MIN NITLOTT I LIVET

Det blev en längre paus här nu än vad jag hade tänkt. Jag påbörjade ett inlägg för flera veckor sen som blev så långt men aldrig tycktes få något slut, så när jag inte fick det klart så lämnade det bara. 

Inlägget handlade om min huvudvärk men jag kom rätt snabbt på att det inte är så himla intressant för andra att läsa en kilometer lång utläggning om mina krämpor så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av texten. Ändå är det en så stor del av min vardag tyvärr, så när jag loggade in här idag för att skriva om något helt annat, blev det sist och slutligen så att jag gick in på mina utkast och förkortade den flera veckor gamla texten. Huvudvärken är trots allt ständigt aktuell i mitt liv så man kan väl säga att den förtjänar lite plats även här. 



Joline sa till mig en dag, att ifall jag skulle vara en Pokemon
, så skulle jag vara en Psyduck. Ankan som har kronisk huvudvärk och frigör psykiska krafter när den blir alltför illa, hehe. Några krafter kan jag dock inte hålla med om att jag har när det är som värst, för då ligger jag nog bara i sängen och kämpar för att överleva. 

Vad jag kan minnas så började det väl egentligen redan när jag var 15, då fick jag glasögon som jag skulle ha när jag t.ex. satt vid datorn eller såg på tv. De skulle jag ha under ett års tid eftersom mina ögon inte hade "hunnit med" när jag vuxit. Minns jag rätt så blev det lite bättre men nog fick jag dras med mer huvudvärk än vanligt ändå. 

Efter att jag fött Joline, alltså mot slutet av 2011, upplever jag att det blev snäppet värre igen. Sen dess har jag haft huvudvärk oftare än normalt och den har varit mer intensiv. Jag har börjat kalla det för migrän, även om det ändå inte är helt som migrän men styrkan verkar vara den samma och det är enklast att kalla det så för att folk ska ha mer förståelse.

Sen vi flyttade hit till huset för tre år sen har det trappats upp rejält. Vet inte om det beror på att jag i samband med flytten började studera till målare och dessutom samtidigt ytrenoverade här hemma hela första året. Men sen dess har jag haft huvudvärk flera dagar i veckan. Det senaste året har det varit riktigt jävligt, jag har blivit helt sängliggande minst en gång i månaden. Började gå regelbundet på massage förra sommaren och det har blivit minst en massage i månaden sen dess. Varje gång är jag lika spänd och alltid har jag triggerpunkter lite här och där, trots att det ibland bara gått två veckor sen senaste massage. Det är inte hormonrelaterat eftersom den kan slå till när som helst under menstruationscykeln. 

Min massör är påväg att flytta till Sverige så man kan säga att jag fått en spark i röven att hitta nåt som hjälper mer än tillfälligt. Jag övergick till en naprapat i augusti som jag hann gå till några gånger. Hon tog bort flera låsningar som jag hade i både rygg och nacke och jag kände mig mer rörlig än jag gjort på länge! Men jag hade något i nacken som inte ville släppa. Så därifrån blev jag hänvisad till en fysioterapeut som jag hittills gått till två gånger. Han hittar inget som tyder på något särskilt förutom det där i nacken som inte han heller lyckats få bort. Det gör så otroligt ont när han "vrider" huvudet (sådär onaturligt som fysioterapeuter gör) åt vänster sida, det tar liksom stopp. Trodde verkligen att detta skulle vara lösningen på mina problem men tydligen är det mer komplicerat än jag hade trott. 

Det finns inte mycket mer han kan göra så han rekommenderade att jag försöker få en läkare att skriva en remiss till magnetröntgen. Eftersom jag haft det så många år och provat på flera olika behandlingar utan större framgång så kan det vara värt att se hur nacken egentligen ser ut. Jag har inga symptom som tyder på diskbråck, är rörlig och kan vrida huvudet åt alla håll utan problem (förutom sådär extremt då), så det är nog märkligt att jag ska ha sånahär problem med huvudvärk. Jag kan dessutom inte träna överkroppen ens utan att få hemsk huvudvärk dagarna efteråt. Kan inte arbeta med armarna högt (t.ex. måla), kan inte sitta och titta neråt en längre stund på t.ex. läxorna, kan inte vända huvudet liiiite åt sidan när jag ser på en lärare under en lektion. Jag kan i princip inte göra något som belastar nacken eller axlarna ens lite utan att få så pass tung huvudvärk så jag inte kan fungera normalt efteråt. Och värkmedicin hjälper så gott som aldrig heller. 
Han kunde boka en tid till privatläkare men vi kom överens om att jag ska försöka lyckas via en allmänläkare först. Wish me luck....

