ATT HA, ELLER INTE HA, JULTOMTE



I år gjorde vi något som vi inte gjort tidigare,
vi var till Tuuri och shoppade julklapparna. Vanligtvis tar vi det i etapper och delar upp all shopping i två-tre omgångar i Vasa. I vår familj är det bara barnen som får klappar, och det är SÅ skönt. Våra egna barn och mina systerbarn, det är bara de som finns på min snäll-lista, hehe. Och Daniel förstås, han har oftast gjort sig förtjänt av en julkapp han också. 

En annan ny sak för i år, är att vi börjat överväga att helt lämna bort jultomten. Hela ståhejet kring att ha jultomte ger oss faktiskt bara ångest. Vi har hittills haft en tomte varje år, nästan alla år har vi köpt tjänsten av nån okänd utomstående och det är nog lite som rysk roulette vill jag påstå. Har lite trauma från ett år då vi hade en så förbenat obekväm ung man som inte såg nån i ögonen, inte sa ett ord och som dessutom uttalade barnens namn fel (obs det var bara Nicolina och Joline då) vid varje klapp. Hela julklappsutdelningen (som är barnens höjdpunkt på hela dagen, ingen vits att förneka) tog kanske 10 minuter och kostade oss 50 euro. Och barnens besvikelse sen! Herregud så ont det gjorde i hjärtat när man riktigt kunde se hur snopna de blev. 

Och tomtedräkterna som är olika överallt, och tomtarna som traskar runt på köpcenter och julmarknader en hel månad före julafton. Och nervositeten på själva julafton när tomten är huvudnumret och barnen bara går och tittar i fönstrena hela dagen och undrar när han ska komma. När han äntligen kommer är dagen nästan slut. Det blir liksom en spänd stämning hela dagen som gör att man inte riktigt kan slappna av, för barnen är otåliga och själv kan man bara hålla tummarna att man lyckats välja en bra tomte i år. En trovärdig. Men varför? 

Nicolina är på gränsen nu, hon misstänker att tomten bara är en vanlig utklädd karl. Hon vill tro men hon kan inte riktigt. Joline är blyg och Milou är rädd. Varför ska man hålla fast vid en tradition som man själv inte kan ge en orsak till varför? Det är ju ändå själva julklapparna som de ser fram emot.

Därför har vi övervägt att avstå den vanliga traditionen, och istället börja göra som i Amerika. Låta tomten lämna julklapparna under granen, natten till julafton (i Amerika är det väl natten till juldagen?). På så sätt slipper vi angsta över vem vi ska välja, hur det kommer gå och barnen slipper den långa väntan och kan istället underhålla sig på bästa sätt hela dagen med sina nya leksaker. Ifall vi skulle göra på detta sätt, så skulle de få öppna julklapparna vartefter. Tomten skulle skriva en hälsning åt dem och meddela att han inte hann till oss i år kanske, men att de istället får öppna varsin julklapp redan efter frukost och sedan en i timmen, eller nåt i den stilen. Så blir hela dagen spännande och rolig. 


 

När vi diskuterade detta kom vi fram till att vi båda har önskat att göra på detta viset när vi var små. Jag tyckte det var jobbigt med en utklädd främling som man skulle va trevlig och tacksam mot, när man ändå kunde urskilja vem julklapparna var ifrån utgående från handstilen. Det var nästan så det knöt sig lite i magen när jag hörde att nån knackade på dörren, jag var både blyg och obekväm i den situationen. Jag kan inte ens minnas att jag någonsin skulle ha trott att den tomten som kom till oss, var den riktiga? Så lugn och avslappnad julafton började kännas sen när vi var så pass stora att vi började slopa tomten hos oss och bara la klapparna under granen! Daniel minns att det inte var tomten han såg fram emot, utan just alla leksakerna. Och vem ska bestämma vilken tradition som känns mest passande i vår familj, om inte vi? 

Självklart är det barnen vi tar främst i beaktande i denna fråga, så vi ska ännu se över för- och nackdelar innan vi bestämmer oss. Men börjar vi riktigt tänka efter så ser vi inte hur det skulle kunna bli annat än succé. 

Är det någon av er som gjort såhär när barnen ännu varit små? Hur har det isåfall gått? 


 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production