29 Nov
10.19

SLÖ HEMMADAG

Några bilder från de senaste dagarna som varit början till inlägg som lämnat på hälft. 

Idag är jag ledig. Jag jobbar mer än vanligt den kommande veckan men idag är jag som sagt ledig och tänker bara lata mig till max. Eller okej, jag jobbar ikväll en sväng men det handlar om ungefär 1,5 timme så det räknas inte riktigt. Har hemma M och J och de njuter lika mycket som jag. Det blir bara tidiga morgnar denna vecka när jag infinner mig på jobbet kring 5:30 och barnen far till dagis samtidigt som Daniel när han börjar 7, så idag tog vi faktiskt sovmorgon allesammans. Så ordentligt så Nicolina blev försenad till skolan (!). Oj den paniken när jag slog upp ögonen och såg att klockan var 8:29. Alarmet hade jag tydligen lagt av i sömnen och den tiden ska Nicolina ha ätit frukost, klätt på sig och varit klar att cykla iväg till skolan, men idag fick jag rusa ner och väcka henne den tiden. 

Småtjejerna är ännu sega, de ligger bara på soffan och slötittar Barnkanalen. Vanligtvis skulle jag aktiverat dem redan men idag känner jag bara att vi ska va riktigt lata. Bli riktigt uttråkade. Så orkar vi med dagis och jobb imorgon igen. På sin höjd ska jag hänga tvätt och städa nedervåningen, men sen tar det stopp. 






26 Nov
21.50

EN HELT NY SYN PÅ LIVET

Kära nån vad ni har gillat och haft er!
Mitt senaste blogginlägg har gillats av 101 personer på min fb-sida och 60 pers i FSB (Finlandssvenska bloggare) gruppen. Det är SJUKT många det vill jag påstå! Jag hade inte alls förväntat mig en sån här positiv feedback, för ärligt talat så trodde jag nog att största delen av er skulle tycka att det här bara är bullshit och att jag typ blivit galen, men det visar sig att det är så många fler än jag trodde som tror på samma som jag och som också ser på andligheten som en naturlig och självklar sak. Jag kommer gå mer in på min tro i ett annat inlägg en annan dag. 

Nu vill jag bara tacka er för varje tumme upp och varje fin kommentar jag fått. Det är så jäkla roligt när man ser att ett inlägg blir sådär uppskattat, speciellt när man förväntat sig motsatsen. ♥



Hela den här grejen med pappa har gett mig en sån otroligt mäktig känsla inuti. Före jag gjorde det här så kände jag mig liksom inte hel, jag kände att något fattades. Ungefär som om han tog en del av mig med sig när han dog. Den delen har blivit mer och mer nödvändig för mig och det har fått mig att må så dåligt bara av tanken att aldrig kunna få den tillbaks. Få honom tillbaks. Sorgen var oumbärlig vissa dagar och jag kände bara att jag inte KAN gå vidare och leva lyckligt fullt ut utan att få träffa honom igen. Nu känns det plöstligt inte så längre. 

Sorgen som efter alla år inte ville blekna, känns inte likadan längre. Jag blir inte gråtfärdig när jag tänker på allt han missat, jag känner mig inte sorgsen och tom när jag tänker på honom, jag känner ingen panik över att inte få se honom igen, allt känns nästan okej (!?). Jag kan acceptera att han är död och det känns okej att inte få träffa honom längre i detta liv. För jag vet ju nu att han finns här hela tiden. Han är lika mycket här som vi är, han är så nära hela tiden och lämnar mig aldrig. Jag tror honom när han säger att han alltid finns här ifall jag behöver nån att prata med. Och jag är övertygad om att den dagen som jag själv är redo att lämna detta liv, så får jag träffa honom igen. Jag har inte förlorat honom alls egentligen. 

Och det är en väldigt märklig och mäktig känsla. Att kunna skriva helt ärligt att det känns okej. Att inse att livet här på jorden inte är allt. Att döden inte är allt. 

Före jag tog kontakt med detta medium så skrev jag om att det kändes som en dörr som behövdes öppnas, att det bara var pappa som hade nyckeln. Jag såg det så tydligt då plötsligt, hur detta var en pusselbit som behövde falla på plats. Jag kände att det måste bli gjort. Och nu sitter jag här med en helt annan syn på hela livet plötsligt.

