20 Feb
11.37

SVAR PÅ FRÅGESTUNDEN DEL 3

Nu äntligen är alla svar besvarade. Det tog sin tid och jag ber om ursäkt för att det tog längre än säkert vi alla förväntat oss. Men det var roligt! Stort tack till alla er som skrev in frågor! ♥

HÄR kan ni läsa svaren på Del 1. 
HÄR kan ni läsa svaren på Del 2



Gör din pappa dig påmind på olika sätt i ert hus? Du skrev något om att han frågade om du hört ljud osv. Kan du berätta mer om det? :)


Det gör han! Vi har hunnit bo på många olika ställen men aldrig förut har vi varit med om så mycket ljud i ett hus förut. Speciellt kvällstid, och speciellt i köket och hallen. Till och med min mamma reagerade på det en gång när hon var barnvakt här en kväll. Det är inga tydliga "mystiska" ljud, utan vanliga ljud helt enkelt, fast som ändå är oförklarliga och som man inte kan sätta fingret på varifrån det kommer. Det första halvåret-året när vi bodde här var jag dessutom med om något väldigt skumt vissa nätter, jag kunde nämligen vakna av en ordentlig smäll. Ni vet sådär så man nästan flyger ur sängen med hjärtat i halsgropen och ropar "VAD FAN VAR DET DÄR?!". Vissa gånger väckte jag Daniel och bad honom gå upp och se vad det var (mörkrädd här hej) men han var så i sömnen och bara mumlade till svar, och på morgonen sa han att han inte hade hört något. Detta hände många gånger och jag är säker på att jag inte drömde för det var verkligen såna ordentliga smällar, ungefär som att någon vinkat omkull en stor byrå utanför sovrummet. Min mamma har också varit med om konstiga saker hemma hos sig, faktiskt ännu mer oförklarliga saker men det är en annan historia. 



Nybliven förstagångs mamma här ! Hur länge amma du dina flickor och vad tyckte du var "bäst"/sämst med amningen ? 

Grattis till babyn! 
Nicolina ammade jag i 10 månader, Joline i 6 månader och Milou i 7 månader. Jag har alltid älskat att amma, men med Joline blev det jobbigt då hon var mjölkallergiker och jag var tvungen att äta mjölkfritt. Milou blev det problematiskt med eftersom jag började jobba en dag i veckan när hon var 7 månader och mina bröst blev helt ur balans när det var så många timmars uppehåll var sjunde dag. Så det kändes enklast att sluta amma helt då, hon hade dessutom börjat bli så otålig under amningsstunderna minns jag, hon låg och fäktades med armarna och blev nyfiken på varje ljud, släppte taget om bröstet = mjölken sprutade överallt så ja... jag orkade inte hålla på. Jag nattammade ännu en tid men på dagen fick hon ersättning.

Jag har inga dåliga erfarenheter alls av amning utan tycker det är det bästa för både mor och baby, ifall det funkar. Jag har tyckt det varit supermysigt! Närheten, lugnet, bandet mellan mig och babyn. Det har alltid varit en självklarhet för mig att amma, det har fallit naturligt och jag har aldrig tvivlat på min förmåga att amma. Jag kan inte säga något som varit "sämst", annat än att det gör förjävla ont de första dagarna efter förlossningen då bröstvårtorna inte är vana och man vill skrika rakt ut vid varje matning när babyn tar sina första sugtag. Men det är bara att bita ihop och hålla ut första minuten, man vänjer sig snabbt och sen gör det inte ont längre. (Här ska tilläggas att det inte garanterat känns likadant för alla och jag är medveten om att vissa inte ens vill amma eller får det att funka. Det är precis lika normalt.) 

 


Om du fick en minut på dig i en stor mataffär att plocka på dig vilka varor du vill, vart skulle du ha sprungit först?

Oj vad svårt! En minut i en stor mataffär... jag ÄLSKAR ju stora mataffärer och kan spendera timmar där bland hyllorna! Men hade jag bara en minut på mig, så skulle jag sprungit och plockat på mig i följande ordning: 

- Oltermanni ost
- Kidneybönor
- Krossade tomater
- Naturell A+ yoghurt/grekisk yoghurt
- AXA's "Glorious premium müsli" med hasselnötter. 



