04 Jul
09.59

HUR MAN KOMMER IGÅNG MED TRÄNINGEN

 

Det kunde varit jag som skrivit denna texten för nåt år sen. Tror det är många mammor (och pappor också) som kan känna igen sig i denna text. Det är lätt att bli bekväm och lat när man har barn och jobb och allting. Man har världens bästa ursäkt att inte behöva göra nåt extra utöver det, ifall man väljer att se det från en sån synvinkel.

Fast är man deprimerad så är nog träning och bra kost en väldigt stor faktor för att man ska börja må bra igen, även om det känns som att man varken har tid eller ork att prioritera sig själv. Tro mig, jag har själv varit där många många gånger och även tagit tag i träningen många många gånger, sen tappat motivationen och riktigt snart varit lika deprimerad och trött igen. 

Det är först de senaste 1,5 åren som jag känner att jag funnit ett bra tankesätt, för det är ju verkligen det allt handlar om. Det är det som gör att motivationen håller i sig och att träningen och kosten känns hållbar och som något man får energi utav, istället för att det bara tar energi av en. När jag kommer hem från gymmet (eller en löprunda eller träningspass hemma, whatever) så har jag alltid dubbelt mer energi än jag har de dagar som jag inte gör något alls. Ja, jag kan vara fysiskt tröttare, men det är det värt tusen gånger om sålänge jag känner mig psykiskt piggare

 
När jag haft en svacka och har svårt att hitta tillbaks till goda vanor igen, så tar jag det stegvis kan man säga. Skiter jag i träningen så börjar jag automatiskt äta sämre också. Det är något jag vet att jag inte är ensam om, träning och kost går liksom hand i hand. Äter man dåligt så tränar man dåligt, och då är det både jobbigt och tråkigt. Äter man bra så känner man även att träningspassen går bra. Man orkar mer, har en mer stabil puls, man MÅR bättre och man är mer uthållig. Och så KÄNNER man sig mycket bättre också om man vet att man ätit hälsosam och näringsrik mat före, som gynnar kroppen. 

Så vad jag brukar göra är att ta en vecka i taget. Tar jag en dag i taget så faller jag lätt i samma spår igen, det blir för lätt helt enkelt. En vecka känns mer utmanande när man börjar från noll, men det känns ändå utförbart.

Jag brukar börja med att komma överens med mig själv att jag ska klara mig en hel vecka utan sötsaker och onödigt socker. Jag brukar börja på en måndag för då har jag helgen (svåraste delen) till sist, och då är det lättare att hålla emot när jag redan fått bort stor del av sötsuget under veckan. I början av veckan brukar jag tänka som så, att jag får belöna mig själv med något gott IFALL JAG VILL, sen när veckan är över. Jag brukar dock inte se det som en "en veckas grej bara", fastän jag tar en vecka i taget. Jag vill nog alltid att det ska bli en vana som håller i sig men för mig funkar det bäst att ha en kort bit till mållinjen i början. 

Samtidigt som jag börjar lämna bort sockret så bestämmer jag mig även för att jag måste ta mig ut på promenad MINST två gånger under veckan. Men det är absolut minimum. Helst ska jag ta mig ut på fyra promenader. Och jag brukar inte nöja mig med mindre än 5 km åt gången, fast det är ju också en väldigt individuell grej, vad man tycker känns tillräckligt. 

Sist men inte minst, styrketräningen. Då menar jag inte att man måste iväg till ett gym och lyfta tunga vikter, i början räcker det hur bra som helst att man gör övningar med egen kroppsvikt. Push-ups, rygglyft, knäböj, plankan... det finns hur många övningar som helst som man kan göra hemma på vardagsrumsmattan som gynnar kropp och knopp. Jag brukar sträva efter två-tre pass i veckan i början. 