Jag är min egna sanning så tätt in på spåren nu. 


 






24 Nov
21.47

"HAR DU HÖRT LJUD I ERT HUS? - DET E JAG, SÄGER HAN."

Hej på er!

Oj oj, gårdagen... var ska jag ens börja? Det var nog så stort, så stort och ett lugn infann sig i min kropp under hela samtalet. Jag blev tårögd bara en kort stund, jag kände mig så samlad inombords på något sätt? Fastän jag var så himla nervös före att det skulle bli en hysterisk gråtfest så blev det inte alls så. Jag liksom satt bara där och kände hur allt föll på plats och hur lugnet lade sig över hela mig. Han finns verkligen här hela tiden.  

Att få kontakt med någon nära som gått bort är nog en önskan som många har, och det var verkligen värt det tusen gånger om. En timme satt hon och hade pappa "på linjen", och redan innan jag kom hade hon börjat känna av honom. Han var så närvarande och utan att jag ens behövde ställa mina frågor så levererade han svar efter svar. Allt jag funderat och grubblat över visste han redan av och jag satt bara där, helt jävla amazed. Och det finns ingen tvivlan i världen om att det här skulle vara nåt påhitt, skulle hon sagt en endaste grej som inte stämde riktigt så skulle jag blivit fundersam, men allt var fullständigt mitt i prick. Hon beskrev miner, kroppsspråk, humorn, återberättade minnen som han gav henne som hon omöjligt kunnat veta. Allt var bara så HAN! Och det var en så häftig känsla att liksom uppleva honom igen, en bekymmersfri version av honom. 

Han är med oss när vi är ute på promenad, han är med oss här hemma. Han vet att Joline älskar krimskrams och att hon är lite missnöjd över sin cykel för att den är så svart och tråkig. Han vet att min ena syster har problem med vindrutan på sin bil. Han tycker att min systerson liknar honom. Han vet hur noggrann jag är när det kommer till renovering för han har varit med mig hela tiden. Han vet att jag länge önskat att han skulle kunna stå vid min sida när jag gifter mig. Han kommer vara där i sin kostym och jag kommer känna av hans närvaro. Han vet att jag studerat och haft mycket på gång på sistone och han är stolt över mig. Han tycker jag är en väldigt bra mamma och att jag har mycket tålamod, och han vet att det brukar vara mycket ljud omkring mig. Han tycker att jag är bra på det jag gör och min förmåga att skapa med händerna - har jag ärvt av honom. Han försäkrade mig om att jag är på rätt väg nu och han vet att jag funderat på att söka in till en viss utbildning i vår och han kan se mig jobba inom just den branschen i framtiden. Han brukar titta till Milou om kvällarna när hon ska sova, och hon kan se honom. 

Han hann aldrig träffa våra barn eftersom han dog före jag blev gravid. Men faktum är, att han träffade våra barn redan innan de kom till oss, de talades vid och han sa till dem: där har ni en bra mor. 






23 Nov
06.41

EN HEL FJÄRILSFARM I MAGEN

Ååååh herregud denna nervositet. Om mindre än tre timmar ska jag befinna mig hos det medium som ska kontakta min pappa. Jag är så himla nervös och nästan lite rädd? Inte för vad hon ska säga, utan för hur jag ska reagera. 

Högkänslig som jag är så har jag lätt för att gråta.
Det blir lätt känslosamt för mig och hur konstigt det då än låter så är jag dessutom obekväm med att gråta inför främlingar. Eller nåja.. jag är obekväm med att gråta inför egentligen alla. Jag vet ju att det inte är något fel med att lätta på trycket men ibland önskar jag att jag hade lite lättare för att hålla mig. Det här jag ska göra idag är dessutom något som jag tror kommer få mig att gråta från början till slut. Jag har ju några frågor jag skulle behöva ställa också och det kan bli knepigt när jag är en sån som inte kan prata normalt när jag gråter. 

Men vafan!! Nu ska jag få chansen att ta kontakt med min pappa efter nio år utan honom, och så sitter jag här och oroar mig över att jag kommer gråta??!! Skärp dig Janina......


via GIPHY







Start