PLÖTSLIGT HÄNDER DET, IGEN

 

Det visade sig att det skulle dröja åtta månader
innan nästa blogginlägg skulle se dagens ljus. De flesta (alla?) som följt mig här har nog märkt att bloggandet runnit ut i sanden sakta men säkert. Det har inte varit roligt att blogga på länge, och är det inte det så är det inte värt tiden. Jag har haft svårt att acceptera att det inte riktigt är min grej längre, och just när jag äntligen börjat acceptera faktum och känna mig tillfreds med att bloggandet är över för min del så väcktes en liten, bekant, gnista till liv. 

Det händer absolut inte varje dag, ibland inte ens varje vecka, men nu som då - allt oftare, förvandlas mina tankar och känslor till text. Precis som det gjorde förr så ser jag texten framför mig, jag liksom formar ett blogginlägg omedvetet i tankarna. Någon enstaka gång har jag lagt ut en kortfattad variant på Instagram där jag försöker mig på en lite djupare text än det man annars ser där, men det känns så platt på något sätt. Texten ser snabbt överväldigande ut och det blir bara inte bra. 

Så nu ger jag bloggen ännu en chans. Det må brista eller bära, jag försöker att inte ta det på allt för stort allvar. Det finns ingen regel som säger hur många gånger man får misslyckas med att återuppta bloggandet innan man måste lägga ner helt, och jag måste försöka att inte känna mig dum som gång på gång väcker ett hopp för att sen släcka det lika snabbt igen. 

Det kommer inte bli inlägg varje dag, inga krystade inlägg som skrivs bara för att hålla bloggen uppdaterad. Inget fokus på läsarantal eller brist på kommentarer. Jag ska göra mitt bästa för att bara se det roliga i bloggandet och bara skriva inlägg som kommer till mig utan ansträngning. När jag på Instagram efterfrågade tips på vad ni skulle vilja läsa om ifall jag återupptog bloggandet så var ni ett gäng som gav förslag. De flesta av er var intresserade av vad som helst som jag vill skriva om, och det känns förstås jättekul. Sen önskade ni även att jag skulle skriva om bl.a. inredning, min auratransformation och recept, och det är ju sånt som även jag är intresserad att skriva om så det känns också kul. 

Nämen det här blir nog bra hörni! Vad spännande att se hur bloggen formas. Hänger ni med? ♥

PLASTGRANEN & SKAMMEN

Så var det äntligen dags för jullov. En ynka uppgift har jag att laga som ska lämnas in före fredag men förutom det är jag fri nu. Senaste veckorna har minsann varit intensiva, så det ska bli sååå skönt med nästan tre hela (!) lediga veckor. Milou tog även hon jullov från dagis efter idag, Nicolina och Jolly måste ännu orka till förskolan och skolan tre dagar till, men det går ju så snabbt. 

Här hemma har vi försökt ställa till med jul så gott vi kunnat och hunnit. Vår vita plastgran åkte fram i år igen, fast jag har nog haft sån ångest över den i år. Är det bara jag som inte varit uppmärksam tidigare år, eller är det så att det är mer poppis än vanligt i år att ta in en riktig gran? Känns som att alla jag följer på instagram har släpat hem äkta granar. Det är ju nog det allra bästa på de flesta sätt och vis, men jag har haft så fullt upp och inte riktigt reflekterat över detta förrän den stod ihopmonterad, klädd och allt. Att jag som blivande inredningsdesigner have the nerve att helt utan skam välja en plastgran, och en vit dessutom! Det var nog nästan så jag ville gå och gömma mig bakom sängen ska ni veta. 

Men nog tamefan står den där ännu, med ojämnt fördelade bollar (barnen har ju klätt den såklart) och glitterband som vi dragit längs stammen på baksidan för att få det att räcka till hela granen men som trots det inte räcker hela vägen ner. 

Daniel har inte låtit så samarbetsvillig när jag mumlat diskret om att jag nog tror jag behöver en riktig gran för att vara nöjd i år, så jag får väl kanske lov att nöja mig ändå. Fast i och för sig, än är det några dagar kvar till jul så plötsligt kanske plastgranen blivit utbytt sålänge Daniel sover. 

