TVÅ SKOLBARN

Så befann vi oss plötsligt här, i det livsskede var vi har TVÅ skolbarn. Jag kan inte säga att det känns som igår som Nicolina började skolan, för det har helt ärligt varit riktigt tufft för henne periodvis, men nog känns det ändå som att det gått snabbt. Nu börjar hon redan fjärde klass och jag har så svårt att begripa att hon bara har två år kvar av lågstadiet efter detta år! Skolåren går så snabbt när de väl rullar igång så det kommer säkert swisha förbi. Sjukt! 

Årets skolstart var dock extra speciellt för i tisdags började Joline första klass. SOM hon längtat! Jag tror skola och läxor är något som kommer falla henne i smaken, för hon gillar att göra uppgifter som involverar bokstäver och siffror, hon distraheras/störs inte lätt av ståhej omkring sig och hon har tålamod att sitta rätt länge och knåpa. 
På morgnarna är hon dock rätt trög, vi hade hoppats att hon skulle vara lite snabbare ur sängen nu när hon börjat skolan och vet att hon måste göra sig klar i tid för att hinna med Nicolina men redan andra dagen fick jag nästan dra henne ur sängen. En riktig sömntuta är hon! Men vi har det bra som bor nära skolan så de cyklar dit på knappt tio minuter. 

Så nu har vi bara Milou kvar på dagis. Men även hon fick flytta upp en avdelning så hon känns också så himla stor nu.

Tripp, trapp, trull... 
 

PLÖTSLIGT HÄNDER DET, IGEN

 

Det visade sig att det skulle dröja åtta månader
innan nästa blogginlägg skulle se dagens ljus. De flesta (alla?) som följt mig här har nog märkt att bloggandet runnit ut i sanden sakta men säkert. Det har inte varit roligt att blogga på länge, och är det inte det så är det inte värt tiden. Jag har haft svårt att acceptera att det inte riktigt är min grej längre, och just när jag äntligen börjat acceptera faktum och känna mig tillfreds med att bloggandet är över för min del så väcktes en liten, bekant, gnista till liv. 

Det händer absolut inte varje dag, ibland inte ens varje vecka, men nu som då - allt oftare, förvandlas mina tankar och känslor till text. Precis som det gjorde förr så ser jag texten framför mig, jag liksom formar ett blogginlägg omedvetet i tankarna. Någon enstaka gång har jag lagt ut en kortfattad variant på Instagram där jag försöker mig på en lite djupare text än det man annars ser där, men det känns så platt på något sätt. Texten ser snabbt överväldigande ut och det blir bara inte bra. 

Så nu ger jag bloggen ännu en chans. Det må brista eller bära, jag försöker att inte ta det på allt för stort allvar. Det finns ingen regel som säger hur många gånger man får misslyckas med att återuppta bloggandet innan man måste lägga ner helt, och jag måste försöka att inte känna mig dum som gång på gång väcker ett hopp för att sen släcka det lika snabbt igen. 

Det kommer inte bli inlägg varje dag, inga krystade inlägg som skrivs bara för att hålla bloggen uppdaterad. Inget fokus på läsarantal eller brist på kommentarer. Jag ska göra mitt bästa för att bara se det roliga i bloggandet och bara skriva inlägg som kommer till mig utan ansträngning. När jag på Instagram efterfrågade tips på vad ni skulle vilja läsa om ifall jag återupptog bloggandet så var ni ett gäng som gav förslag. De flesta av er var intresserade av vad som helst som jag vill skriva om, och det känns förstås jättekul. Sen önskade ni även att jag skulle skriva om bl.a. inredning, min auratransformation och recept, och det är ju sånt som även jag är intresserad att skriva om så det känns också kul. 

Nämen det här blir nog bra hörni! Vad spännande att se hur bloggen formas. Hänger ni med? ♥

PLASTGRANEN & SKAMMEN

Så var det äntligen dags för jullov. En ynka uppgift har jag att laga som ska lämnas in före fredag men förutom det är jag fri nu. Senaste veckorna har minsann varit intensiva, så det ska bli sååå skönt med nästan tre hela (!) lediga veckor. Milou tog även hon jullov från dagis efter idag, Nicolina och Jolly måste ännu orka till förskolan och skolan tre dagar till, men det går ju så snabbt. 

Här hemma har vi försökt ställa till med jul så gott vi kunnat och hunnit. Vår vita plastgran åkte fram i år igen, fast jag har nog haft sån ångest över den i år. Är det bara jag som inte varit uppmärksam tidigare år, eller är det så att det är mer poppis än vanligt i år att ta in en riktig gran? Känns som att alla jag följer på instagram har släpat hem äkta granar. Det är ju nog det allra bästa på de flesta sätt och vis, men jag har haft så fullt upp och inte riktigt reflekterat över detta förrän den stod ihopmonterad, klädd och allt. Att jag som blivande inredningsdesigner have the nerve att helt utan skam välja en plastgran, och en vit dessutom! Det var nog nästan så jag ville gå och gömma mig bakom sängen ska ni veta. 

Men nog tamefan står den där ännu, med ojämnt fördelade bollar (barnen har ju klätt den såklart) och glitterband som vi dragit längs stammen på baksidan för att få det att räcka till hela granen men som trots det inte räcker hela vägen ner. 

Daniel har inte låtit så samarbetsvillig när jag mumlat diskret om att jag nog tror jag behöver en riktig gran för att vara nöjd i år, så jag får väl kanske lov att nöja mig ändå. Fast i och för sig, än är det några dagar kvar till jul så plötsligt kanske plastgranen blivit utbytt sålänge Daniel sover. 

Om man bor i en relativt stor skog och låt oss säga, hittar en passlig julgran strax intill sin egen tomt, typ på kommunens mark, får man ta den då? Jag gissar att man inte får, men.... varför inte?

 

via GIPHY
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production