma. Han vet att Joline älskar krimskrams och att hon är lite missnöjd över sin cykel för att den är så svart och tråkig. Han vet att min ena syster har problem med vindrutan på sin bil. Han tycker att min systerson liknar honom. Han vet hur noggrann jag är när det kommer till renovering för han har varit med mig hela tiden. Han vet att jag länge önskat att han skulle kunna stå vid min sida när jag gifter mig. Han kommer vara där i sin kostym och jag kommer känna av hans närvaro. Han vet att jag studerat och haft mycket på gång på sistone och han är stolt över mig. Han tycker jag är en väldigt bra mamma och att jag har mycket tålamod, och han vet att det brukar vara mycket ljud omkring mig. Han tycker att jag är bra på det jag gör och min förmåga att skapa med händerna - har jag ärvt av honom. Han försäkrade mig om att jag är på rätt väg nu och han vet att jag funderat på att söka in till en viss utbildning i vår och han kan se mig jobba inom just den branschen i framtiden. Han brukar titta till Milou om kvällarna när hon ska sova, och hon kan se honom. 

Han hann aldrig träffa våra barn eftersom han dog före jag blev gravid. Men faktum är, att han träffade våra barn redan innan de kom till oss, de talades vid och han sa till dem: där har ni en bra mor. 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production