Om man bor i en relativt stor skog och låt oss säga, hittar en passlig julgran strax intill sin egen tomt, typ på kommunens mark, får man ta den då? Jag gissar att man inte får, men.... varför inte?

 

via GIPHY

FÅR MAN ENS KALLA SIG BLOGGARE LÄNGRE?

Nä, det drar jag mig nog för att göra nu för tiden. Eller nåja, nog ser jag ju mig själv som en bloggare men jag känner mig inte riktigt fullständigt berättigad till den titeln nu längre faktiskt. 

Men jag skulle nog gärna bli bättre på att blogga igen (som ni kanske märkt har jag ändrat om bloggdesignen nu, för att bli lite gladare när man loggar in här), bara jag skulle veta vad jag ska skriva om. Har ju nog fullt upp hela tiden i mitt liv, men det har blivit lite att jag sitter och tänker igenom vad jag kunde skriva om men så varje gång när jag är redo att börja så tappar jag helt gnistan. "Njäää, vem bryr nu sig egentligen." "Det här kommer jag bara få skitkommentarer för" "Vill jag faktiskt att hen och hen ska kunna läsa det här?" O.s.v. Någon som känner igen sig? Detta har jag säkerligen skrivit flera gånger förr också, och bara en sån grej att jag redan nu överväger att sluta just här bara för att jag vet att andra bloggare stör sig på sånt här dravel... suck! Mitt introverta jag.

Hur som helst så kan jag ju i alla fall berätta att det går bra i skolan hittills. Hamnade lite efter med skolarbetet där sista veckorna före bröllopet, hade inte riktigt tid att fokusera helt just då, men jag börjar nog vara ikapp nu redan. I det stora hela så känns det riktigt bra att studera, speciellt med tanke på att det är en yrkeshögskola. Det har aldrig funnits på kartan att jag skulle fortsätta studera efter yrkes, så att jag gör det nu då med tre barn dessutom och i denna ålder känns jävligt bra. Och jobbigt samtidigt, såklart.

På tal om barnen så har det varit mycket med de två yngsta ikväll (är det månne fullmånen?). Vi har varit förkylda hela familjen, Milou och Joline började redan före bröllopet och nu senaste veckan har jag och Daniel varit riktigt hostiga. Milou vaknade med ögoninflammation igår och det spred sig till båda ögonen under gårdagen. Idag har man märkt att hon varit besvärad och nu ikväll ville hon gå och sova redan vid 19, sen dess har hon vaknat flera gånger och gråtit, inte velat säga vad felet är men jag gissar såklart att det är ögonen. Vi har putsat med ljummet vatten och koksaltlösning regelbundet och när hon vaknade sist tog jag lite kallare vatten på och då var det som att hon blev lättad och kunde somna om. De är röda, svullna och geggiga så de känns säkert varma och obekväma. Mitt under hennes senaste skrikfest vaknade Joline och joinade festen. Då hade hon fått öronvärk, så nu har hon fått värkmedicin och så har jag tejpat fast en bit av en vitlöksklyfta i örat på henne i hopp om att det ska hjälpa även denna gång. Värken ville inte ge med sig till först, så när jag äntligen fått Milou att somna om så provade jag ha Joline att halvligga i min famn i soffan. Tänkte att det skulle kännas bättre om hon hade huvudet högre upp. Hon slumrade till en stund men ville sen i sin egen säng. Där var hon inte långvarig, så nu får hon halvligga i soffan och se på Netflix, i hopp om att hon ska glömma bort värken. Det verkar funka. 

 

Nepp, det var nog bara det jag hade att säga ikväll. Och ja, första veckorna som gift känns... precis som de senaste 10 åren :) Hehe nämen klart det känns lite speciellt och fint! Mest speciellt känns det säkert för Daniel som bytt efternamn, han har inte haft det helt lätt hittills att komma ihåg vad han heter, haha. 
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar Inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production