JOLLY'S BREAKAWAY

 
Ni som känner Jolly vet att hon hör till den lugnare sorten. Hon är helt klart precis som jag, introvert och högkänslig och det har varit tydligt så länge hon funnits. Hon har tidigare haft det väldigt jobbigt i sociala situationer och vi brukar skämta om att hon är den som aldrig kommer flytta hemifrån. Ja, ni som hängt med genom åren känner säkert till storyn, de senaste två åren har det blivit mycket bättre men nu i höst har det verkligen hänt grejer. Hon har alltid dragit sig bakom, i Nicolinas skugga och varit lite av hennes sidekick, men nu vet ni, nu tar hon kommandot!

Vartefter som Milou blivit äldre så har de två blivit väldigt tighta. De leker huuur bra som helst och kan hålla på i timmar! De blir båda så uppslukade av leken så man som förälder kan känna sig överflödig en hel dag om det riktigt vill sig. Nicolina är inte hemma lika mycket hon längre eftersom hon slutar skolan klockan 15 två dagar i veckan och när hon inte är i skolan så är hon med någon kompis eller bara annars spårlöst försvunnen. Så Jolly har fått smaka på hur det är att vara arbetsledare, och det har visat sig vara totally hennes grej. 

Till skillnad från Nicolina som kan vara väldigt hård, sträng, otålig och lite av en ångvält? så är Jolly en mjuk, sansad och tålmodig arbetsledare. Hon ser alltid till att planerna hon har stämmer överens med vad Milou klarar av. Märker hon att det inte funkar, så ändrar hon taktik eller så leker de något annat. No biggie. Hon tar ansvaret på så stort allvar, och nu vill hon ut och upptäcka världen på egen hand. Och gärna med Milou i släptåg. 

I somras tappade jag helt bort de två en dag när vi var ute. De var i skogen och lekte, och plötsligt var de spårlöst försvunna. Jag ropade och sprang in i skogen och sökte, men det hördes inte ett ljud ifrån dem. Nicolina kom hem från skolan och blev helt panikslagen när jag berättade att jag inte kunde hitta dem. Hon gick som vanligt från 0 till 100 på en sekund, började ropa så högt hon kunde och grät helt hysteriskt för hon var helt övertygad om att någon tagit dem (som den dramaqueen hon är). Hon cyklade till mommos för att se om de gått dit och jag gick upp i skogen igen för att se om jag skulle få syn på dem. Då hörde jag barnröster och där ser jag att de kommer gåendes hand i hand från motionsspåret. Glad i hågen båda två, och Milou berättade att de varit ute på en skogspromenad. Såklart Jollys idé. 

När de är ute på gården så känner vi oss trygga fastän varken jag eller Daniel är ute med dem. Vi har ju bott här i två år och de har kojor lite överallt här i skogen. Man ser dem oftast, och ser man dem inte så hör man dem alltid. Vi litar på dem och de har hittills visat att vi kan göra det. Framtills en dag när Jolly och Milou var ute på gården och lekte, och plötsligt fick jag ett meddelande från min mamma (som är vår granne) var hon frågar ifall J och M får gå iväg själva? Vilket de såklart inte får, så Daniel hoppade på cykeln och hittade dem utanför butiken. Då hade de gått dit och köpt varsin slickepinne. Let's take a moment och föreställ er den synen, när man sitter i kassan och så stövlar en 5-åring och en 3-åring in, tar två slickepinnar och betalar med 40 cent (som de pillat ur Milou's spargris). Och tänk hur konversationen har gått under promenaden dit! Sen fick jag veta av Daniel att detta tydligen hänt en gång tidigare när jag inte varit hemma. 

Som ni kanske märker så är Jolly helt out of control för tillfället, hon vill göra allt på egen hand och ta kommandot. Skulle det inte vara just Jolly som det handlar om så skulle jag kanske inte varit lika road, men på det sättet som hon gör saker och ting så blir allt bara så komiskt, fastän det såklart kan gå väldigt illa. Hon är fortfarande försiktig och eftertänksam så nåt ordentligt galenskap ställer hon ju inte till med. Ännu. Det är bara så befriande att se glöden i henne! Glimten i ögat, ivern när hon har en plan, som oftast bara jag kan genomskåda eftersom jag förstår hennes tankesätt på en helt annan nivå. Jag får ofta "översätta" hennes handlingar och kroppsspråk åt resten av familjen. Hon har så roligt tankesätt också, alltid haft. Allt skumt som pågår här hemma så är det oftast hon som ligger bakom. 

