NÄR DET SKITER SIG LITE

Mer än två månader har gått sen jag bloggade sist och jag kan bara konstatera att tiden går snabbare än vanligt när man studerar. Det är slutspurten som gäller nu före jullovet börjar och jag kan knappt förstå att höstterminen snart är avklarad!? Allt känns så nytt ännu, och att tänka då att det bara är lika mycket kvar till sommarlovet känns helt sjukt. Vid skolstarten påpekade vår lärare att fyra år kommer gå fort, och jag börjar inse att han förmodligen har rätt. 

Helt lätt är det ju däremot inte. Att studera på högskolenivå med tre barn är inte piece a cake. Det är svårare än att jobba, för man är aldrig helt ledig när man slutar för dagen. Det är svårare än att studera på yrkesnivå, för man har alltid hemuppgifter. Deadlines som gnager i bakhuvudet, datum att komma ihåg. Ingen annan än man själv som ska se till att uppgifter blir gjorda och inlämnade i tid. Är man sjuk eller borta från skolan av annan orsak nån dag så är det på eget ansvar att ta reda på vad som ska göras. Det kan ta en vecka innan man får svar från en lärare man mailat och behöver man prata med dem så är det inte alltid sagt att de befinner sig i skolan. Vid varje ny kurs som startar så känner jag en liten nervositet i maggropen, har jag vad som krävs? Är jag kapabel att klara det här? Och vid varje avslutad godkänd kurs känns det som att jag tar ett ordentligt simtag, framåt, ett litet steg närmare målet, ännu hålls jag ovanför vattenytan. 

Nu har jag varit hemma med sjuka barn och sjukt jag de senaste två veckorna, opassligt nog prickade vi in sjukstugan precis när höstens kanske viktigaste kurs började. Idag var jag tillbaks i skolan, på sista dagen av kursens första halva. 100% närvaro krävs så jag blir tvungen att ta den nästa år. Men jag vägrar se detta som ett bakslag för jag kunde verkligen inte hjälpa att det blev så. 

Det gäller att blicka framåt och påminna mig själv om att det är okej att det skiter sig lite ibland.


FÅR MAN ENS KALLA SIG BLOGGARE LÄNGRE?

Nä, det drar jag mig nog för att göra nu för tiden. Eller nåja, nog ser jag ju mig själv som en bloggare men jag känner mig inte riktigt fullständigt berättigad till den titeln nu längre faktiskt. 

Men jag skulle nog gärna bli bättre på att blogga igen (som ni kanske märkt har jag ändrat om bloggdesignen nu, för att bli lite gladare när man loggar in här), bara jag skulle veta vad jag ska skriva om. Har ju nog fullt upp hela tiden i mitt liv, men det har blivit lite att jag sitter och tänker igenom vad jag kunde skriva om men så varje gång när jag är redo att börja så tappar jag helt gnistan. "Njäää, vem bryr nu sig egentligen." "Det här kommer jag bara få skitkommentarer för" "Vill jag faktiskt att hen och hen ska kunna läsa det här?" O.s.v. Någon som känner igen sig? Detta har jag säkerligen skrivit flera gånger förr också, och bara en sån grej att jag redan nu överväger att sluta just här bara för att jag vet att andra bloggare stör sig på sånt här dravel... suck! Mitt introverta jag.

Hur som helst så kan jag ju i alla fall berätta att det går bra i skolan hittills. Hamnade lite efter med skolarbetet där sista veckorna före bröllopet, hade inte riktigt tid att fokusera helt just då, men jag börjar nog vara ikapp nu redan. I det stora hela så känns det riktigt bra att studera, speciellt med tanke på att det är en yrkeshögskola. Det har aldrig funnits på kartan att jag skulle fortsätta studera efter yrkes, så att jag gör det nu då med tre barn dessutom och i denna ålder känns jävligt bra. Och jobbigt samtidigt, såklart.