Oftast under första veckan så känner jag att jag kommit in på rätt spår igen. Jag känner att jag mår bättre av den livsstilen som jag nöter in då, och VILL fortsätta. Så på så sätt får jag in vanan igen. Dessutom så är det många gånger som jag inte alls vill unna mig nån sötsak när första veckan väl är över, för då brukar det ibland kännas som att det går så bra och jag inte ens är sugen när jag riktigt känner efter, så varför över huvudtaget äta nåt sött då? Det gör ju inget gott åt kroppen i alla fall, så bara man jobbar på att sluta se det som en belöning som man ska få när man varit hälsosam ett tag så behöver man det inte på samma sätt längre. Istället kan man ju göra som jag, hitta sockerfria alternativ som inte innehåller nån skit, vänja sig med den smaken och så kan man njuta när som helst i veckan oavsett hur "duktig" man varit! 

Till sist, en kort sammanfattning:

- Ha inte för höga krav. Hållbara vanor tar tid. 
- Sluta granska dig i spegeln varje dag och var istället säker på att du gör din kropp en tjänst oavsett hur snabbt resultaten kommer. För det kan du va säker på att de gör förr eller senare, ifall du ändrat din livsstil. 
- Varje liten promenad, varje övning du gör hemma och varje dag utan skräpmat är ett steg på rätt väg. Varje liten grej är en seger i jämförelse med att inte göra något alls och må skit.

Det viktigaste i slutändan är att du mår bra av träningen. Gör du det, så ÄR det en viktig del i ditt liv och något som du inte ska känna att du måste prioritera bort p.g.a. barnen eller nåt annat som man kan tycka att känns viktigare. 45 - 60 min varannan dag är du absolut värd, ifall det gör dig gladare, friskare och piggare. 

Mitt favoritcitat just nu.






03 Jul
09.42

TVÅ PAJER, MED SOCKER & UTAN SOCKER

 
 
 

 

Nu har blåbären börjat mogna här i skogen, som vi längtat allihopa. Barnen är förstås jätteivriga och har redan hunnit vara ute och plockat flera gånger, trots att det ännu är rätt lite som mognat. 

I fredags hade de plockat ungefär 1 dl som de ville göra en blåbärspaj av. Vi fyllde på med lite blåbär från frysen och sen bakade de en smulpaj på egen hand.

I samma veva blev jag sugen på att prova baka en sockerfri, lågkalori variant. Proteinpulver funkar jättebra att använda som mjöl substitut så den blev även proteinrik. Enligt receptet ska man använda pulver med vaniljsmak men det hade vi inte hemma, så jag använde Mutant's proteinpulver med smak av Birthday cake. Det smakar ju rätt mycket vanilj också och passar jättebra i bakverk! Nu har jag köpt Quest's multi-purpose mix som man kan göra alla möjliga goda bakverk av. Så nu är jag taggad på att prova på nya goda recept. 

Recept på pajen hittar ni HÄR (jag använde endast blåbär). 






19 Jun
21.33

RAINY DAYS ARE OVER

Nuuu äntligen tittar solen fram igen! Som det har öst ner de senaste dagarna, man har ju nästan hunnit bli lite otålig. 

Usch det har nog blivit lite väl mycket sött denhär helgen känner jag. Jag hade ju kommit igång så bra med att utelämna socker och onödigheter de senaste veckorna, men så unnade jag mig lösgodis i fredags och så blev det så svårt att stå över sånt resten av helgen också. GAH! Blir så trött på att det ska va så himla svårt. Vissa är ju mer känsliga för socker än andra och jag är definitivt en av de känsligare. 

Då samtidigt blir jag så trött på det där "äh, nog ska man ju få unna sig! man lever bara en gång", för det funkar inte på alla. Visst ska man unna sig om man kan hålla det till just det, att man bara unnar sig då och då, men inte varenda dag för det är nog inte att unna sig. När man känner att man behöver få lite choklad varje dag, det är ett beroende. Och jaja var och en med sitt, vill man unna sig varje dag och är okej med det så är det väl helt finemang, men var och en känner väl sig själv bäst och vet man att man mår bäst av att lämna bort allt skit och att man har lätt att falla i sockerfällan så tycker jag andra borde få visa mer respekt och förståelse. 

För vissa vill faktiskt inte bara va som träningsfreaksen på instagram och göra allt så dramatiskt och strängt, utan de kanske helt enkelt gillar livet som bäst när de vet att de tar hand om sin kropp och ger den näring, och även vet att man lätt hänt blir väldigt ohälsosam igen om man släpper på tyglarna och låter belöningssystemet frossa i socker. Man kanske håller hårt i tyglarna av en vettig orsak? 