Häromkvällen blev hon bjuden att komma och leka hos sin bästis från förskolan, och jag har aldrig sett någon slänga i sig middagen så snabbt. Det var första gången hon skulle cykla iväg själv till en kompis, utan Nicolina, och det riktigt lyste om henne. Det fanns inte en tvekan, inte en tvivlan. Det är så olikt henne att bete sig såhär, och det är inte alls på samma sätt som när Nicolina började pröva sina vingar. Jolly beter sig som Törnrosa, som om hon sovit i hundra år och nu har hon äntligen vaknat. Hon är en riktig livsnjutare dessutom, alltid glad och tar dagen som den kommer. 

Om tre veckor fyller hon 6 år, och då ska hon få ställa till med sitt första kompiskalas. Det ska bli väldigt intressant att se. Det ska bli väldigt intressant att se vad det blir av henne när hon blir äldre. ♥

 

FÅR MAN ENS KALLA SIG BLOGGARE LÄNGRE?

Nä, det drar jag mig nog för att göra nu för tiden. Eller nåja, nog ser jag ju mig själv som en bloggare men jag känner mig inte riktigt fullständigt berättigad till den titeln nu längre faktiskt. 

Men jag skulle nog gärna bli bättre på att blogga igen (som ni kanske märkt har jag ändrat om bloggdesignen nu, för att bli lite gladare när man loggar in här), bara jag skulle veta vad jag ska skriva om. Har ju nog fullt upp hela tiden i mitt liv, men det har blivit lite att jag sitter och tänker igenom vad jag kunde skriva om men så varje gång när jag är redo att börja så tappar jag helt gnistan. "Njäää, vem bryr nu sig egentligen." "Det här kommer jag bara få skitkommentarer för" "Vill jag faktiskt att hen och hen ska kunna läsa det här?" O.s.v. Någon som känner igen sig? Detta har jag säkerligen skrivit flera gånger förr också, och bara en sån grej att jag redan nu överväger att sluta just här bara för att jag vet att andra bloggare stör sig på sånt här dravel... suck! Mitt introverta jag.

Hur som helst så kan jag ju i alla fall berätta att det går bra i skolan hittills. Hamnade lite efter med skolarbetet där sista veckorna före bröllopet, hade inte riktigt tid att fokusera helt just då, men jag börjar nog vara ikapp nu redan. I det stora hela så känns det riktigt bra att studera, speciellt med tanke på att det är en yrkeshögskola. Det har aldrig funnits på kartan att jag skulle fortsätta studera efter yrkes, så att jag gör det nu då med tre barn dessutom och i denna ålder känns jävligt bra. Och jobbigt samtidigt, såklart.

På tal om barnen så har det varit mycket med de två yngsta ikväll (är det månne fullmånen?). Vi har varit förkylda hela familjen, Milou och Joline började redan före bröllopet och nu senaste veckan har jag och Daniel varit riktigt hostiga. Milou vaknade med ögoninflammation igår och det spred sig till båda ögonen under gårdagen. Idag har man märkt att hon varit besvärad och nu ikväll ville hon gå och sova redan vid 19, sen dess har hon vaknat flera gånger och gråtit, inte velat säga vad felet är men jag gissar såklart att det är ögonen. Vi har putsat med ljummet vatten och koksaltlösning regelbundet och när hon vaknade sist tog jag lite kallare vatten på och då var det som att hon blev lättad och kunde somna om. De är röda, svullna och geggiga så de känns säkert varma och obekväma. Mitt under hennes senaste skrikfest vaknade Joline och joinade festen. Då hade hon fått öronvärk, så nu har hon fått värkmedicin och så har jag tejpat fast en bit av en vitlöksklyfta i örat på henne i hopp om att det ska hjälpa även denna gång. Värken ville inte ge med sig till först, så när jag äntligen fått Milou att somna om så provade jag ha Joline att halvligga i min famn i soffan. Tänkte att det skulle kännas bättre om hon hade huvudet högre upp. Hon slumrade till en stund men ville sen i sin egen säng. Där var hon inte långvarig, så nu får hon halvligga i soffan och se på Netflix, i hopp om att hon ska glömma bort värken. Det verkar funka. 

