15 Jan
10.11

SVAR PÅ FRÅGESTUNDEN DEL 1

 



"
Råkade se i något gammalt inlägg när jag googlade på Forever Living att du hade börjat med det. Hur gick det sen, slutade du eller håller du fortfarande på med det? Hittade inget om det... Blev nyfiken eftersom jag fick en förfrågan om att börja med FL och skulle därför gärna höra någon annans erfarenheter och åsikter om det! ? 

Sen är det en annan sak jag undrar över. Hur har ni tänkt och gjort med sötsaker och bulla, kex, glass osv med era barn? I vilken ålder har de fått börja äta sånt? Är själv lite kluven i den frågan så därför vill jag gärna höra hur ni gjort! Vissa ger ju inget sött alls åt barnen medan andra låter dem smaka på allt redan vid tidig ålder."


SVAR:
Ja, det höll jag inte på med länge. Jag kom ganska snabbt fram till att det var både obekvämt och jobbigt för mig att jobba som återförsäljare eftersom jag är både introvert och högkänslig (= jag blir obekväm och blyg bland främmande människor, jag tar kritik personligt och jag har svårt för att vara oense med någon, fastän det handlar om värdsliga saker.) Så har jag varit hela livet gällande allt, och det är ju även det som gjort att jag mått så dåligt och det som ledde mig till att göra en Auratransformation. Det finns så mycket negativitet kring allt sånt där och jag som är extra känslig för negativa energier klarade inte av det. Jag tror man måste vara beredd på att det kommer komma mothugg och vara kapabel att hantera sånt utan att själv ta skada, och jag tvivlar inte en sekund på att det kan bli en redig inkomstkälla bara man är rätt person för jobbet, så att säga.  

Vi har inte varit strikta alls, förmodligen låtit de smaka i alldeles för tidig ålder. Tror Nicolina var kring 1,5 när hon fick äta glass och kakor (och ibland en chokladbit när hon såg att vi åt). Hon var nog säkert yngre när hon fick börja smaka, alltså slicka på skeden en gång, när vi åt t.ex. glass. Det har gått av sig själv och jag hade svårt att sitta bredvid henne och njuta medan hon sträckte sig mot mig, så nyfiken på att få smaka. Jag har själv varit ett kakmonster sen jag var liten och älskar godis, så de skulle nog krävt stort engagemang att undanhålla sötsaker från barnen genom att t.ex. äta bara när de somnat. Och det var inget jag var brydd i då faktiskt. Med de andra har de varit ungefär likadant, och ännu svårare med t.ex. Milou eftersom Nicolina och Joline haft godisdag och Milou hängt i deras byxben, dreglandes. 

Skulle jag få mitt första barn NU så skulle jag nog göra annorlunda. Jag försöker ju själv leva så sockerfritt som möjligt mestadels av tiden så isåfall skulle jag nog satsa helhjärtat på att inte introducera så tidigt. Fast det där resonemanget att kakor och glass är bättre än godis köper jag inte. Det är nog samma skit alltihopa. Har man låtit dem äta kakor kan man lika bra låta dem smaka choklad. Sen tror jag inte det har någon skillnad i slutändan. Jag vet barn som knappt fått äta nåt sött alls hemma när de var små, och på kalas sen har de blivit helt galna. Och barn som haft en godisdag i veckan och som inte haft nåt behov av godis alls senare i livet. Var och en är olika känsliga för socker och vissa har lättare än andra att bli beroende. Tror inte det har något att göra med hur tidigt de får smaka på socker.


 

"Hej! 
Vill minnas att du nämnt nån gång om att ni inte trivs sådär superbra i området ni bor i? Kan minnas fel åxå.. Men berätta gärna lite om hur ni trivs och era framtidsplaner :) kram!
"


SVAR:
Hej hej! 

Området vi bor i är ju samma område som vi vuxit upp i, eftersom det är Daniels barndomshem vi bor i. Mitt barndomshem (var min mamma bor) ligger bara typ 100 m härifrån. Så vi är inte obekanta med byn och visste därför i princip vad vi hade att förvänta oss när vi flyttade hit. Vi har alltid sagt att vi aldrig skulle kunna tänka oss att flytta tillbaka hit, men av bl.a. ekonomiska anledningar så var det ett bra alternativ ändå. Det är ju mycket billigare att köpa hus på landet än nära stan. Jag trivs fortfarande lika dåligt och det är nog inget som jag tror kommer ändras eftersom jag fortfarande ser Vasa som mitt hem och ja.. helt enkelt inte trivs att bo ute på landet i en liten by. Jag vill inte tala för Daniel, därför skriver jag bara hur JAG känner. Planen har ju nog alltid varit att vi inte ska bo här förevigt, men
 när och vart vi flyttar är det ingen som vet. Det är inget som är aktuellt i dagsläget i alla fall. 