Hur ser ditt drömhus ut? 

Jag har inte endast en vision om hur mitt drömhus ser ut, jag gillar flera olika stilar men det är i förstahand sån här stil jag faller för: 

 


Vad har du för drömmar? :) 

Jobba med inredning, ha en fet månadslön, prova på att bo utomlands, åka på en längre familjesemester till typ Thailand, backpacka genom USA under flera månader, hitta en stor lägenhet i Vasa som vi kan köpa, renovera och bo kvar i tills barnen flyttar ut och sen hyra ut den. Stora drömmar och en del går inte ens hand i hand, men hey! A girl's gotta dream ;) 



Hej! Skall ni ta nån katt? Hittade ni hem åt alla kaninungar? Mera foton på era husdjur och blivande veterinären :) 

Nej, vi har inga planer på att ta någon katt eftersom Daniel och Joline är allergiska. Alla kaniner blev bortlovade redan från början så det var inga problem. Den blivande veterinären ska jag försöka få på bild oftare :) 



Jag undrar hur det går för Nicolina med modelljobben :) Vilka framsteg gör Joline efter homeopaten? Har du tips på maträtter? Gärna vardagsmat åt en barnfamilj :) Har du några spartips för ekonomin? 

Nicolina har inte gjort några fler modelljobb eftersom allt är nere i Helsingfors och vi inte haft möjlighet att åka dit stup i kvarten. Hon är dessutom inte lika bekväm framför kameran just nu (hej lilla tonåren) men pratar ännu om att hon är modell och är stolt över sina foton som vi har på väggen här hemma. Vem vet, hon kanske väljer att återuppta modellandet när hon blivit äldre! 

Joline är som vilken annan unge som helst idag. Ingen problem med huden, förutom ibland när eksemen i knävecken börjar klia, men that's it. Svårt att förstå att hon förut hade runt ögonen, munnen, hakan, armar, mage, nacke, rumpa, ben...! Herregud så bra hon har blivit när man riktigt tänker efter. Och hennes psyke är så stabilt idag också, hon gråter inte längre för småsaker och är mycket tryggare i sig själv. Vågar ta för sig av livet och världen, även om hon fortfarande är blyg och lite reserverad. Men det är väl bara så hennes personlighet är, jag är ju själv likadan. 

Oj maträtter... det är verkligen inte min starka sida. Tycker det blir så enformigt hos oss, det är de "vanliga" maträtterna som snurrar. Provar jag något nytt som blir succé så kan jag meddela. 

Inga spartips heller, annat än att ha en viss summa som överförs automatiskt till sparkontot varje lönedag. 

 


I samband med din AT skrev du också om någon som du brutit kontakten med, vad var det som fick dig att göra det? Vad var droppen liksom? Och var hittar man styrkan i att bryta med någon som bara ger en ångest?

Ja, den människan hade ju brutit kontakten med mig utan min vetskap redan för länge sen enligt hen, men jag, som den högkänsliga, emotionella och på den tiden svaga individ jag var, hade svårt att släppa taget eftersom det inte hör till min personlighet att ha lätt att släppa taget om personer som varit viktiga i mitt liv. Det som var droppen för mig var när jag äntligen fick tillbaka min inre styrka och plötsligt såg hur FEL jag blivit behandlad genom åren. Då kunde jag klippa bandet helt, även emotionellt. 

Styrkan hittar man i sig själv, och i mitt fall kunde jag göra det först när jag gjort min AT. AT'n tillät mig se mig själv från ett helt annat perspektiv, och gav mig förmågan att se värdet i mig själv igen. Att lita på sin intuition är också viktigt, magkänslan ljuger aldrig. Jag har alltid haft noll tolerans för skit, men efter AT'n är jag så mycket starkare i mig själv och tillåter ingen negativ energi in i mitt liv. Jag är så otroligt känslig för andras energier och känner genast vilken slags energi människor har, hur deras energi påverkar min osv, och jag har mått dåligt tillräckligt länge för att vägra må dåligt igen p.g.a. andra. Jag kan inte ändra på hur andra är, jag kan inte göra andra godhjärtade eller tvinga dem anpassa sig efter min känslighet, jag kan bara själv välja vilka jag vill ha i mitt liv för att må bra och för mig räcker det att inse just det för att hitta styrkan att bryta med de som inte ger mig annat än dålig feelis. Dåliga energier påverkar mer än man tror, och även såna som själva tycker de är trevliga och goda människor kan ha en energi som påverkar ens egna negativt. Det är något man måste lära sig känna av själv och våga lita på. 