 

Nepp, det var nog bara det jag hade att säga ikväll. Och ja, första veckorna som gift känns... precis som de senaste 10 åren :) Hehe nämen klart det känns lite speciellt och fint! Mest speciellt känns det säkert för Daniel som bytt efternamn, han har inte haft det helt lätt hittills att komma ihåg vad han heter, haha. 

VÅR STORA DAG

Fotograf: Ellen Kivistö Production


Nu mina vänner, ska jag äntligen skriva om vår stora dag. Det har tagit några dagar för mig att smälta allt men nu känner jag mig redo att få ner helgen i ord. Förbered er på världens längsta blogginlägg. 

På torsdagen fick vi hämta nycklarna till Domus Bothnica. Vi (och min syster Josefin) hade tagit ledigt från både skola och jobb så vi skulle hinna fixa allt med dekorationer och det sista på inköpslistan. När vi kom till Domus fick vi veta att lokalen var bokad under hela torsdagen så vi fick börja på där först på fredag. Kände stressen krypa närmre men vi hade ju ärenden som behövde göras så vi fick hela torsdagen att gå ändå.

 
 
På fredag var det fullt ös från morgon till midnatt. Alla dekorationer skulle på plats, jag hade bokat nagelfix, och 15:30 var det dags för vigseln. Mitt i allt fixande tog vi en paus för att med fjärilar i magen skutta hand i hand upp för backen till ämbetshuset, där vi mötte upp Josefins pojkvän Jonathan. De var våra vittnen. 
Vilken mäktig känsla fastän ceremonin var enkel, snabb och privat. Att stå där framför "altaret" när hon läste ett litet fint textstycke, det var väldigt speciellt och där och då blev vi äkta makar. 

Utanför skålade vi i champagne som Josefin tagit med, 18 grader och strålande sol så även vädret var otroligt vackert. Sen vandrade vi sakta tillbaks till Domus var vi hade mycket kvar att göra. 

 

Efter allt för få timmar sömn ringde mitt alarm klockan 06 på lördagsmorgon. Jag var nervös och virrig, rädd att jag skulle glömma något. Jag var tvungen att åka iväg före Daniel och flickorna så jag var nojig över att han skulle glömma ta med något viktigt. Jag hade plockat fram allt de skulle ha med till stan men ändå satt jag sen i bilen och gick igenom allt i huvudet. Strax före 09 plockade jag upp Josefin och så åkte vi till frisören (Marika som har Meracus Beauty & Healing, hon som gjorde min AT ). 

Jag visste ju att jag skulle bli nöjd med min frisyr eftersom jag varit på provkamning två veckor innan, men det blev verkligen finare än jag kunnat föreställa mig. Jag kände mig jättesnygg och pirret i magen blev bara starkare. Vid halv 11 var vi klara och strax därefter kom Daniel dit med flickorna som också skulle bli fina i håret. 


Efter frissan åkte vi hem till Josefin och där väntade Sassa som skulle sminka mig. Det kändes tryggt att just hon skötte sminket eftersom hon är en av mina närmsta vänner, och för att jag vet att hon är riktigt duktig. Hon visste precis vad jag ville ha, och uppenbarligen vad jag passar i för jag blev så snygg så jag kände knappt igen mig själv, haha! 




