IBLAND PRATAR JAG FÖR MIG SJÄLV

 
Vad är nu bättre än att avsluta sitt tjugosjätte levnadsår med att skriva dagbok? Det är nästan ett år sen jag skrev senast men jag har många gånger format meningar i huvudet som aldrig nått längre än så. Det är synd, för jag själv är verkligen min bästa terapeut, speciellt när jag ser orden framför mig på papper.

Mitt år som 26 åring har lärt mig så mycket. Det är mitt andra år i livet utan ångest (vilket är tack vare auratransformationen jag gjorde hösten 2016) och jag har kunnat fokusera på djupare känslor. Men kan ni fatta.. inte EN dag med ångest på TVÅ år! Det är så overkligt men jag har börjat vänja mig vid känslan nu. Ser nu i efterhand att ångesten verkligen varit som en spärr, som inte låtit mig ta itu med och läka mig själv. Det viktigaste för mig de senaste två åren har varit personlig utveckling och jag har kommit så lång bit på vägen. Jag går verkligen in i mig själv i perioder, och det har jag visserligen alltid gjort (HSP och introvert här hej), men när det tidigare har varit ångestframkallande så har det istället nu varit ögonöppnande och rogivande. Det är som om mitt djupa inre går på högvarv emellanåt och plötsligt inser jag en ny sak om mig själv, t.ex. ett problemområde, och jag ser så tydligt varför det är ett problem för mig. Ibland får jag ett sånt jävla aha-moment så jag riktigt stannar upp och börjar prata för mig själv.

AT’n fortsätter med andra ord vara en stor och viktig del för mig, och jag skiter fullständigt i ifall sånt här är hokus pokus för nån annan. Det är jätteviktigt för mig och därför skriver jag om det. Jag har mått dåligt på så många plan inser jag nu i efterhand och det har blivit lite av my mission in life att se till att jag utvecklas och blir så bra och så JAG som jag bara kan bli. Så som jag är menad att vara. Mitt rätta jag.

Vet inte riktigt vart jag vill komma egentligen, denna text var menad för Instagram och det var tänkt att jag skulle hålla mig till en mening kanske men uppenbarligen hade jag mer på hjärtat när jag sitter här nu en halvtimme senare i iPhones Anteckningar och har värsta terapisessionen. En tårtbotten har jag precis tagit ur ugnen och det doftar ljuvligt. Jag har släckt alla onödiga lampor i huset och tänt en massa ljus. Barnen ser på Netflix och jag sitter i sängen och lyssnar på fina acoustic covers på Sonos och känner mig lycklig här och nu. I mig själv.

27 kommer nog bli ett bra år.

HALLELUJAH, JAG ÄR RAK!




Tuuuuuusen tack för alla tips jag fått ang. min huvudvärk! Det har skrivits så många gånger förr men det tåls att upprepas igen - det är just gånger som denna som det är skiiiiitbra att ha en blogg och läsare som ger råd. 

För vet ni vad? Efter att ha läst alla era tips, om och om igen, känt efter och övervägt, så vågade jag satsa på ett av era tips. Man får så lätt beslutsångest när man får så många olika råd från olika håll och samtidigt som man vill prova sig fram så vill man inte ödsla tid på något som inte hjälper. Men med magkänslan valde jag en och tänkte att jag börjar med det här så ser vi sen. 

Det var tipset om Karola Känsälä som talade till mig mest så jag bokade en tid till henne och BOOOM där träffade jag mitt i prick! Alltså wow jag är ännu så förbryllad fastän det är nästan fyra veckor sen första besöket. Jag har tydligen haft sned höft, förmodligen hela livet, och därmed även haft sned ryggrad och ja.. inte konstigt att jag haft ont. 
Hon rättade till allt så bra det gick, så när jag gick därifrån var jag så gott som rak. Jag märkte direkt att det kändes som att vänstra foten nådde marken liiite snabbare än tidigare när jag gick, nästan som om benet blivit någon cm längre. Dessutom så gick jag därifrån med båda fötterna pekandes rakt fram, tidigare har höger fot pekat lite snett åt höger vid varje steg. Något som jag inte tänkt desto mer på än att jag bara är byggd så. 

Trodde att jag undermedvetet ansträngt mig att gå rakt, men märkte efter några dagar att det höll i. Jag fick inte sitta på något mjukt (t.ex. soffan) de närmaste tre dagarna, inte stiga in i bilen med ett ben åt gången, och inte lyfta tungt. Veckorna efteråt har jag haft foglossningsliknande värk i höften och varit öm omkring ryggraden, men huvudvärken har jag sluppit. 