På tal om barnen så har det varit mycket med de två yngsta ikväll (är det månne fullmånen?). Vi har varit förkylda hela familjen, Milou och Joline började redan före bröllopet och nu senaste veckan har jag och Daniel varit riktigt hostiga. Milou vaknade med ögoninflammation igår och det spred sig till båda ögonen under gårdagen. Idag har man märkt att hon varit besvärad och nu ikväll ville hon gå och sova redan vid 19, sen dess har hon vaknat flera gånger och gråtit, inte velat säga vad felet är men jag gissar såklart att det är ögonen. Vi har putsat med ljummet vatten och koksaltlösning regelbundet och när hon vaknade sist tog jag lite kallare vatten på och då var det som att hon blev lättad och kunde somna om. De är röda, svullna och geggiga så de känns säkert varma och obekväma. Mitt under hennes senaste skrikfest vaknade Joline och joinade festen. Då hade hon fått öronvärk, så nu har hon fått värkmedicin och så har jag tejpat fast en bit av en vitlöksklyfta i örat på henne i hopp om att det ska hjälpa även denna gång. Värken ville inte ge med sig till först, så när jag äntligen fått Milou att somna om så provade jag ha Joline att halvligga i min famn i soffan. Tänkte att det skulle kännas bättre om hon hade huvudet högre upp. Hon slumrade till en stund men ville sen i sin egen säng. Där var hon inte långvarig, så nu får hon halvligga i soffan och se på Netflix, i hopp om att hon ska glömma bort värken. Det verkar funka. 

 

Nepp, det var nog bara det jag hade att säga ikväll. Och ja, första veckorna som gift känns... precis som de senaste 10 åren :) Hehe nämen klart det känns lite speciellt och fint! Mest speciellt känns det säkert för Daniel som bytt efternamn, han har inte haft det helt lätt hittills att komma ihåg vad han heter, haha. 

FÖRSTA SKOLVECKAN



Så var första skolveckan avklarad och jag har varken gått vilse eller dött av nervositet. Det har faktiskt gått riktigt bra! Det märks att jag blivit äldre (eller snarare gjort framsteg i min personliga utveckling) när jag inte har fullt lika mycket ångest över att träffa nya människor som jag hade förut, samt att jag t.ex. vågar börja i en ny skola utan någon bekant som jag vet kommer finnas där. Det känns otroligt befriande för en introvert typ som jag själv. Min introverta personlighet ger sig numera uttryck i att jag blir trött i huvudet och irriterad när jag "tvingas" umgås med mycket/okända människor för länge.

Den här veckan har vi haft projektarbete i grupp (ehehehe), alla klasser inom visuell konst tillsammans för att lära känna varann. Vi har haft som uppgift att ordna en fest, alla grupper med egen uppgift, min grupp var "något litet sött att äta" vilket innebar att vi skötte om att ordna det söta tilltugget. Vi har planerat, handlat, bakat och hackat, och igår kväll blev festen av (se bild på vårt bidrag ↑). Jag smög iväg efter vår grupps presentation eftersom mammahjärtat värkte efter Milou som varit första veckan på dagis, men av vad jag hann se så blev festen riktigt bra. 

Nu känner jag bara att det är skönt att ha det undanstökat så min hjärna kan slappna av lite. Jag har ännu inte riktigt fattat att jag faktiskt går i en högskola, det har aldrig varit något jag tänkt göra eftersom jag alltid hatat skolan och försökt bli klar så snabbt som möjligt, så det förvånar mig att jag ens sökte och till och med slapp in! Det hela känns så overkligt på något sätt, men jag är väldigt stolt över mig själv som gjort detta valet trots att det skulle vara skönare att jobba och få lön. Jag gör detta för att senare kunna få möjligheten att jobba med det jag tycker om, ett jobb som är roligt att gå till, och få en lön som ger mig möjligheten att leva lite mer. 

Jag vet inte mycket av hur nästa vecka ser ut förutom att vi en dag ska göra moodboards, och det ser jag  fram emot. Att få sitta tyst i min egen värld, klippa klistra och låta kreativiteten flöda, det är så mycket snällare mot min själ. 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production