När sminket satt på plats började det bli bråttom för vi hade bokat bröllopsfotografen klockan 13, så jag klädde på mig samtidigt som Josefin gick ner på gården med Daniel (han och flickorna kom dit efter frissan) för att fånga vårt första möte på film. Vi hade inte sett varann sen jag åkte hemifrån på morgonen och han hade heller inte fått se min klänning före. Sassa följde med mig ner och fångade ögonblicket från min vinkel samtidigt som Josefin fångade ögonblicket från Daniels, och nu i efterhand är jag så tacksam för att de kom på den idén för annars hade vi nog bara helt kallt träffats i hallen innan vi gått ner till bilen. (Filmklipp finns på min insta janina_nylund

Vi började med att fotograferas bara vi två, sen åkte vi och hämtade barnen och tog några foton hela familjen. Klockan tickade iväg och vi fick avsluta tidigare än vi önskat för vi hade helt enkelt inte tid. Vi åkte till Domus och fixade det allra sista och inom kort började gästerna anlända. 





Daniels och Mårtens kompis Björn Yrjans fanns på plats under kvällen och fotograferade festen. 

Kvällens program stod min maid of honor Josefin och Daniels bestman Mårten för. Toastmadame och toastmaster kanske man också kan kalla det, jag har ingen koll på vad som är vad. Det var de som höll i trådarna under hela kvällen och utan dem vet jag inte vad det skulle blivit till. Vi litade fullständigt på dem och de gjorde ett suveränt jobb! De var båda så avslappnade och det fick oss att slappna av.



På tavlan som står lutad mot stolen står det "We know you would be here today, if heaven wasn't so far away". 



Vi valde att ha pizzabuffé istället för trerätters med catering, och även om pizzorna var svåra att hållas varma så var vi väldigt nöjda. "He dåger åt böndrin", var ett uttryck som ofta kom upp under planeringsskedet när vi (jag) stundvis tvivlade lite på vårt val av mat, vi är ju på inga vis fina i kanten och pizza har blivit lite av en tradition när vår lilla familj firar något. Så även maten symboliserade vårt förhållande, precis som resten av festen. Pizzorna tog vi från Dallas Pizza Palazzo (stans bästa pizza enligt oss) och till förrätt hade vi grönsallad med tillbehör och cream crackers med créme bonjour. 





Efter mat och lekar och tal och tårta och fyrverkerier så var det dags för vår första dans som man och hustru. Vi dansade till Christina Perri feat. Steve Kazee - A thousand years. Den bestämde vi oss för redan i vintras, har alltid älskat den. ♥ Vi hade hela kvällen spelat musik från en lista på Spotify som jag pysslat med under det gågna året, vi hade installerat vårt Sonos-system både i festsalen och i glasrummet var vi hade dansgolvet, så styrde vi musiken från våra telefoner under kvällen. Det var väldigt praktiskt att göra så, även om Wifi inte var det bästa på plats. 


 
Efter bröllopsvalsen bytte jag om till en annan klänning som var lätt att dansa i. Då böt vi samtidigt spellista och började shejka loss. Det var vi och en hög av vänner som festade vidare ända till klockan 04 då vi var tvungna att gå därifrån då larmet skulle komma på. Vi stod utanför och pratade länge innan vi kom oss iväg mot hotellet där vi skulle hinna sova några ynka timmar innan det var dags att stiga upp igen för att äta frukost och sen åka till Domus och plocka ner all dekoration. 

 
Om man bortser från våra döttrars födslar så var lördagen den bästa dagen i våra liv. Allt blev så himla bra och det var så roooligt! Alla kramar, alla samtal, alla skämt, alla tårar, det skulle inte kunnat bli bättre. Allt var perfekt. Tidigare när jag läst om brudar som berättat att de känt sig som världens vackraste på sin bröllopsdag så har jag inte förstått hur man nångång kan känna så, men det förstod jag då. En dag full av kärlek, glädje och värme. Jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner och jag är lyckligt lottad som har gift mig med min barndomsvän. ♥

Tack till alla som kom och förgyllde vår dag. Det är NI som gjorde festen oförglömlig! ♥ Tacksam över våra vänner som kom hela vägen från Sverige ♥ Tacksam över att min mormor kunde komma från Umeå trots att hon varit dålig den senaste tiden och vi inte träffat henne sen förra sommaren ♥ Tacksam över Josefin som tagit så stort ansvar under planeringen och verkligen sett till att saker och ting gått framåt, hittat lösningar och använt sina kontakter när vi stött på problem ♥ Tacksam över Mårten och Lina som hjälpt till och gett oss goda råd ♥ Tacksam över ALL hjälp vi fått som rört bröllopet ♥