Tycker du att det är en bra åldes skillnad mellan dina barn. För och nack delar när dom var mindre och nu när dom är äldre?

Jag tycker det är en bra åldersskillnad, ja. Det skiljer 2 år 10 mån mellan Nicolina och Joline, och 2 år 7 mån mellan Joline och Milou. Så de är verkligen tripp, trapp, trull. Vissa dagar önskar jag att det var fem år mellan varje så att de inte skulle gå varandra på nerverna lika mycket, för det blir ju nog rätt mycket bråk när de är på "samma nivå" och vill göra samma saker samtidigt. Och när de dessutom är tre av dem så är det nästan alltid någon som går någon på nerverna. När t.ex. N och J bråkat och blivit sams igen, så börjar M bråka med J istället. Och när de blivit sams så börjar N härja med M och så håller det på ibland hela dagarna. Ibland har de ju dåliga dagar alla tre samtidigt, och då är man nog redo att packa väskorna och dra. De har starka personligheter alla tre och ryker ihop titt som tätt. 

Men fördelarna är ju ändå övervägande. De växer upp tillsammans och Nicolina som är 5,5 år äldre än Milou tar stort ansvar och håller småsyrrorna i schack när det behövs. Vi försöker se det som så, att det må stundvis vara jobbigt nu när de är små, men det blir desto bättre sen när de är stora. Deras syskonrelation värderar vi högt och det är nog en av de sakerna som jag håller hårdast på. För mig är syskon de dyrbaraste vännerna man kan få här i livet och det värsta som skulle kunna hända är att de tappar kontakten och blir som främlingar när de blir äldre. Usch.. får en klump i magen bara av tanken.. skulle jag få en önskan här i livet så skulle det vara att barnen hålls friska och förblir bästa vänner hela livet, precis som jag och mina systrar. 

Så kortfattat: Fördelarna är att de växer upp samtidigt, och nackdelarna är att de växer upp och går genom alla trotsåldrar samtidigt, vilket gör en gråhårig redan vid 25 ;) Skulle man t.ex. ha en förståndig 10-åring när man får sitt andra barn så skulle det ju inte vara lika fullt ös medvetslös 24/7. Fördelarna och nackdelarna är samma nu som när de var mindre, skulle jag våga påstå. 
 
 



Hur hinner/orkar/räcker man till för tre barn? (Vi har två nu men planerar en trea). 

Tre är faktiskt inte så mycket värre än två. I vissa situationer håller man såklart på att bli tokig, för man känner nog av att man är en förälder för lite i vissa situationer, de kan alla tre stå och gråta om olika saker och då skulle det förstås va enklare ifall man hade en färre att trösta, men i det stora hela så orkar man nog med tre ifall man orkar med två. Trean hoppar bara på tåget som redan rullar.



Jag minns ditt inlägg om ensamhet du skrev för länge sedan. Jag kände igen mig i det och blev starkt berörd. Hur gick det sen och hur är det nu? 

Jag vet inte ifall jag skrivit fler inlägg om det, men jag utgår ifrån att du syftar på inlägget jag skrev vårvintern 2012. Då var jag väldigt ensam och jag hade faktiskt ingen att umgås med. Efter att jag skrivit inlägget tog flera kontakt med mig och jag hade träff med några utav dem. Jag var tydligen inte alls ensam om att känna så och det kändes ju såklart tryggt att veta. Caroline var en av dem som tog kontakt, jag tror hon var den första faktiskt. Hon mailade mig och berättade om hur hennes livssituation såg ut. Vi var bekanta från förut eftersom vi gått i samma högstadie (hon gick på 9:an och jag på 7:an), men vi hade aldrig pratat med varandra eller ens hälsat. Så jag blev faktiskt mest förvånad att just hon tog kontakt, men hennes ärlighet och öppenhet fick mig att genast känna att det här är någon man kan lita på. En dag kom hon och Devin hem till oss och det klickade med en gång. Det är så konstigt när jag tänkter på att vi inte känt varandra mer än fem år, för det känns verkligen som att vi varit bästa vänner hela livet. Vi är så lika på alla sätt och vis. Just det blogginlägget är nog det som gett mig mest, för skulle jag inte skrivit det och skulle inte Carro varit en trogen bloggläsare så skulle vi förmodligen inte känt varandra idag. Hon har inte ett enda elakt ben i kroppen och det går inte att ta miste på hur mycket hon bryr sig. 