Oj oj vad det skenar iväg nu, inte var det ju meningen att inlägget skulle handla om det där. Ville bara säga att jag känner att jag (bortsett från helgen) kommit på rätt spår igen och mår så mycket bättre av att va lite sträng med mig själv och vill verkligen lära mig att leva utan all skit som man borde unna sig för att "leva livet fullt ut". Vill lära mig unna mig med en efterrätt, lite lösgodis, en glass eller chips och dipp, EN gång. Inte unna mig en hel helg. 

Men hej, nya tag imorgon! Det är helheten, det långa loppet som har betydelse i slutändan. Nästa helg ska jag va mer försiktig och se till att göra mig av med leftovers från midsommar. 


Med glada och raska steg gick/sprang jag 7 km i skogen under ett regnuppehåll i fredags. Strumporna var genomvåta redan efter fem minuter och tänk, det gjorde mig bara GLAD! Kände mig levande, aktiv, på rätt väg. Det var före jag unnade mig fredagsgodis och fick en mycket mer negativ sinnesstämning igen. Damn you, sugar. 






13 May
08.51

"MEN HERREGUD SÅ SMAL DU E, ÄTER DU INGET?!"

Tänker inte ge mig in i bikinihets-debatten desto mer, tycker de inlägg jag läst redan fått sagt det som behövts sägas, och sen... så har jag ju heller "ingen rätt" att yttra mig om nåt som jag inte har nån erfarenhet av. Att va tjock alltså, och därmed hånad och missnöjd. Inte passa in i idelaet. Vad gör det för skillnad om jag står här, med mina osynliga spår efter tre graviditeter (förutom taxöronen då) och säger att du ska va nöjd med dina celluliter och magkorvar när jag inte har några egna och därmed inte vet hur det känns? Sant, fast DET DUGER JU INTE DET HELLER! 


Det jag däremot
har erfarenhet av, är att vara riktigt smal. "Men det är ju inte samma sak som att va tjock, det är ju SMALA som världen vill att vi ska vara, så du har ju haft det lätt du."

HAH! 

Att ha en
kropp som tidningarna skulle godkänna att ha på omslaget betyder inte att man blir mer accepterad än de som inte har det. Precis som att det är de vanliga dödliga som kämpar för att få bort det osunda kroppsidealet (som jag en gång hade, utan att va osund) så är det samma sak när man är riktigt smal. Fast då är det vänt andra vägen. 

Då passar man in i idealet, men i alla andras ögon är man sjuk, anorektisk, osmaklig, svag, och absolut inte passande som förebild till barn. Folk tycker synd om en. Och hur man sen ens klarar av att bära och föda fram ett barn med 42 kg som startvikt, ja det är tydligen en oförklarlig gåta! 

När jag gick i högstadiet gick det rykten om att jag hade anorexia. Fast det hade jag ju inte. Förmodligen följde ryktena med ett bra tag sen dess också. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra "men herregud så smal du e, äter du inget?!", "hur kan du som e så späd ha barn?!". Sen har jag blivit kallad vandrande pinne otaliga gånger också. Ja, folk har nog inte haft mer acceptans för en liten kroppsbyggnad än för en större.  

Denhär debatten handlar ju om att alla kroppar passar lika bra på stranden, oavsett storlek, form, färg eller ålder. Men det som många antyder är att de överviktiga är mest drabbade. Men de som antyder nåt sånt, har de någon aning om hur det är att va motsatsen? När det liksom sitter i generna att vara precis det som alla vill motverka (idealet)?? Att man helt naturligt är det som alla vill understryka att är osunt, onaturligt och FEL?

Så nä, jag vet inte hur det är att va överviktig och känna att man inte passar in. Men tro fan inte att underviktiga har det lättare för det! 


// Numera 10 kg tyngre än på bilden tagen för 6 år sen men fortfarande lika irriterad över att ingen trodde att jag var frisk och lycklig på den tiden också. 






Start