Jag skulle göra om denna dag, när som helst! Skulle inte vilja ändra på något. Tack för allt, älskar er alla ♥♥♥

SISTA VECKAN SOM OGIFT

Tänk, att samma tid om en vecka, så är jag Daniels FRU. Vi har bröllopsfesten nästa lördag, men vi kommer faktiskt viga oss dagen före. Fredagen den 22 september. Vi valde att göra så av den enkla orsaken, att det är bra mycket billigare (gratis) att viga sig under kontorstid, och eftersom vi kommer ha privat vigsel endast med våra vittnen närvarande så känns det mest logiskt att göra så. 

Så nu börjar min sista vecka som ogift. Hur känns det då? Det känns bra, häftigt, pirrigt, och nästan lite overkligt. Det känns lite som att ska det nu verkligen ske? Det känns som att det är en evighet tills nästa helg, som att allt just nu går i slow motion fastän tiden bara flyger förbi egentligen. Och samtidigt känns det inte så märkvärdigt alls, faktiskt. När jag nämnt att jag ska gifta mig inom x antal veckor har folk lyst upp och gratulerat och jag har gett svar i stil med "tack! det ska nog bli riktigt kul" eller "ja, jag ser nog faktiskt fram emot dagen" ....... What!? Vad är det för jävla svar? Haha! Det är väl klart att bruden själv ser fram emot sin bröllopsdag? Ojoj. Nå, jag är ju inte känd som den mest socialt kapabla människan så. Men jag antar att det kan bli så när man känt varann hela livet, varit ett par i tio år, förlovade nästan lika länge och dessutom hunnit få tre barn. Inte att man blir socialt inkapabel alltså, utan att det kanske inte känns så märkvärdigt med giftermål. 

Men det ska nog bli så jäääääkla kul! Älskar att vi typ bara gör en stor fest av det hela. Firar vår kärlek med alla våra vänner och familj. Tänk att det varit bestämt i två år redan, och nu är det bara en vecka kvar, tills vi blir man och hustru. ♥♥


FÖRSTA SKOLVECKAN



Så var första skolveckan avklarad och jag har varken gått vilse eller dött av nervositet. Det har faktiskt gått riktigt bra! Det märks att jag blivit äldre (eller snarare gjort framsteg i min personliga utveckling) när jag inte har fullt lika mycket ångest över att träffa nya människor som jag hade förut, samt att jag t.ex. vågar börja i en ny skola utan någon bekant som jag vet kommer finnas där. Det känns otroligt befriande för en introvert typ som jag själv. Min introverta personlighet ger sig numera uttryck i att jag blir trött i huvudet och irriterad när jag "tvingas" umgås med mycket/okända människor för länge.

Den här veckan har vi haft projektarbete i grupp (ehehehe), alla klasser inom visuell konst tillsammans för att lära känna varann. Vi har haft som uppgift att ordna en fest, alla grupper med egen uppgift, min grupp var "något litet sött att äta" vilket innebar att vi skötte om att ordna det söta tilltugget. Vi har planerat, handlat, bakat och hackat, och igår kväll blev festen av (se bild på vårt bidrag ↑). Jag smög iväg efter vår grupps presentation eftersom mammahjärtat värkte efter Milou som varit första veckan på dagis, men av vad jag hann se så blev festen riktigt bra. 

Nu känner jag bara att det är skönt att ha det undanstökat så min hjärna kan slappna av lite. Jag har ännu inte riktigt fattat att jag faktiskt går i en högskola, det har aldrig varit något jag tänkt göra eftersom jag alltid hatat skolan och försökt bli klar så snabbt som möjligt, så det förvånar mig att jag ens sökte och till och med slapp in! Det hela känns så overkligt på något sätt, men jag är väldigt stolt över mig själv som gjort detta valet trots att det skulle vara skönare att jobba och få lön. Jag gör detta för att senare kunna få möjligheten att jobba med det jag tycker om, ett jobb som är roligt att gå till, och få en lön som ger mig möjligheten att leva lite mer. 