Hon är den enda av de jag träffade efter det där inlägget, som jag hållit kontakten med. Sen dess har jag hittat vänner på andra håll också. Jag har inte många vänner men jag har istället några få nära vänner, som jag kan slappna av och vara mig själv med. Och det är precis så jag vill ha det. Ni vet vilka ni är. ♥

 


Vad jobbar du med nu och söker du målarjobb eller vad vill du jobba med?

Jag jobbar fortfarande som städerska men har nog sökt andra jobb. Jag har ringt till många ställen, främst till måleri och järnvaruaffärer men det verkar inte finnas nån efterfrågan. Helst skulle jag jobba på affär under vinterhalvåret och som målare under sommaren. Fast allra helst vill jag ju jobba som formgivare, men då måste jag få en utbildning inom det först. Därför ska jag söka till det nu i vår. 


Hur löser ni ekvationen skolbarns sommarlov och föräldrars korta semestrar? 

Somrarna hittills har det inte varit några problem eftersom jag endera varit mammaledig, vårdledig, endast jobbat helger eller deltid, och förra sommaren var jag ju på praktik med det var ju bara tre dagar i veckan och eftersom Daniel har treskiftsarbete så är han hemma på förmiddagarna var tredje vecka. Alltså vi har det väldigt komplicerat med alla jobbtider och skiften hit och dit så oss ska man verkligen inte fråga tips gällande det, haha. Men jag som jobbar i snitt fyra dagar i veckan och själv får önska dagar och skift så kan vi pussla så att vi inte behöver någon dagvård under sommaren. Och kör det ihop sig någon dag så har vi min mamma som ställer upp ifall hon har möjlighet. 



Om ni fick ett barn till vad skulle ni döpa det till?

Vi har aldrig haft en lång namnlista och våra favoritnamn har vi redan förbrukat. Men Nicolina var ursprungligen tänkt att heta Nicole, Joline skulle kunnat heta Pandora (som hon nu heter i mellannamn) eller Milou och Milou skulle kunnat heta Stella, som hon då igen heter i mellannamn. 

Pojknamn har aldrig varit vår starka sida, men Charlie har hängt med sen begynnelsen. Det har varit vårt alternativ vid varje graviditet. Skulle vi få en till tjej skulle hon kunna heta Ninja eller Penny, som började fastna på min tunga när jag väntade Milou. 



Tror du det finns på världskartan att ni skaffar mera barn? 

Jag vill skrika NEJ! men sen igen vill jag aldrig säga aldrig. Av erfarenhet vet jag att framtiden är totalt oförutsägbar och jag vet också att jag kan förvåna mig själv genom att plötsligt ändra åsikt om något jag varit fast besluten om. 


Ibland är jag babysjuk och tycker att EN till skulle ju inte vara världens undergång, men så örfilar nån av barnen mig med sitt trots och attitydproblem och så är dom tankarna genast long gone. Att behöva börja om ännu en gång när man kommit såhär långt känns verkligen inte frestande, och ändå vill jag inte att "min tid" ska vara över ännu. Ibland har jag svårt att acceptera att jag aldrig ska få vara med om första mötet i förlossningssalen igen, babyns första leende, vakna mitt i natten av att babyn funnit bröstet på egen hand, långkok av barnmat, första stegen.. listan kan göras lång! Men så måste man komma ihåg att det är bara en liten bråkdel och en väldigt problemfri del dessutom. Nicolina är 8 år och det där att barnen blir lättare med åren är ju inte helt sant. Alla åldrar har sina för och nackdelar och den där tiden när de är små oskyldiga bebisar blåser snabbt förbi.

