JOLLY'S BREAKAWAY

 
Ni som känner Jolly vet att hon hör till den lugnare sorten. Hon är helt klart precis som jag, introvert och högkänslig och det har varit tydligt så länge hon funnits. Hon har tidigare haft det väldigt jobbigt i sociala situationer och vi brukar skämta om att hon är den som aldrig kommer flytta hemifrån. Ja, ni som hängt med genom åren känner säkert till storyn, de senaste två åren har det blivit mycket bättre men nu i höst har det verkligen hänt grejer. Hon har alltid dragit sig bakom, i Nicolinas skugga och varit lite av hennes sidekick, men nu vet ni, nu tar hon kommandot!

Vartefter som Milou blivit äldre så har de två blivit väldigt tighta. De leker huuur bra som helst och kan hålla på i timmar! De blir båda så uppslukade av leken så man som förälder kan känna sig överflödig en hel dag om det riktigt vill sig. Nicolina är inte hemma lika mycket hon längre eftersom hon slutar skolan klockan 15 två dagar i veckan och när hon inte är i skolan så är hon med någon kompis eller bara annars spårlöst försvunnen. Så Jolly har fått smaka på hur det är att vara arbetsledare, och det har visat sig vara totally hennes grej. 

Till skillnad från Nicolina som kan vara väldigt hård, sträng, otålig och lite av en ångvält? så är Jolly en mjuk, sansad och tålmodig arbetsledare. Hon ser alltid till att planerna hon har stämmer överens med vad Milou klarar av. Märker hon att det inte funkar, så ändrar hon taktik eller så leker de något annat. No biggie. Hon tar ansvaret på så stort allvar, och nu vill hon ut och upptäcka världen på egen hand. Och gärna med Milou i släptåg. 

I somras tappade jag helt bort de två en dag när vi var ute. De var i skogen och lekte, och plötsligt var de spårlöst försvunna. Jag ropade och sprang in i skogen och sökte, men det hördes inte ett ljud ifrån dem. Nicolina kom hem från skolan och blev helt panikslagen när jag berättade att jag inte kunde hitta dem. Hon gick som vanligt från 0 till 100 på en sekund, började ropa så högt hon kunde och grät helt hysteriskt för hon var helt övertygad om att någon tagit dem (som den dramaqueen hon är). Hon cyklade till mommos för att se om de gått dit och jag gick upp i skogen igen för att se om jag skulle få syn på dem. Då hörde jag barnröster och där ser jag att de kommer gåendes hand i hand från motionsspåret. Glad i hågen båda två, och Milou berättade att de varit ute på en skogspromenad. Såklart Jollys idé. 

När de är ute på gården så känner vi oss trygga fastän varken jag eller Daniel är ute med dem. Vi har ju bott här i två år och de har kojor lite överallt här i skogen. Man ser dem oftast, och ser man dem inte så hör man dem alltid. Vi litar på dem och de har hittills visat att vi kan göra det. Framtills en dag när Jolly och Milou var ute på gården och lekte, och plötsligt fick jag ett meddelande från min mamma (som är vår granne) var hon frågar ifall J och M får gå iväg själva? Vilket de såklart inte får, så Daniel hoppade på cykeln och hittade dem utanför butiken. Då hade de gått dit och köpt varsin slickepinne. Let's take a moment och föreställ er den synen, när man sitter i kassan och så stövlar en 5-åring och en 3-åring in, tar två slickepinnar och betalar med 40 cent (som de pillat ur Milou's spargris). Och tänk hur konversationen har gått under promenaden dit! Sen fick jag veta av Daniel att detta tydligen hänt en gång tidigare när jag inte varit hemma. 

Som ni kanske märker så är Jolly helt out of control för tillfället, hon vill göra allt på egen hand och ta kommandot. Skulle det inte vara just Jolly som det handlar om så skulle jag kanske inte varit lika road, men på det sättet som hon gör saker och ting så blir allt bara så komiskt, fastän det såklart kan gå väldigt illa. Hon är fortfarande försiktig och eftertänksam så nåt ordentligt galenskap ställer hon ju inte till med. Ännu. Det är bara så befriande att se glöden i henne! Glimten i ögat, ivern när hon har en plan, som oftast bara jag kan genomskåda eftersom jag förstår hennes tankesätt på en helt annan nivå. Jag får ofta "översätta" hennes handlingar och kroppsspråk åt resten av familjen. Hon har så roligt tankesätt också, alltid haft. Allt skumt som pågår här hemma så är det oftast hon som ligger bakom. 

Häromkvällen blev hon bjuden att komma och leka hos sin bästis från förskolan, och jag har aldrig sett någon slänga i sig middagen så snabbt. Det var första gången hon skulle cykla iväg själv till en kompis, utan Nicolina, och det riktigt lyste om henne. Det fanns inte en tvekan, inte en tvivlan. Det är så olikt henne att bete sig såhär, och det är inte alls på samma sätt som när Nicolina började pröva sina vingar. Jolly beter sig som Törnrosa, som om hon sovit i hundra år och nu har hon äntligen vaknat. Hon är en riktig livsnjutare dessutom, alltid glad och tar dagen som den kommer. 