Förra veckan var jag dit igen, mest för att kolla läget. Eftersom jag haft det så länge så var det ju så gott som förväntat att det inte skulle hållas rakt utan fler justeringar. Men till vår bådas förvåning var jag fortfarande rak! Musklerna är dock ännu stela för de har ju varit belastade och i kläm, men där kunde hon också känna en förbättring sen första besöket. De har alltså börjat slappna av på egen hand tack vare att grunden (d.v.s. höften och ryggraden) sitter där de ska. 

Vid första besöket innan hon började på, frågade hon mig ifall jag varit med om något som belastat rygg eller nacke. Jag kunde inte komma på något speciellt, har aldrig varit med om någon olycka eller så. När vi sen var klara och hon kollade så allt var rakt slog det mig att jag ju entrade världen med knak och brak - höftledsluxation och en axel ur led som följd av att jag var så stor så jag fastnade och blev utdragen med våld. Så länge jag minns har det "klickat" i vänstra höft när jag går, det känner man tydligt ifall man håller handen på sidan av höften. Det är med stor sannolikhet att det är just det som gjort mig så sned, och det är ju bara helt otroligt att jag gått såhär hela livet. 

Jag har inte haft migrän sen jag var dit första gången och det känns så jäkla bra! Jag vågar inte tro att jag kommer slippa huvudvärken helt för en liten del av den beror nog på min högkänslighet så det kommer jag nog få dras med. Men att ha huvudvärk normalt ofta kan jag absolut leva med.
Och jag ser så fram emot att kunna börja träna överkroppen igen, vilket jag inte kunnat göra de senaste åren utan att få migrän dagen efter. Och att leva ett normalt liv helt enkelt. WOW! Det känns helt overkligt. 

Förhoppningsvis no more massaging the nackmuskler i tid och otid ♥

SOCKERSTREJK


Nu har jag lagt i en högre växel, igen. Träningen alltså. Jag hatar hur det går i vågor vissa perioder, jag önskar att det skulle vara enklare för mig att hålla det mer regelbundet året runt men när det kommer perioder när något annat i mitt liv kräver extra tid eller energi så är det alltid träningen som lämnar bort. Och det enda jag vinner på det, är tid. Jag får mer tid för något annat, men så mår jag istället sämre. Kosten blir automatiskt sämre också när jag inte är aktiv med träning och motion, och då blir det ju bara kaos av det hela. Det blir socker och snabba kolhydrater och jag blir bara sååååå trött på mig själv. För jag mår.inte.bra av det. 

Just nu sockerstrejkar jag och tänker göra det så länge jag bara orkar. Inte så att jag läser på varje förpackning och lämnar bort allt som innehåller mer än 0g socker, men allt överflödigt lämnar jag bort. Godis, kakor, glass, lemonad och sötade produkter som fruktyoghurt, söta müslin o.s.v. Om jag blir bjuden på kalas så tackar jag inte nej, men jag köper inte hem något. 

Detta gör jag av två orsaker: 1. Socker är ju som kanske vi alla vet gift för kroppen och jag är otroligt känslig. Har superlätt att bli beroende och hatar att ständigt känna ett sötsug i vardagen, vilket jag gör när jag äter socker, även fast jag försöker hålla det till helgen. 2. Jag vill minska på mina s.k. love handles. Och innan ni hinner tänka tanken så NEJ självklart vet jag att jag inte är fet, men det fett jag faktiskt har lagras på ett och samma ställe och fett som lagras just bak på höften sägs bero på att man har obalans i blodsockret/äter för mycket kolhydrater. Och när jag ser valkarna som pöser över byxkanten på sidorna så ser jag inte bara fett, utan jag förknippar det även med all skit som jag kan stoppa i mig. Det är liksom när jag vet att det inte beror på att jag ätit för stora portioner näringsrik mat och fått energiöverskott därifrån, utan tomma kolhydrater som inte gör annat än skada som det blir något negativt. 

Jag känner av resultat redan nu, och då har jag bara varit lite över en vecka utan socker. Jag är piggare, gladare och känner mig lättare i kroppen. Bara det känns ju som en vinst, och jag är stolt över varje dag som går och jag inte faller för frestelser. Men det gäller att ta en dag i taget och kämpa på, för vissa dagar är nog kämpiga men jag fokuserar på att det blir lättare med tiden. 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production