Med det sagt så nej, jag tror inte det finns på världskartan att vi skulle vilja ha fler, vi känner oss tillräckligt mätta. Nöjda med de underverk vi redan har. MEN ödet håller inte alltid med om den plan man lagt upp och skulle vi mot förmodan råka skapa ett till underverk så skulle ju inte världen bli sämre. Vi gör ju trots allt helt fabulösa ungar ;) 

 








20 Jan
10.32

SVAR PÅ FRÅGESTUNDEN DEL 2

 

"Vad har svärisarna tyckt om renoveringen av ert hus, dvs deras gamla hus? Har de tyckt att ni förstört det eller har de gillat förändringen? Trivs ni i hemmet nu?"


SVAR:
Jag vet faktiskt inte vad de tycker. Om du syftar på trivseln efter renoveringen så är det ju väldans mycket trevligare att vistas här nu! Jag ville ju få klart renoveringen så snabbt som möjligt för att kunna slappna av och känna mig som hemma, och det gör vi nog nu även om själva byn och huset i sig inte känns helt rätt. Ibland brukar vi fundera på hur det såg ut före och hur det skulle kännas om jag inte ändrat om i princip allt.. vi skulle definitivt inte trivas lika bra, och det skulle inte kännas som vårt hem.




"Vad fick du för reaktioner av din familj när du berättade att du hade fått kontakt med din avlidne far?"

SVAR:
Min familj är väldigt öppen och vi tror alla ungefär likadant. Både min mamma och alla systrar har varit med om märkliga saker efter pappa gick bort som inte gått att förklara, saker som genast fått oss att tänka på pappa. Livet efter döden och besök från andra sidan är inte något otänkbart för oss, så ingen ansåg det vara konstigt när jag berättade om allt. Alla tyckte bara det var häftigt, och jag tror alla tyckte det var skönt att få en bekräftelse på att han faktiskt finns hos oss hela tiden.






"Finns det något i livet du verkligen ångrar att du gjorde respektive inte gjorde?"

SVAR:
Jag tror stenhårt på att man inte ångrar saker man gjort, utan saker man inte gjort. Jag tror även att allt händer av en anledning och även om jag gjort misstag i mitt liv så är det inget jag ångrar. Jag skulle inte vara var jag är idag ifall saker och ting inte skulle blivit som de blev. Alla har en förutbestämd väg de ska gå genom livet och även om man lyckas ta små genvägar eller omvägar så hamnar man alltid tillbaks på rätt spår förr eller senare. Men en sak som jag kan säga att jag ångrar, är att jag inte spenderade mer tid med pappa när han levde.




"Vad gör Daniel om dagarna nu för tiden?"

SVAR:
Samma som han gjort de senaste snart 6 åren :) Han jobbar på Mirka och när han inte jobbar så är han hemma.




"Har ni fortfarande drömmar om att flytta till Sverige?"

SVAR:
Jag har nog kvar mina, för jag tror inte jag har en chans att få ett så bra jobb inom det yrket som jag siktar mig in på, när jag inte kan flytande finska. Daniel har ju en bra arbetsplats och där behöver han bara svenska så han känner väl inget större behov av att flytta. Hur det blir sen när jag är klar med skolan OM jag slipper in, vet jag inte. Jag kommer nog i alla fall söka jobb i andra länder än Finland.





"Var ser du dig själv om 5 år?"

SVAR:
Jag är helt klar med skolan och jag har just fått anställning vid ett arkitektbolag var jag ska jobba som inredningsdesigner och planera allt från kontorsutrymmen och shoppingcenter till egnahemshus. Jag tjänar bra med pengar och vi har planer på att sälja huset och antingen bygga ett eget hus eller köpa ett färdigt inom snar framtid. Milou och Joline går i lågstadiet och Nicolina går i högstadiet, och livet känns bara SÅ härligt! Vi har överlevt alla jobbiga, fattiga småbarnsår och det råder en ljus tillvaro över vardagen. Jag har just fyllt 30.



"Om du fått frågan för 5 år sedan, hade svaret skilt sig mycket från vart du befinner dig nu?"