Jag vet inte mycket av hur nästa vecka ser ut förutom att vi en dag ska göra moodboards, och det ser jag  fram emot. Att få sitta tyst i min egen värld, klippa klistra och låta kreativiteten flöda, det är så mycket snällare mot min själ. 

49 DAGAR KVAR



Wow, hur har tiden gått såhär snabbt? Senast jag bloggade hade Daniel just stuckit till Norge i fem dagar och nu har han varit hemma två veckor. Vad har vi gjort under denna tid?

Vi har försökt göra dagarna så minnesvärda som möjligt, leva i nuet, se till så att barnen känner sig nöjda när de ser tillbaka på sommarlovet och inte känna att de fortfarande väntar på att det ska börja (som jag känner ang. sommaren). En vecka kvar av sommarlov och semester.

Bröllopsplaneringen har gått från 20% till 100% sen Daniel kom hem från Norge. Nu är vi i full gång och jag kan inte hjälpa att känna mig lite stressad. Inte tidsmässigt, men jag är SÅ rädd att jag ska glömma något! Det känns som att jag har en miljard saker i huvudet som jag måste komma ihåg, och inte blir jag klokare av att skriva ner saker och ting heller. Jag måste få fixa och kunna bocka av på listorna för att känna mig lugn, och hittills har vi nog ändå hunnit med mycket. 


 

I förrgår var vi till lokalen var vi ska ha bröllopsfesten och inspekterade både insida och utsida. Det är vid Domus Bothnica som festen äger rum och det är ju inte en omgivning som vi är obekanta vid precis eftersom vi gått många många promenader där, men förut har man ju inte egentligen tänkt så mycket på hur man kan dekorera utsidan och hur en eventuell bordsplacering skulle se ut, hehe. Så nu känns det tryggt när man har en bättre bild på hur man kan göra. 

Åååh det ska bli så roligt! ♥♥

FEM DAGAR SOLO

 
Fem dagar framåt kommer det bara vara jag och barnen. Daniel stack iväg till Norge imorse för att hälsa på sin bror och kommer hem först på söndag. Jag hinner alltid av någon märklig orsak åstadkomma så mycket vettigt här hemma när han är borta och jag förväntar mig inte att denna gång blir något undantag. 

Så jag har tänkt göra så mycket jag hinner av allt det som jag sparat till semestern. Detta har jag på min lilla lista:

- Ordna upp i Nicolinas och min egen garderob och rensa bort alla kläder som vi inte använder längre. 
- Städa i skrubben i barnens rum (där finns allt möjligt och allt är bara inkastat....).
- Ha tvätt-marathon och eliminera all smutstvätt.
- Klippa och klistra ihop en vision board. 
- Färga utväxten. 
- Kratta grusplan och rensa ogräs. 
- Installera ett nät över jordgubbslandet. 

Och självklart mysa med barnen och åka till stranden om vädret tillåter. 
Nån annan än jag som får ovanligt mycket gjort när mannen är borta? :) 

 

MITT LAND, MITT LAND, MITT GRÖNSAKSLAND

 

Jag har hunnit göra både det ena och det andra hittills i sommar. Planterat blommor lite här och var, hunnit glömma bort var exakt jag planterat och rensat bort det som jag då sen trott varit ogräs. Målat om Joline's cykel, och gjort en egen sänggavel. Det som jag dock är mest nöjd över är mitt grönsaksland. Milou har hängt med som en hjälpande hand genom processen och här ovan ser ni henne i slutet av maj när det äntligen började bli tillräckligt varmt för att våga sätta ner något i jorden. 

Jag hade faktiskt hunnit glömma bort hur det såg ut där bakom garaget när vi flyttade in. Trodde inte jag hade hunnit fotografera just där före vi rev upp allt buskage, men till min glädje hittade jag några före-bilder ikväll. Så här ska ni nu få en redovisning.

 
 

Juni 2016. Ett orört, blivande grönsaksland. Vid detta tillfälle var det dock bara en dröm jag hade, var osäker på ifall det skulle gå att plantera något där bland alla buskrötter. I augusti rev vi upp alla de olika buskarna som fanns där på mitten. 


