03 Feb
13.44

EN DAG BLAND ALLA ANDRA DAGAR




Idag är en sån dag när jag drömmer mig tillbaks i det förflutna. Saknar tiden när jag var mammaledig och vi bodde i Vasa. Saknar att promenera runt Metviken och stanna för lek i Metviksparken. Lediga dagar med fokus på barnen. Överraskningsbesök av någon syster. Åh, jag saknar allt!

Häromdagen scrollade Daniel i min instagram till tiden före Milou föddes. Nicolina såg en bild av henne och Joline på torget i Vasa och blev plötsligt så allvarlig. Jag såg att hon kämpade emot tårarna varpå jag frågade varför hon ser så ledsen ut. Hon brast ut i gråt och snyftade att hon saknar Vasa så jättemycket. Samtidigt som hon har börjat trivas här bland alla kompisar så blir hon fortfarande så hjärtskärande ledsen ibland. Det är uppenbart att skog och landsbygd inte automatiskt gör att barnen känner sig som hemma. 

För mig känns det som att livet fortsätter den dagen vi flyttar tillbaks, och det är ju ganska sjukt egentligen. Den känslan tycks inte släppa, fastän vi skapar fina minnen även här. Sjukt att livet liksom ska vara på paus. 

Nu ska jag göra mig i ordning för jobbet så jag kan sticka iväg genast när Daniel kommer hem. Skiftesbyte. Fastän jag idag inte skulle vilja göra något annat än att fortsätta spela memory med Jolly. 


 






03 Jan
08.00

DET VAR ETT TAG SEN SIST

När jag gick igenom bloggarkivet för att se vad jag haft för mig de senaste året så lade jag märke till att jag bloggat SJUKT lite vissa månader. Och det var jag ju nog medveten om, men hade inte trott det var riktigt usligt. Tror det var i september som jag hade skrivit typ fyra inlägg.. yikes! Fast det är ju inte konstigt alls med tanke på hur skit jag mådde, och man måste ju faktiskt inte blogga varje dag. Ja inte ens var femte dag, om man inte känner för det. 

Men eftersom jag bestämt mig för att verkligen försöka lägga mer tid på bloggen och inte få dåligt samvete när jag slösar tid på att blogga, så tänkte jag börja med att bjuda på en gammal hederlig frågestund. Det har hänt mycket den senaste tiden och jag har delat med mig av kanske en femtedel, så säkerligen finns det några frågetecken där ute. 

Så nu kör vi! Fråga mig nu så svarar jag i ett separat inlägg när det lugnat ner sig här i kommentarsfältet :) 








02 Jan
17.20

VAD SOM KOMMER HÄNDA DETTA ÅR

 

Ååh, jag måste erkänna
att jag är helt begeistrad över att det äntligen är ett nytt år, haha. Förut tyckte jag det var rätt löjligt allt det här med nyårslöften hit och dit, man skulle försöka förbättra sig varje år och inte blev det nångång som man tänkt sist och slutligen ändå. Nu känns det dock helt annorlunda! 

Detta år kommer bli mitt år känner jag. Jag har redan i höstas fått förutspått att det kommer hända grejer i mitt liv detta år och jag kan riktigt känna att något stort är in process. Vad det är har jag ingen aning om, men stort för mig kommer det vara åtminstone. 

Jag har inte lovat mig själv så mycket egentligen, jag ska inte springa nåt maraton och jag tänker inte gå ner i vikt och inte tänker jag heller bli en snällare mamma. Inga stora prestationer helt enkelt. Istället tänker jag fokusera på mitt inre och få ett mer balanserat inre liv, bygga upp min inre styrka igen och fokusera på att hitta lyckan i varje dag. Här är mina målsättningar för det nya året: 



Sen har jag nog också en liten to-do list med mer konkreta grejer. Jag kommer bl.a. söka in till en högskoleutbildning nu i vår, och så gifter vi ju oss i september!! Det är också en grej som jag längtat efter, att få börja planera vårt bröllop på riktigt. Hittills har det ju mest varit öppna funderingar men nu när vi är inne på samma år känns det nog som att jag kan börja planera mer aktivt. Om sisådär tio månader är det dags.. JIIHAA! 