SVAR:
För fem år sen var Joline bara två månader. Min blogg befann sig i sina glansdagar och min vardag då handlade om allt från parkhäng till bloggsamarbeten och intervjuer i både radio och tidningar. På den tiden hade jag nog mest huvudet bland molnen, jag kan inte minnas att jag skulle haft något specifikt som jag siktade på. Jag visste inte vad jag ville bli "när jag blev stor", jag kunde inte tänka mig jobba med ett vanligt jobb, allt det där kändes bara så avlägset. Jag var väl naiv på den tiden och trodde nog att vi på ett eller annat sätt skulle flytta till Sverige eller USA, jag hade inte riktigt fattat hur SVÅRT det är i praktiken.  Det är inget man bestämmer sig för att göra bara för att man vill. Speciellt inte med två små barn. På den tiden drömde jag om kändisskap (att bloggen skulle leda till nåt annat), pengar och ett eget hus, och jag antar att jag då på den tiden såg mig själv med allt det inom fem år. Så ja, det skiljer nog väldigt mycket. Även om jag fortfarande är en drömmare så tror jag att jag har bättre och verkligare svar på mina drömmar nu. Det jag drömmer om nu är mer uppnåeligt.



 

"Gifter ni er främst för barnens skull?"

SVAR:
Vet inte riktigt hur jag ska ta denna fråga. Vi blev tillsammans som tonåringar, förlovade oss, fick barn, hållit ihop genom alla år av upp- och nedgångar, och väljer att gifta oss när vi varit tillsammans i 10 (!!) år. Att det skulle vara för barnens skull, och dessutom FRÄMST för barnens skull, kan jag inte begripa att någon ens kan fundera på. Vi har liksom motbevisat alla odds för par i vår situation och skulle man gifta sig för barnens skull så skulle man kanske inte vänta 10 år. Så nej, vi gör det inte för barnens skull även om de såklart är jätteglada. Vi gifter oss för kärleken, för att vi vill leva resten av våra liv tillsammans, för att vi vill gifta oss helt enkelt. 




"Kommer vi få svar på Nicolina frågestunden också? Hihi"

SVAR:
Haha oj jag hade helt glömt bort att det var nåt sånt också! Njäe, någon vlogg av Nicolina lär det inte bli. Jag minns att jag försökte filma in svaren, men då ska det redigeras också och där har det lämnat. Jag skulle förstås kunna ställa samma frågor till henne och skriva ner hennes svar, ifall det skulle va intressant? 



 

"Är det helt uteslutet med ett barn nr 4?"

SVAR: 
Ja, det är nog så gott som helt uteslutet. Vill inte alls ha fler, tycker det är så bra som vi har det nu med åldersskillnader och antal. Det är tripp, trapp, trull och jag tycker vår familj känns komplett. Skulle vi inte vara så unga ännu så skulle jag nog vara helt beredd på nån permanent lösning, men när vi ännu är så unga känns det nog riskabelt IFALL vi skulle ångra oss om några år. Man vet ju aldrig, men som det känns nu är vi nog helt färdiga. Skulle jag råka bli gravid i misstag vet jag dock inte vad vi skulle göra.




"Vad använder ni för preventivmedel?"

SVAR:
Säkra metoden. Jajaja jag vet att det inte anses vara säkert, MEN i kombination med avbrutet känner vi oss nog säkra. Vi tycks ju vara superfertila båda två eftersom vi blivit gravida direkt vi försökt, min ägglossning är on point varje månad MEN! En gång funkade det inte. Då var min ägglossning två veckor sen och vips så blev Milou till. Därför har jag börjar överväga prova på Natural Cycles. Är det någon här som använder sig av det och är det något ni kan rekommendera? Efter min tredje förlossning känner jag tydligt av när jag har ägglossning, men det skulle ju va bra att kunna ha ännu bättre koll. 



 

"Du nämnde i ett inlägg en gång (om jag inte minns helt fel) att du skulle skriva mer i ett annat inlägg om din tro. Vet inte riktigt vad du menade med det, men jag funderar bara om du är troende, på vilket sätt isåfall? Jag tycker det är intressant att höra om olika personers tro och icke tro och se från olika personers synvinklar. Vad har du för "erfarenheter" inom tro osv. Råddig fråga men svara på de du tycker haha :)"

SVAR: 
Visst är det intressant att höra om vad andra har för tro! Jag har som sagt nog tänkt skriva ett eget inlägg om just den saken, eftersom det kan bli rätt långt. Jag tror alla har en egen tro, vissa säger att de inte tror på någonting men TRO kan ju vara så mycket mer än bara något religiöst. Själv är jag inte religiös, jag hör inte till kyrkan längre och jag tror inte på bibeln. Men som sagt, mer om det i ett separat inlägg. Ska nog ta tag i det och försöka få det nerskrivet. 








