IBLAND PRATAR JAG FÖR MIG SJÄLV

 
Vad är nu bättre än att avsluta sitt tjugosjätte levnadsår med att skriva dagbok? Det är nästan ett år sen jag skrev senast men jag har många gånger format meningar i huvudet som aldrig nått längre än så. Det är synd, för jag själv är verkligen min bästa terapeut, speciellt när jag ser orden framför mig på papper.

Mitt år som 26 åring har lärt mig så mycket. Det är mitt andra år i livet utan ångest (vilket är tack vare auratransformationen jag gjorde hösten 2016) och jag har kunnat fokusera på djupare känslor. Men kan ni fatta.. inte EN dag med ångest på TVÅ år! Det är så overkligt men jag har börjat vänja mig vid känslan nu. Ser nu i efterhand att ångesten verkligen varit som en spärr, som inte låtit mig ta itu med och läka mig själv. Det viktigaste för mig de senaste två åren har varit personlig utveckling och jag har kommit så lång bit på vägen. Jag går verkligen in i mig själv i perioder, och det har jag visserligen alltid gjort (HSP och introvert här hej), men när det tidigare har varit ångestframkallande så har det istället nu varit ögonöppnande och rogivande. Det är som om mitt djupa inre går på högvarv emellanåt och plötsligt inser jag en ny sak om mig själv, t.ex. ett problemområde, och jag ser så tydligt varför det är ett problem för mig. Ibland får jag ett sånt jävla aha-moment så jag riktigt stannar upp och börjar prata för mig själv.

AT’n fortsätter med andra ord vara en stor och viktig del för mig, och jag skiter fullständigt i ifall sånt här är hokus pokus för nån annan. Det är jätteviktigt för mig och därför skriver jag om det. Jag har mått dåligt på så många plan inser jag nu i efterhand och det har blivit lite av my mission in life att se till att jag utvecklas och blir så bra och så JAG som jag bara kan bli. Så som jag är menad att vara. Mitt rätta jag.

Vet inte riktigt vart jag vill komma egentligen, denna text var menad för Instagram och det var tänkt att jag skulle hålla mig till en mening kanske men uppenbarligen hade jag mer på hjärtat när jag sitter här nu en halvtimme senare i iPhones Anteckningar och har värsta terapisessionen. En tårtbotten har jag precis tagit ur ugnen och det doftar ljuvligt. Jag har släckt alla onödiga lampor i huset och tänt en massa ljus. Barnen ser på Netflix och jag sitter i sängen och lyssnar på fina acoustic covers på Sonos och känner mig lycklig här och nu. I mig själv.

27 kommer nog bli ett bra år.

HALLELUJAH, JAG ÄR RAK!




Tuuuuuusen tack för alla tips jag fått ang. min huvudvärk! Det har skrivits så många gånger förr men det tåls att upprepas igen - det är just gånger som denna som det är skiiiiitbra att ha en blogg och läsare som ger råd. 

För vet ni vad? Efter att ha läst alla era tips, om och om igen, känt efter och övervägt, så vågade jag satsa på ett av era tips. Man får så lätt beslutsångest när man får så många olika råd från olika håll och samtidigt som man vill prova sig fram så vill man inte ödsla tid på något som inte hjälper. Men med magkänslan valde jag en och tänkte att jag börjar med det här så ser vi sen. 

Det var tipset om Karola Känsälä som talade till mig mest så jag bokade en tid till henne och BOOOM där träffade jag mitt i prick! Alltså wow jag är ännu så förbryllad fastän det är nästan fyra veckor sen första besöket. Jag har tydligen haft sned höft, förmodligen hela livet, och därmed även haft sned ryggrad och ja.. inte konstigt att jag haft ont. 
Hon rättade till allt så bra det gick, så när jag gick därifrån var jag så gott som rak. Jag märkte direkt att det kändes som att vänstra foten nådde marken liiite snabbare än tidigare när jag gick, nästan som om benet blivit någon cm längre. Dessutom så gick jag därifrån med båda fötterna pekandes rakt fram, tidigare har höger fot pekat lite snett åt höger vid varje steg. Något som jag inte tänkt desto mer på än att jag bara är byggd så. 

Trodde att jag undermedvetet ansträngt mig att gå rakt, men märkte efter några dagar att det höll i. Jag fick inte sitta på något mjukt (t.ex. soffan) de närmaste tre dagarna, inte stiga in i bilen med ett ben åt gången, och inte lyfta tungt. Veckorna efteråt har jag haft foglossningsliknande värk i höften och varit öm omkring ryggraden, men huvudvärken har jag sluppit. 

Förra veckan var jag dit igen, mest för att kolla läget. Eftersom jag haft det så länge så var det ju så gott som förväntat att det inte skulle hållas rakt utan fler justeringar. Men till vår bådas förvåning var jag fortfarande rak! Musklerna är dock ännu stela för de har ju varit belastade och i kläm, men där kunde hon också känna en förbättring sen första besöket. De har alltså börjat slappna av på egen hand tack vare att grunden (d.v.s. höften och ryggraden) sitter där de ska. 

Vid första besöket innan hon började på, frågade hon mig ifall jag varit med om något som belastat rygg eller nacke. Jag kunde inte komma på något speciellt, har aldrig varit med om någon olycka eller så. När vi sen var klara och hon kollade så allt var rakt slog det mig att jag ju entrade världen med knak och brak - höftledsluxation och en axel ur led som följd av att jag var så stor så jag fastnade och blev utdragen med våld. Så länge jag minns har det "klickat" i vänstra höft när jag går, det känner man tydligt ifall man håller handen på sidan av höften. Det är med stor sannolikhet att det är just det som gjort mig så sned, och det är ju bara helt otroligt att jag gått såhär hela livet. 