Så att, så ser min nitlott ut i detta liv. Mitt mål är att hitta lösningen på problemet före jag blir färdig med skolan så att jag sen inte har det som stoppar mig från att jobba med det jag vill. 

PLÖTSLIGT HÄNDER DET, IGEN

 

Det visade sig att det skulle dröja åtta månader
innan nästa blogginlägg skulle se dagens ljus. De flesta (alla?) som följt mig här har nog märkt att bloggandet runnit ut i sanden sakta men säkert. Det har inte varit roligt att blogga på länge, och är det inte det så är det inte värt tiden. Jag har haft svårt att acceptera att det inte riktigt är min grej längre, och just när jag äntligen börjat acceptera faktum och känna mig tillfreds med att bloggandet är över för min del så väcktes en liten, bekant, gnista till liv. 

Det händer absolut inte varje dag, ibland inte ens varje vecka, men nu som då - allt oftare, förvandlas mina tankar och känslor till text. Precis som det gjorde förr så ser jag texten framför mig, jag liksom formar ett blogginlägg omedvetet i tankarna. Någon enstaka gång har jag lagt ut en kortfattad variant på Instagram där jag försöker mig på en lite djupare text än det man annars ser där, men det känns så platt på något sätt. Texten ser snabbt överväldigande ut och det blir bara inte bra. 

Så nu ger jag bloggen ännu en chans. Det må brista eller bära, jag försöker att inte ta det på allt för stort allvar. Det finns ingen regel som säger hur många gånger man får misslyckas med att återuppta bloggandet innan man måste lägga ner helt, och jag måste försöka att inte känna mig dum som gång på gång väcker ett hopp för att sen släcka det lika snabbt igen. 

Det kommer inte bli inlägg varje dag, inga krystade inlägg som skrivs bara för att hålla bloggen uppdaterad. Inget fokus på läsarantal eller brist på kommentarer. Jag ska göra mitt bästa för att bara se det roliga i bloggandet och bara skriva inlägg som kommer till mig utan ansträngning. När jag på Instagram efterfrågade tips på vad ni skulle vilja läsa om ifall jag återupptog bloggandet så var ni ett gäng som gav förslag. De flesta av er var intresserade av vad som helst som jag vill skriva om, och det känns förstås jättekul. Sen önskade ni även att jag skulle skriva om bl.a. inredning, min auratransformation och recept, och det är ju sånt som även jag är intresserad att skriva om så det känns också kul. 

Nämen det här blir nog bra hörni! Vad spännande att se hur bloggen formas. Hänger ni med? ♥

JOLLY'S BREAKAWAY

 
Ni som känner Jolly vet att hon hör till den lugnare sorten. Hon är helt klart precis som jag, introvert och högkänslig och det har varit tydligt så länge hon funnits. Hon har tidigare haft det väldigt jobbigt i sociala situationer och vi brukar skämta om att hon är den som aldrig kommer flytta hemifrån. Ja, ni som hängt med genom åren känner säkert till storyn, de senaste två åren har det blivit mycket bättre men nu i höst har det verkligen hänt grejer. Hon har alltid dragit sig bakom, i Nicolinas skugga och varit lite av hennes sidekick, men nu vet ni, nu tar hon kommandot!

Vartefter som Milou blivit äldre så har de två blivit väldigt tighta. De leker huuur bra som helst och kan hålla på i timmar! De blir båda så uppslukade av leken så man som förälder kan känna sig överflödig en hel dag om det riktigt vill sig. Nicolina är inte hemma lika mycket hon längre eftersom hon slutar skolan klockan 15 två dagar i veckan och när hon inte är i skolan så är hon med någon kompis eller bara annars spårlöst försvunnen. Så Jolly har fått smaka på hur det är att vara arbetsledare, och det har visat sig vara totally hennes grej. 