15 Jan
10.11

SVAR PÅ FRÅGESTUNDEN DEL 1

 



"
Råkade se i något gammalt inlägg när jag googlade på Forever Living att du hade börjat med det. Hur gick det sen, slutade du eller håller du fortfarande på med det? Hittade inget om det... Blev nyfiken eftersom jag fick en förfrågan om att börja med FL och skulle därför gärna höra någon annans erfarenheter och åsikter om det! ? 

Sen är det en annan sak jag undrar över. Hur har ni tänkt och gjort med sötsaker och bulla, kex, glass osv med era barn? I vilken ålder har de fått börja äta sånt? Är själv lite kluven i den frågan så därför vill jag gärna höra hur ni gjort! Vissa ger ju inget sött alls åt barnen medan andra låter dem smaka på allt redan vid tidig ålder."


SVAR:
Ja, det höll jag inte på med länge. Jag kom ganska snabbt fram till att det var både obekvämt och jobbigt för mig att jobba som återförsäljare eftersom jag är både introvert och högkänslig (= jag blir obekväm och blyg bland främmande människor, jag tar kritik personligt och jag har svårt för att vara oense med någon, fastän det handlar om värdsliga saker.) Så har jag varit hela livet gällande allt, och det är ju även det som gjort att jag mått så dåligt och det som ledde mig till att göra en Auratransformation. Det finns så mycket negativitet kring allt sånt där och jag som är extra känslig för negativa energier klarade inte av det. Jag tror man måste vara beredd på att det kommer komma mothugg och vara kapabel att hantera sånt utan att själv ta skada, och jag tvivlar inte en sekund på att det kan bli en redig inkomstkälla bara man är rätt person för jobbet, så att säga.  

Vi har inte varit strikta alls, förmodligen låtit de smaka i alldeles för tidig ålder. Tror Nicolina var kring 1,5 när hon fick äta glass och kakor (och ibland en chokladbit när hon såg att vi åt). Hon var nog säkert yngre när hon fick börja smaka, alltså slicka på skeden en gång, när vi åt t.ex. glass. Det har gått av sig själv och jag hade svårt att sitta bredvid henne och njuta medan hon sträckte sig mot mig, så nyfiken på att få smaka. Jag har själv varit ett kakmonster sen jag var liten och älskar godis, så de skulle nog krävt stort engagemang att undanhålla sötsaker från barnen genom att t.ex. äta bara när de somnat. Och det var inget jag var brydd i då faktiskt. Med de andra har de varit ungefär likadant, och ännu svårare med t.ex. Milou eftersom Nicolina och Joline haft godisdag och Milou hängt i deras byxben, dreglandes. 

Skulle jag få mitt första barn NU så skulle jag nog göra annorlunda. Jag försöker ju själv leva så sockerfritt som möjligt mestadels av tiden så isåfall skulle jag nog satsa helhjärtat på att inte introducera så tidigt. Fast det där resonemanget att kakor och glass är bättre än godis köper jag inte. Det är nog samma skit alltihopa. Har man låtit dem äta kakor kan man lika bra låta dem smaka choklad. Sen tror jag inte det har någon skillnad i slutändan. Jag vet barn som knappt fått äta nåt sött alls hemma när de var små, och på kalas sen har de blivit helt galna. Och barn som haft en godisdag i veckan och som inte haft nåt behov av godis alls senare i livet. Var och en är olika känsliga för socker och vissa har lättare än andra att bli beroende. Tror inte det har något att göra med hur tidigt de får smaka på socker.


 

"Hej! 
Vill minnas att du nämnt nån gång om att ni inte trivs sådär superbra i området ni bor i? Kan minnas fel åxå.. Men berätta gärna lite om hur ni trivs och era framtidsplaner :) kram!
"


SVAR:
Hej hej! 