Om tre veckor fyller hon 6 år, och då ska hon få ställa till med sitt första kompiskalas. Det ska bli väldigt intressant att se. Det ska bli väldigt intressant att se vad det blir av henne när hon blir äldre. ♥

 

VAD ÄR LIVET UTAN BLOGGEN?

Vi har väl alla varit med om att en bloggare som vi följt slutat blogga? Jag tror vi alla vet hur det känns när någon man följt dagligen plötsligt försvinner, man vill verkligen inte att de ska sluta skriva och även om man accepterar deras "ursäkt" för försvinnandet så kan man ändå inte helt förstå hur de kan känna att det är rätt beslut. Man läser deras välformulerade inlägg och sen i slutet vill man ändå bara gråta but whyyyy tho.. Man vill ju så gärna fortsätta följa dem, läsa om vad de gör om dagarna, se deras bilder, barn växa upp, läsa om åsikter som ändrar. Vad är livet utan bloggen? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger, trots att jag självklart vet att ett liv utan en blogg inte på något sätt är sämre. Men att ett sådant liv skulle vara tråkigare, det måste jag faktiskt erkänna att jag tänkt. Hur kan någon vilja sluta blogga? 

Det är svårt att tänka sig att storbloggare en vacker dag kommer sluta skriva, det blir ju en del av deras liv. Deras identitet. Vem är hen utan bloggen? Den tanken har faktiskt skrämt mig lite, att det en vacker dag ska ta slut. Vilken tomhet man skulle känna... 

Men vet ni, jag kan säga att jag förstår nu. Det känns inte alls tomt. Min blogg har runnit ut i sanden kan man väl säga. Ett inlägg i veckan, ibland mer ibland mindre, jag känner inte att jag dras på samma sätt till bloggen längre. Jag blir inte lika stressad när det går flera dagar mellan inläggen, jag får ingen skrivabstinens på samma sätt, jag känner ingen skyldighet att skriva något. Det är jävligt skönt faktiskt, att vara privat. Att skriva när jag verkligen vill, när jag verkligen har något att berätta. Jag tror faktiskt jag skulle kunna sluta blogga helt ganska snart, jag är inte helt där än men det känns inte långt kvar. Jag börjar känna mig redo. Bloggivern uppenbarar ju sig visserligen vissa dagar och ibland tror jag nästan att jag fått tillbaka Det, men nä.. Jag låter det bli som det blir men anser inte mig själv vara någon storbloggare längre. 

Jag tror det mest beror på att jag ändrats rätt mycket den senaste tiden. Det känns som att bloggtiden är förbi, jag läser knappt bloggar längre heller. Jag skulle faktiskt hellre införskaffa en jävligt bra kamera och ha en slags fotoblogg tror jag, det känns mer lockande just nu. Med mer eller mindre text. Sen jag gjorde min AT har jag haft ett starkt sug efter att fotografera och jag tror det är en grej jag skulle må bra av att utveckla. Jag har alltid älskat att ta foton och tycker själv att jag är hyfsat bra på att se och fånga ögonblick. 

Men vad säger ni, är bloggarnas tid påväg att dö ut? Vad är en bra blogg för dig? Läser du många bloggar? Är du mer engagerad i t.ex. Instagram? Hur viktigt är det med tät och regelbunden uppdatering? Har du själv bloggat länge och sedan slutat? Hur kände du då och hur känner du nu? 

OBS! Det här inlägget betyder inte att jag kommer sluta blogga nu.


Sött bildbevis på varför och hur länge jag har bloggat. ♥ ↑

EN DAG BLAND ALLA ANDRA DAGAR




Idag är en sån dag när jag drömmer mig tillbaks i det förflutna. Saknar tiden när jag var mammaledig och vi bodde i Vasa. Saknar att promenera runt Metviken och stanna för lek i Metviksparken. Lediga dagar med fokus på barnen. Överraskningsbesök av någon syster. Åh, jag saknar allt!

Häromdagen scrollade Daniel i min instagram till tiden före Milou föddes. Nicolina såg en bild av henne och Joline på torget i Vasa och blev plötsligt så allvarlig. Jag såg att hon kämpade emot tårarna varpå jag frågade varför hon ser så ledsen ut. Hon brast ut i gråt och snyftade att hon saknar Vasa så jättemycket. Samtidigt som hon har börjat trivas här bland alla kompisar så blir hon fortfarande så hjärtskärande ledsen ibland. Det är uppenbart att skog och landsbygd inte automatiskt gör att barnen känner sig som hemma. 

För mig känns det som att livet fortsätter den dagen vi flyttar tillbaks, och det är ju ganska sjukt egentligen. Den känslan tycks inte släppa, fastän vi skapar fina minnen även här. Sjukt att livet liksom ska vara på paus. 

Nu ska jag göra mig i ordning för jobbet så jag kan sticka iväg genast när Daniel kommer hem. Skiftesbyte. Fastän jag idag inte skulle vilja göra något annat än att fortsätta spela memory med Jolly. 


 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production