 




"Hej! Jag har en fråga angående förra inlägget där du nämnde att du ville börja på en ny högskoleutbildning.vad är det du vill plugga? Visst är det så att du har två utbildningar sen innan? Har dom inte känts rätt i efterhand eller hur kommer det sig att du vill fortsätta? Tycker iallafall att det är modigt att fortsätta att söka tills du hittar det du verkligen gillar:)"


SVAR: 
Tja!

Jag har nog bara en utbildning från förut, fast jag hann inte göra den färdig första gången jag påbörjade den eftersom jag blev gravid med Joline. Det var samma utbildning jag gjorde klart nu under förra året och det var då som du säkert vet till 
målare jag studerade. Jag har absolut hittat det jag gillar och därför hade jag tänkt söka in till Novia's formgivare utbildning. Man kan bli formgivare inom grafisk design och inom inredningsdesign. Det är det sistnämnda jag är intresserad av eftersom jag känner att jag vill få utlopp för min kreativitet mer än en vanlig målare får. Jag vill bestämma hur rum och hus ska se ut och inte bara jobba enligt en plan som någon annan gjort. Jag vill vara den som gör själva planen! Eftersom jag redan har målarutbildningen så har jag en bra grund att fortsätta bygga på.




"Fortsätter nicolina med gymnastiken? 


Hur går det för Joline, är hon fortfarande allergisk och ofta sjuk?"


SVAR:
Nej det gör hon inte. Det skulle vi aldrig ha tid med eftersom det ändå är så lång väg dit. Det är en av många anledningar till varför jag saknar Vasa. Hon har istället gått i "konstskola" varje tisdag kväll under hösten. Där har hon fått rita och pyssla och det är ju en av hennes favoritgrejer att göra. 

Joline's allergi blev mycket mycket bättre efter att hon gått till en homeopat regelbundet i nio månader. Både hennes matallergier och hudproblem blev så mycket bättre och hon är dessutom rätt sällan sjuk nuförtiden *
peppar peppar*. Förra vintern var hon väl magsjuk en gång tror jag? I höst och vinter har hon väl haft feber typ en gång, men that's it. Om man jämför då med att hon förut gång på gång fick feber, förkylningar, öroninflammationer och magsjukor flera gånger per år så är det ju helt otroligt mycket bättre nu! Förut hade hon dessutom problem med förkylningsastma, vilket hon inte har längre. 

 







03 Jan
08.00

DET VAR ETT TAG SEN SIST

När jag gick igenom bloggarkivet för att se vad jag haft för mig de senaste året så lade jag märke till att jag bloggat SJUKT lite vissa månader. Och det var jag ju nog medveten om, men hade inte trott det var riktigt usligt. Tror det var i september som jag hade skrivit typ fyra inlägg.. yikes! Fast det är ju inte konstigt alls med tanke på hur skit jag mådde, och man måste ju faktiskt inte blogga varje dag. Ja inte ens var femte dag, om man inte känner för det. 

Men eftersom jag bestämt mig för att verkligen försöka lägga mer tid på bloggen och inte få dåligt samvete när jag slösar tid på att blogga, så tänkte jag börja med att bjuda på en gammal hederlig frågestund. Det har hänt mycket den senaste tiden och jag har delat med mig av kanske en femtedel, så säkerligen finns det några frågetecken där ute. 

Så nu kör vi! Fråga mig nu så svarar jag i ett separat inlägg när det lugnat ner sig här i kommentarsfältet :) 








04 Jul
09.59

HUR MAN KOMMER IGÅNG MED TRÄNINGEN

 

Det kunde varit jag som skrivit denna texten för nåt år sen. Tror det är många mammor (och pappor också) som kan känna igen sig i denna text. Det är lätt att bli bekväm och lat när man har barn och jobb och allting. Man har världens bästa ursäkt att inte behöva göra nåt extra utöver det, ifall man väljer att se det från en sån synvinkel.

Fast är man deprimerad så är nog träning och bra kost en väldigt stor faktor för att man ska börja må bra igen, även om det känns som att man varken har tid eller ork att prioritera sig själv. Tro mig, jag har själv varit där många många gånger och även tagit tag i träningen många många gånger, sen tappat motivationen och riktigt snart varit lika deprimerad och trött igen. 

Det är först de senaste 1,5 åren som jag känner att jag funnit ett bra tankesätt, för det är ju verkligen det allt handlar om. Det är det som gör att motivationen håller i sig och att träningen och kosten känns hållbar och som något man får energi utav, istället för att det bara tar energi av en. När jag kommer hem från gymmet (eller en löprunda eller träningspass hemma, whatever) så har jag alltid dubbelt mer energi än jag har de dagar som jag inte gör något alls. Ja, jag kan vara fysiskt tröttare, men det är det värt tusen gånger om sålänge jag känner mig psykiskt piggare

 
När jag haft en svacka och har svårt att hitta tillbaks till goda vanor igen, så tar jag det stegvis kan man säga. Skiter jag i träningen så börjar jag automatiskt äta sämre också. Det är något jag vet att jag inte är ensam om, träning och kost går liksom hand i hand. Äter man dåligt så tränar man dåligt, och då är det både jobbigt och tråkigt. Äter man bra så känner man även att träningspassen går bra. Man orkar mer, har en mer stabil puls, man MÅR bättre och man är mer uthållig. Och så KÄNNER man sig mycket bättre också om man vet att man ätit hälsosam och näringsrik mat före, som gynnar kroppen. 