Till skillnad från Nicolina som kan vara väldigt hård, sträng, otålig och lite av en ångvält? så är Jolly en mjuk, sansad och tålmodig arbetsledare. Hon ser alltid till att planerna hon har stämmer överens med vad Milou klarar av. Märker hon att det inte funkar, så ändrar hon taktik eller så leker de något annat. No biggie. Hon tar ansvaret på så stort allvar, och nu vill hon ut och upptäcka världen på egen hand. Och gärna med Milou i släptåg. 

I somras tappade jag helt bort de två en dag när vi var ute. De var i skogen och lekte, och plötsligt var de spårlöst försvunna. Jag ropade och sprang in i skogen och sökte, men det hördes inte ett ljud ifrån dem. Nicolina kom hem från skolan och blev helt panikslagen när jag berättade att jag inte kunde hitta dem. Hon gick som vanligt från 0 till 100 på en sekund, började ropa så högt hon kunde och grät helt hysteriskt för hon var helt övertygad om att någon tagit dem (som den dramaqueen hon är). Hon cyklade till mommos för att se om de gått dit och jag gick upp i skogen igen för att se om jag skulle få syn på dem. Då hörde jag barnröster och där ser jag att de kommer gåendes hand i hand från motionsspåret. Glad i hågen båda två, och Milou berättade att de varit ute på en skogspromenad. Såklart Jollys idé. 

När de är ute på gården så känner vi oss trygga fastän varken jag eller Daniel är ute med dem. Vi har ju bott här i två år och de har kojor lite överallt här i skogen. Man ser dem oftast, och ser man dem inte så hör man dem alltid. Vi litar på dem och de har hittills visat att vi kan göra det. Framtills en dag när Jolly och Milou var ute på gården och lekte, och plötsligt fick jag ett meddelande från min mamma (som är vår granne) var hon frågar ifall J och M får gå iväg själva? Vilket de såklart inte får, så Daniel hoppade på cykeln och hittade dem utanför butiken. Då hade de gått dit och köpt varsin slickepinne. Let's take a moment och föreställ er den synen, när man sitter i kassan och så stövlar en 5-åring och en 3-åring in, tar två slickepinnar och betalar med 40 cent (som de pillat ur Milou's spargris). Och tänk hur konversationen har gått under promenaden dit! Sen fick jag veta av Daniel att detta tydligen hänt en gång tidigare när jag inte varit hemma. 

Som ni kanske märker så är Jolly helt out of control för tillfället, hon vill göra allt på egen hand och ta kommandot. Skulle det inte vara just Jolly som det handlar om så skulle jag kanske inte varit lika road, men på det sättet som hon gör saker och ting så blir allt bara så komiskt, fastän det såklart kan gå väldigt illa. Hon är fortfarande försiktig och eftertänksam så nåt ordentligt galenskap ställer hon ju inte till med. Ännu. Det är bara så befriande att se glöden i henne! Glimten i ögat, ivern när hon har en plan, som oftast bara jag kan genomskåda eftersom jag förstår hennes tankesätt på en helt annan nivå. Jag får ofta "översätta" hennes handlingar och kroppsspråk åt resten av familjen. Hon har så roligt tankesätt också, alltid haft. Allt skumt som pågår här hemma så är det oftast hon som ligger bakom. 

Häromkvällen blev hon bjuden att komma och leka hos sin bästis från förskolan, och jag har aldrig sett någon slänga i sig middagen så snabbt. Det var första gången hon skulle cykla iväg själv till en kompis, utan Nicolina, och det riktigt lyste om henne. Det fanns inte en tvekan, inte en tvivlan. Det är så olikt henne att bete sig såhär, och det är inte alls på samma sätt som när Nicolina började pröva sina vingar. Jolly beter sig som Törnrosa, som om hon sovit i hundra år och nu har hon äntligen vaknat. Hon är en riktig livsnjutare dessutom, alltid glad och tar dagen som den kommer. 

Om tre veckor fyller hon 6 år, och då ska hon få ställa till med sitt första kompiskalas. Det ska bli väldigt intressant att se. Det ska bli väldigt intressant att se vad det blir av henne när hon blir äldre. ♥

 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production