14 Aug
17.22

FÄRDIG MED ALLT & SNART NALKAS BRÖLLOP





Ni som följer mig på Instagram är rätt uppdaterade ang. mitt liv, men ni som bara tittar in här lite nu som då (och besviket möts av samma gamla inlägg) har nog missat rätt mycket vågar jag påstå. 

Nu är jag klar med skolan. Har nog inte smält "nyheten" ännu riktigt heller, det känns bara så ofattbart och... fantastiskt! Tänk att jag till sist fick en examen jag också. Okej jag har ju inte fått pappren än, men alla uppgifter är gjorda och inlämnade och igår bjöd jag familjen på examenskaffe (ville hinna göra det före min mormor och morbror åker tillbaks till Umeå nästa vecka), så det känns ju onekligen som att jag redan är så i mål som man bara kan bli







Precis som jag skrev på Instagram så var just examenskaffet en väldigt viktig grej för mig. Inte endast för att få baka en massa gott och ha kalas, utan för att det var en rejäl milstolpe för mig. Det symboliserade att jag uppnått det jag så många år önskat mig och att få ställa till med kalas betydde att jag hade lyckats åstadkomma en utav de viktigaste sakerna som jag missade när jag blev mamma så ung. Ni förstår inte hur avundsjuk jag varit varje vår som det nalkats skolavslutningar och examensbjudningar, jag har känt mig så utanför och... ja, värdelös ibland, som inte ens haft något så "självklart" som en grundexamen. Men NU har jag! Och jäkla stolt är jag över att ha skaffat mig det trots tre barn, husrenovering, jobb och utan att nån faktiskt tvingat mig till skolan (hehe). 

Så nu har det kapitlet i mitt liv nått sitt slut och jag har knappt hunnit förstå det själv innan nästa kapitel börjat. Nu kommer jag börja jobba fler timmar i veckan och så småningom hittar jag förhoppningsvis ett jobb som känns mer jag och som jag gladeligen går till på heltid. 

Och sist men inte minst, så har vi bestämt bröllopsdatum. Jepp, ni hörde rätt! Vi bestämde faktiskt redan förra sommaren att 2017 blir vårt år, då firar vi 10 år tillsammans och det har flera år känts som ett bra år att gifta sig. Till en början tänkte vi att den 5 augusti blir ett bra datum, men efter att vi sugit på karamellen lite mer känns det nog som att det enda rätta för oss är vårt datum. 07.07.17. Det är vårt eftersom vi blev tillsammans 07.07.07 och bådas lyckonummer är dessutom 3 och 7. Coinsidence I think not! Haha (observera att vi har tre barn som vi båda alltid velat ha ;)). 

Så nu när det är mindre än ett år kvar så har vi vågat börja planera lite. Hur själva bröllopet ska gå till har vi bestämt, plats och sånt är något så nära klart men resten återstår att fila på. Vi har med andra ord ett annorlunda, spännande och roligt år framför oss.






06 Jun
21.47

SNART ÄR DET MIN TUR ATT FIRA



Helgen flög förbi och inte ett enda examenskalas har vi varit på. Istället har vi njutit av att jag var ledig i lördags och att Nicolina fått sommarlov. Barnen har lyxen att få vara med min mamma (som bor hundra meter i från oss) i sommar när Daniel jobbar och jag har praktik, så de får vara lediga precis hela sommaren. Daniel får semester tredje veckan i juli (?) och jag har i år valt att inte ha nån semester alls från mitt jobb.

Dessutom har jag valt att inte va ledig från skolan heller, utan istället göra färdigt praktiken under sommaren. Men jag måste medge, nog skulle det sitta fint med mera jobb = mera pengar i sommar! Fast jag prioriterar faktiskt skolan högre just nu. På detta sätt blir jag färdig redan i slutet av augusti, istället för i höst/vinter. 

Jag tror många inte ser på en examen på samma sätt när man är vuxenstuderande, som när man är ungdom. Jag uppfattar det som att folk inte ser det som en lika stor grej, och för de som har en/flera examen från tidigare så förstår man ju att det kanske inte är nåt man ställer till med stor fest för.

Men för mig så känns det förmodligen lika stort som för ungdomarna som blir färdiga. En yrkesexamen är något jag önskat så länge, och det har i flera år varit en dröm. Varje år denhär tiden har jag känt mig så efter, så utanför, och när jag föreställt mig att jag skulle gå i skolan och skaffa mig en utbildning har det nästan känts omöjligt. Hur skulle jag orka va närvarande? Jag har aldrig tyckt om skolan, alltid haft rätt dåligt betyg och efter att jag fick barn började det kännas ännu mer hopplöst att ta sig dit. 