Så vad jag brukar göra är att ta en vecka i taget. Tar jag en dag i taget så faller jag lätt i samma spår igen, det blir för lätt helt enkelt. En vecka känns mer utmanande när man börjar från noll, men det känns ändå utförbart.

Jag brukar börja med att komma överens med mig själv att jag ska klara mig en hel vecka utan sötsaker och onödigt socker. Jag brukar börja på en måndag för då har jag helgen (svåraste delen) till sist, och då är det lättare att hålla emot när jag redan fått bort stor del av sötsuget under veckan. I början av veckan brukar jag tänka som så, att jag får belöna mig själv med något gott IFALL JAG VILL, sen när veckan är över. Jag brukar dock inte se det som en "en veckas grej bara", fastän jag tar en vecka i taget. Jag vill nog alltid att det ska bli en vana som håller i sig men för mig funkar det bäst att ha en kort bit till mållinjen i början. 

Samtidigt som jag börjar lämna bort sockret så bestämmer jag mig även för att jag måste ta mig ut på promenad MINST två gånger under veckan. Men det är absolut minimum. Helst ska jag ta mig ut på fyra promenader. Och jag brukar inte nöja mig med mindre än 5 km åt gången, fast det är ju också en väldigt individuell grej, vad man tycker känns tillräckligt. 

Sist men inte minst, styrketräningen. Då menar jag inte att man måste iväg till ett gym och lyfta tunga vikter, i början räcker det hur bra som helst att man gör övningar med egen kroppsvikt. Push-ups, rygglyft, knäböj, plankan... det finns hur många övningar som helst som man kan göra hemma på vardagsrumsmattan som gynnar kropp och knopp. Jag brukar sträva efter två-tre pass i veckan i början. 

Oftast under första veckan så känner jag att jag kommit in på rätt spår igen. Jag känner att jag mår bättre av den livsstilen som jag nöter in då, och VILL fortsätta. Så på så sätt får jag in vanan igen. Dessutom så är det många gånger som jag inte alls vill unna mig nån sötsak när första veckan väl är över, för då brukar det ibland kännas som att det går så bra och jag inte ens är sugen när jag riktigt känner efter, så varför över huvudtaget äta nåt sött då? Det gör ju inget gott åt kroppen i alla fall, så bara man jobbar på att sluta se det som en belöning som man ska få när man varit hälsosam ett tag så behöver man det inte på samma sätt längre. Istället kan man ju göra som jag, hitta sockerfria alternativ som inte innehåller nån skit, vänja sig med den smaken och så kan man njuta när som helst i veckan oavsett hur "duktig" man varit! 

Till sist, en kort sammanfattning:

- Ha inte för höga krav. Hållbara vanor tar tid. 
- Sluta granska dig i spegeln varje dag och var istället säker på att du gör din kropp en tjänst oavsett hur snabbt resultaten kommer. För det kan du va säker på att de gör förr eller senare, ifall du ändrat din livsstil. 
- Varje liten promenad, varje övning du gör hemma och varje dag utan skräpmat är ett steg på rätt väg. Varje liten grej är en seger i jämförelse med att inte göra något alls och må skit.

Det viktigaste i slutändan är att du mår bra av träningen. Gör du det, så ÄR det en viktig del i ditt liv och något som du inte ska känna att du måste prioritera bort p.g.a. barnen eller nåt annat som man kan tycka att känns viktigare. 45 - 60 min varannan dag är du absolut värd, ifall det gör dig gladare, friskare och piggare. 

Mitt favoritcitat just nu.






23 Mar
10.43

FRÅGESTUND I PODDEN

Hallojsan! 

Jag har matpaus nu så jag tänkte kika in här för att informera er om vårt kommande poddavsnitt. 

Det kommer bli ett frågeavsnitt och det är alltså NI som ställer frågorna. Detta är med andra ord en gyllene chans att fråga precis vad som helst och vi svarar så ärligt som möjligt. 

Så, nu är det upp till ER, nu är det upp till ER om helgens avsnitt av Två bloggare – En podd blir ett roligt avsnitt, allvarligt avsnitt eller ett mittemellan avsnitt. Eller helt fucked up och blandat! Frågor kan ni ställa här i kommentarsfältet! helgens avsnitt av Två bloggare – En podd blir ett roligt avsnitt, allvarligt avsnitt eller ett mittemellan avsnitt. Eller helt fucked up och blandat! Frågor kan ni ställa här i kommentarsfältet!









Start