Området vi bor i är ju samma område som vi vuxit upp i, eftersom det är Daniels barndomshem vi bor i. Mitt barndomshem (var min mamma bor) ligger bara typ 100 m härifrån. Så vi är inte obekanta med byn och visste därför i princip vad vi hade att förvänta oss när vi flyttade hit. Vi har alltid sagt att vi aldrig skulle kunna tänka oss att flytta tillbaka hit, men av bl.a. ekonomiska anledningar så var det ett bra alternativ ändå. Det är ju mycket billigare att köpa hus på landet än nära stan. Jag trivs fortfarande lika dåligt och det är nog inget som jag tror kommer ändras eftersom jag fortfarande ser Vasa som mitt hem och ja.. helt enkelt inte trivs att bo ute på landet i en liten by. Jag vill inte tala för Daniel, därför skriver jag bara hur JAG känner. Planen har ju nog alltid varit att vi inte ska bo här förevigt, men
 när och vart vi flyttar är det ingen som vet. Det är inget som är aktuellt i dagsläget i alla fall. 

 




"Hej! Jag har en fråga angående förra inlägget där du nämnde att du ville börja på en ny högskoleutbildning.vad är det du vill plugga? Visst är det så att du har två utbildningar sen innan? Har dom inte känts rätt i efterhand eller hur kommer det sig att du vill fortsätta? Tycker iallafall att det är modigt att fortsätta att söka tills du hittar det du verkligen gillar:)"


SVAR: 
Tja!

Jag har nog bara en utbildning från förut, fast jag hann inte göra den färdig första gången jag påbörjade den eftersom jag blev gravid med Joline. Det var samma utbildning jag gjorde klart nu under förra året och det var då som du säkert vet till 
målare jag studerade. Jag har absolut hittat det jag gillar och därför hade jag tänkt söka in till Novia's formgivare utbildning. Man kan bli formgivare inom grafisk design och inom inredningsdesign. Det är det sistnämnda jag är intresserad av eftersom jag känner att jag vill få utlopp för min kreativitet mer än en vanlig målare får. Jag vill bestämma hur rum och hus ska se ut och inte bara jobba enligt en plan som någon annan gjort. Jag vill vara den som gör själva planen! Eftersom jag redan har målarutbildningen så har jag en bra grund att fortsätta bygga på.




"Fortsätter nicolina med gymnastiken? 


Hur går det för Joline, är hon fortfarande allergisk och ofta sjuk?"


SVAR:
Nej det gör hon inte. Det skulle vi aldrig ha tid med eftersom det ändå är så lång väg dit. Det är en av många anledningar till varför jag saknar Vasa. Hon har istället gått i "konstskola" varje tisdag kväll under hösten. Där har hon fått rita och pyssla och det är ju en av hennes favoritgrejer att göra. 

Joline's allergi blev mycket mycket bättre efter att hon gått till en homeopat regelbundet i nio månader. Både hennes matallergier och hudproblem blev så mycket bättre och hon är dessutom rätt sällan sjuk nuförtiden *
peppar peppar*. Förra vintern var hon väl magsjuk en gång tror jag? I höst och vinter har hon väl haft feber typ en gång, men that's it. Om man jämför då med att hon förut gång på gång fick feber, förkylningar, öroninflammationer och magsjukor flera gånger per år så är det ju helt otroligt mycket bättre nu! Förut hade hon dessutom problem med förkylningsastma, vilket hon inte har längre. 

 







03 Jan
08.00

DET VAR ETT TAG SEN SIST

När jag gick igenom bloggarkivet för att se vad jag haft för mig de senaste året så lade jag märke till att jag bloggat SJUKT lite vissa månader. Och det var jag ju nog medveten om, men hade inte trott det var riktigt usligt. Tror det var i september som jag hade skrivit typ fyra inlägg.. yikes! Fast det är ju inte konstigt alls med tanke på hur skit jag mådde, och man måste ju faktiskt inte blogga varje dag. Ja inte ens var femte dag, om man inte känner för det. 

Men eftersom jag bestämt mig för att verkligen försöka lägga mer tid på bloggen och inte få dåligt samvete när jag slösar tid på att blogga, så tänkte jag börja med att bjuda på en gammal hederlig frågestund. Det har hänt mycket den senaste tiden och jag har delat med mig av kanske en femtedel, så säkerligen finns det några frågetecken där ute. 

Så nu kör vi! Fråga mig nu så svarar jag i ett separat inlägg när det lugnat ner sig här i kommentarsfältet :) 








Start