Och jag måste erkänna, i början var det jävligt tungt. Då när allt ännu var framför mig så kändes varje dag som en liten kamp. Så många dagar som jag bara ville skita i att åka dit. När huset såg ut som ett bombnedslag och jag stod i köket och rev tapeter ännu 23:30, då lutade det nog mot att stanna hemma från skolan nästa dag. 

Men jag bestämde mig för att använda min envishet till något positivt, och sätta min energi och mitt jävlaranamma på prov. Efter de första 2-3 tunga månaderna la jag på skygglapparna och fokuserade bara på målet, och att ta mig dit så snabbt som möjligt. 

Och nu snart är jag där, vid mållinjen. Nästan ett år tidigare än det var tänkt från början. Nu är det jag som snart får ställa till med examenskalas, och jag kommer inte snåla med firandet. Tänker inte låtsas som att det inte är en så stor grej bara för att jag borde ha haft en examen redan. Detta är något som jag gått miste om när jag blev mamma så tidigt, och de där papprena betyder garanterat ännu mer för mig nu än de skulle gjort för sex år sen. 
 






04 Apr
20.58

FEM MÅNADER KVAR

Förra veckans onsdag var jag sista dagen på praktik vid Frizzes Paintshop. Då var första månaden av min praktikperiod avklarad och nu återstår det ca. fem månader kvar före jag har min examen. Mer eller mindre.

Idag var det ännu en gång en stor dag i mitt lilla liv, för idag fortsatte jag min praktik på en ny plats. Nu är jag vid Mirkas teknologicenter och här kommer jag vara en månad framöver. Det är inte riktigt samma sak som vid bilmåleriet, istället för att fixa upp bilar så går jobbet här ut på att prova Mirkas slipmaterial och teknik som sen lärs ut åt både små och stora kunder. 

Själva företaget är jag rätt bekant med från tidigare eftersom Daniel jobbat på fabriken här i Oravais i fem år nu i maj. Teknologicentret finns i huvudfabriken i Jeppo. Det är nog svårt att begripa att något så stort kommer härifrån, och det känns både kul och häftigt att få vara en del av det, åtminstone för en stund. 


Bild lånad härifrån. 
 






10 Mar
10.44

MITT LIV I ETT NÖTSKAL JUST NU

Hello everybodyyy!  

Det blir långa avstånd mellan inläggen här nuförtiden men ni får nog bara bita ihop och gilla läget. 

Praktiken har kört igång och hittills har det gått riktigt bra. Jag är vid Frizzes Paintshop i Iskmo, ett rykande färskt bilmåleri och det känns riktigt bra. Jag känner att jag kommit till rätt ställe kan man säga. Hittills har jag bara hunnit slipa, slipa, slipa och spackla litegrann, men det är nog nåt helt annat att jobba med plåt än trä, gips och tapeter. Så det känns bra att ta ett steg i taget så man förhoppningsvis vet sen hur man ska bära sig åt från början till slut. Ser fram emot att bli riktigt bra på dethär!

Vad mer? Jo jag var till skolan igår och sprutmålade elementet i det rum som jag avlagt ett examenstillfälle i (det där låter så himla löjligt tycker jag, "yrkesprov" låter mycket mer vettigt i mina öron men det begreppet är tydligen nuförtiden endast korrekt när man är studerar som ungdom). Det var sista momentet så nu ska rummet bara bedömas nästa vecka, sen är jag klar där. Har avlagt 3 examensdelar på ett halvår och det tycker jag nog jag kan vara nöjd med. 


Och när jag inte är i skolan eller på praktik så målar jag några tegelstenar. Little by little. Det är ju som ni kanske redan vet brasrummet här på nedrevåningen som jag håller på med nu just, det som jag nog ska göra ett separat inlägg om men som jag inte riktigt haft tid att göra. Det ska bli min lilla träningshörna. Jag har målat taket och nu håller jag på att måla allt tegel. Det var sådär skitigt vitt och skabbigt på några ställen före och nu blir det mörkgrått och fräscht. Men att måla tegel med pensel, det tar nog sin lilla tid och energi kan jag säga er! Och för att inte glömma hur handen börjar krampa när man hållit på några timmar, herregud. Det är ju inte bara att stryka på färgen utan den ska slås in på vissa ställen. Så att... Daniel har nog tur som har en såhär envis flickvän (han är en sån som vill få det fixat men orkar inte göra själva jobbet), annars skulle nog detta rum förbli ett sunkigt brasrum som ingen av oss har nån nytta av. 


Så om nån råkar undra vad jag gör om dagarna nu, så är mitt svar enkelt: har fullt upp. 
 






Start