 






10 Dec
19.07

ATT HA, ELLER INTE HA, JULTOMTE



I år gjorde vi något som vi inte gjort tidigare,
vi var till Tuuri och shoppade julklapparna. Vanligtvis tar vi det i etapper och delar upp all shopping i två-tre omgångar i Vasa. I vår familj är det bara barnen som får klappar, och det är SÅ skönt. Våra egna barn och mina systerbarn, det är bara de som finns på min snäll-lista, hehe. Och Daniel förstås, han har oftast gjort sig förtjänt av en julkapp han också. 

En annan ny sak för i år, är att vi börjat överväga att helt lämna bort jultomten. Hela ståhejet kring att ha jultomte ger oss faktiskt bara ångest. Vi har hittills haft en tomte varje år, nästan alla år har vi köpt tjänsten av nån okänd utomstående och det är nog lite som rysk roulette vill jag påstå. Har lite trauma från ett år då vi hade en så förbenat obekväm ung man som inte såg nån i ögonen, inte sa ett ord och som dessutom uttalade barnens namn fel (obs det var bara Nicolina och Joline då) vid varje klapp. Hela julklappsutdelningen (som är barnens höjdpunkt på hela dagen, ingen vits att förneka) tog kanske 10 minuter och kostade oss 50 euro. Och barnens besvikelse sen! Herregud så ont det gjorde i hjärtat när man riktigt kunde se hur snopna de blev. 

Och tomtedräkterna som är olika överallt, och tomtarna som traskar runt på köpcenter och julmarknader en hel månad före julafton. Och nervositeten på själva julafton när tomten är huvudnumret och barnen bara går och tittar i fönstrena hela dagen och undrar när han ska komma. När han äntligen kommer är dagen nästan slut. Det blir liksom en spänd stämning hela dagen som gör att man inte riktigt kan slappna av, för barnen är otåliga och själv kan man bara hålla tummarna att man lyckats välja en bra tomte i år. En trovärdig. Men varför? 

Nicolina är på gränsen nu, hon misstänker att tomten bara är en vanlig utklädd karl. Hon vill tro men hon kan inte riktigt. Joline är blyg och Milou är rädd. Varför ska man hålla fast vid en tradition som man själv inte kan ge en orsak till varför? Det är ju ändå själva julklapparna som de ser fram emot.

Därför har vi övervägt att avstå den vanliga traditionen, och istället börja göra som i Amerika. Låta tomten lämna julklapparna under granen, natten till julafton (i Amerika är det väl natten till juldagen?). På så sätt slipper vi angsta över vem vi ska välja, hur det kommer gå och barnen slipper den långa väntan och kan istället underhålla sig på bästa sätt hela dagen med sina nya leksaker. Ifall vi skulle göra på detta sätt, så skulle de få öppna julklapparna vartefter. Tomten skulle skriva en hälsning åt dem och meddela att han inte hann till oss i år kanske, men att de istället får öppna varsin julklapp redan efter frukost och sedan en i timmen, eller nåt i den stilen. Så blir hela dagen spännande och rolig. 


 

När vi diskuterade detta kom vi fram till att vi båda har önskat att göra på detta viset när vi var små. Jag tyckte det var jobbigt med en utklädd främling som man skulle va trevlig och tacksam mot, när man ändå kunde urskilja vem julklapparna var ifrån utgående från handstilen. Det var nästan så det knöt sig lite i magen när jag hörde att nån knackade på dörren, jag var både blyg och obekväm i den situationen. Jag kan inte ens minnas att jag någonsin skulle ha trott att den tomten som kom till oss, var den riktiga? Så lugn och avslappnad julafton började kännas sen när vi var så pass stora att vi började slopa tomten hos oss och bara la klapparna under granen! Daniel minns att det inte var tomten han såg fram emot, utan just alla leksakerna. Och vem ska bestämma vilken tradition som känns mest passande i vår familj, om inte vi? 

Självklart är det barnen vi tar främst i beaktande i denna fråga, så vi ska ännu se över för- och nackdelar innan vi bestämmer oss. Men börjar vi riktigt tänka efter så ser vi inte hur det skulle kunna bli annat än succé. 

Är det någon av er som gjort såhär när barnen ännu varit små? Hur har det isåfall gått? 


 






Start