Jag har inte haft migrän sen jag var dit första gången och det känns så jäkla bra! Jag vågar inte tro att jag kommer slippa huvudvärken helt för en liten del av den beror nog på min högkänslighet så det kommer jag nog få dras med. Men att ha huvudvärk normalt ofta kan jag absolut leva med.
Och jag ser så fram emot att kunna börja träna överkroppen igen, vilket jag inte kunnat göra de senaste åren utan att få migrän dagen efter. Och att leva ett normalt liv helt enkelt. WOW! Det känns helt overkligt. 

Förhoppningsvis no more massaging the nackmuskler i tid och otid ♥

MIN NITLOTT I LIVET

Det blev en längre paus här nu än vad jag hade tänkt. Jag påbörjade ett inlägg för flera veckor sen som blev så långt men aldrig tycktes få något slut, så när jag inte fick det klart så lämnade det bara. 

Inlägget handlade om min huvudvärk men jag kom rätt snabbt på att det inte är så himla intressant för andra att läsa en kilometer lång utläggning om mina krämpor så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av texten. Ändå är det en så stor del av min vardag tyvärr, så när jag loggade in här idag för att skriva om något helt annat, blev det sist och slutligen så att jag gick in på mina utkast och förkortade den flera veckor gamla texten. Huvudvärken är trots allt ständigt aktuell i mitt liv så man kan väl säga att den förtjänar lite plats även här. 



Joline sa till mig en dag, att ifall jag skulle vara en Pokemon
, så skulle jag vara en Psyduck. Ankan som har kronisk huvudvärk och frigör psykiska krafter när den blir alltför illa, hehe. Några krafter kan jag dock inte hålla med om att jag har när det är som värst, för då ligger jag nog bara i sängen och kämpar för att överleva. 

Vad jag kan minnas så började det väl egentligen redan när jag var 15, då fick jag glasögon som jag skulle ha när jag t.ex. satt vid datorn eller såg på tv. De skulle jag ha under ett års tid eftersom mina ögon inte hade "hunnit med" när jag vuxit. Minns jag rätt så blev det lite bättre men nog fick jag dras med mer huvudvärk än vanligt ändå. 

Efter att jag fött Joline, alltså mot slutet av 2011, upplever jag att det blev snäppet värre igen. Sen dess har jag haft huvudvärk oftare än normalt och den har varit mer intensiv. Jag har börjat kalla det för migrän, även om det ändå inte är helt som migrän men styrkan verkar vara den samma och det är enklast att kalla det så för att folk ska ha mer förståelse.

Sen vi flyttade hit till huset för tre år sen har det trappats upp rejält. Vet inte om det beror på att jag i samband med flytten började studera till målare och dessutom samtidigt ytrenoverade här hemma hela första året. Men sen dess har jag haft huvudvärk flera dagar i veckan. Det senaste året har det varit riktigt jävligt, jag har blivit helt sängliggande minst en gång i månaden. Började gå regelbundet på massage förra sommaren och det har blivit minst en massage i månaden sen dess. Varje gång är jag lika spänd och alltid har jag triggerpunkter lite här och där, trots att det ibland bara gått två veckor sen senaste massage. Det är inte hormonrelaterat eftersom den kan slå till när som helst under menstruationscykeln. 

Min massör är påväg att flytta till Sverige så man kan säga att jag fått en spark i röven att hitta nåt som hjälper mer än tillfälligt. Jag övergick till en naprapat i augusti som jag hann gå till några gånger. Hon tog bort flera låsningar som jag hade i både rygg och nacke och jag kände mig mer rörlig än jag gjort på länge! Men jag hade något i nacken som inte ville släppa. Så därifrån blev jag hänvisad till en fysioterapeut som jag hittills gått till två gånger. Han hittar inget som tyder på något särskilt förutom det där i nacken som inte han heller lyckats få bort. Det gör så otroligt ont när han "vrider" huvudet (sådär onaturligt som fysioterapeuter gör) åt vänster sida, det tar liksom stopp. Trodde verkligen att detta skulle vara lösningen på mina problem men tydligen är det mer komplicerat än jag hade trott. 

Det finns inte mycket mer han kan göra så han rekommenderade att jag försöker få en läkare att skriva en remiss till magnetröntgen. Eftersom jag haft det så många år och provat på flera olika behandlingar utan större framgång så kan det vara värt att se hur nacken egentligen ser ut. Jag har inga symptom som tyder på diskbråck, är rörlig och kan vrida huvudet åt alla håll utan problem (förutom sådär extremt då), så det är nog märkligt att jag ska ha sånahär problem med huvudvärk. Jag kan dessutom inte träna överkroppen ens utan att få hemsk huvudvärk dagarna efteråt. Kan inte arbeta med armarna högt (t.ex. måla), kan inte sitta och titta neråt en längre stund på t.ex. läxorna, kan inte vända huvudet liiiite åt sidan när jag ser på en lärare under en lektion. Jag kan i princip inte göra något som belastar nacken eller axlarna ens lite utan att få så pass tung huvudvärk så jag inte kan fungera normalt efteråt. Och värkmedicin hjälper så gott som aldrig heller. 
Han kunde boka en tid till privatläkare men vi kom överens om att jag ska försöka lyckas via en allmänläkare först. Wish me luck....

Så att, så ser min nitlott ut i detta liv. Mitt mål är att hitta lösningen på problemet före jag blir färdig med skolan så att jag sen inte har det som stoppar mig från att jobba med det jag vill. 

Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production