 

Juni 2017. Här hade det redan hänt en hel del och jag som vanligt, var så ivrig så jag glömde dokumentera i bild. Här hade jag hunnit gräva upp marken och planterat jordubbar, sallad, morötter och potatis. 

 

Fräsch trädgårdsjord på, nu var det bara att vänta...

 
 
 
 
 

Idag den 13 juli 2017 ser det ut som ovan. Barnen tycker det är minst lika kul. Jag vet ju egentligen inte ett skvatt om varken hur man gör ett grönsaksland "på rätt sätt" eller hur man får något att gro, men tydligen kan man lyckas med lite hjälp av Google. 

Det jag har gjort är alltså:
Rivit upp alla buskar, grävt upp gräsmattan och sållat bort alla grästorvor och ersatt med ny jord. Sen har jag satt ner jordgubbarna, sått morötterna och salladen och till sist satt ner potatisen. Och grävt ner plankor runtom så att barnen ska veta var de får gå, vilket visat sig att inte haft någon större betydelse... ;) 

Det känns som den perfekta platsen att odla på eftersom solen når dit alldeles lagom mycket varje dag och garaget skyddar mot den kalla nordanvinden. Det finns ännu plats att odla lite till, så nu när jag vet att jag kan så kommer jag nog göra grönsakslandet ännu större nästa sommar. 

DET BLIR FORMGIVARE AV FRÖKEN



Hej på dig!
Hur mår du? Jag mår bra. 

Det är 1½ månad sen jag skrev mitt senaste inlägg, det har bara lämnat så av en enkel orsak - jag har inte haft lust. Och då ska man väl inte blogga, eller? Nej jag tänkte väl det. Nu har jag däremot lust så jag tänkte berätta lite vad som händer i mitt liv just nu, för de som missat eller inte följer mig redan på Instagram (janina_nylund). 

JAG KOMMER BÖRJA STUDERA FORMGIVNING I HÖST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Så.jävla.fantastiskt!!
Jag var på urvalsprov i början av juni och i slutet av månaden fick jag veta att jag kommit in. Allt jobbsök som inte lett nån vart under det gågna året blev plötsligt så solklart, det är väl klart att jag inte fått napp när det var menat att jag skulle börja studera. För det här är precis rätt väg för mig att gå och jag är så jävligt glad att jag får chansen att utbilda mig inom det jag tycker så mycket om, nämligen inredningsdesign. Ååååååh kan fortfarande inte TRO att det är sant. En högskoleutbildning... det hade jag aldrig trott om mig själv. 

Bröllopet närmar sig med stormsteg och nu är det bara lite mer än två månader kvar till dagen. Klänningen är beställd, lite dekoration, klänningar + skor åt barnen, inbjudningskorten... ja det är väl typ allt. Nån dag här ska vi beställa godis (vi ska såklart ha en godisbar). Allt är bara så roligt när vi planerar bröllopet enligt vad vi vill ha och hur vi vill att det ska bli. Inget onödigt eller nåt som inte känns som vi

Apropå bröllopet så firade jag och Daniel tio år som par nu i veckan. Den 07 juli närmare bestämt. Vi hade barnfritt, gick på stan, veckohandlade, kom hem och började se Narcos igen (vi är på andra varvet nu). Åt godis och jordgubbar, åkte ner till stranden och såg på solnedgången. Det var en mysig årsdag, det blir så mysigt när man inte lägger så stor press på att det ska vara ordentligt. Vi är glada bara vi får lite egentid och göra det vi gillar mest - äta gott och mysa. Men tänk att vi varit tillsammans i TIO år nu! Är det inte helt otroligt?! ♥

Det var ungefär det jag hade att säga ikväll. Nu har jag två jobbdagar kvar, sen tar både jag och Daniel semester i fyra veckor. Det ska bli så skönt! Har inga större planer inbokat ännu men faktiskt ser jag mest fram emot att bara vara helt ledig. 


120 DAGAR KVAR

Det är mycker trädgårdsfix här hos oss nu. Jag fixar rabatterna, sätter lökar, gör grönsaksland och klipper buskar. Vi har en rolig sommar framför oss, vi har semester samtidigt (jag har fyra veckor, yay!) och det är mycket mer roliga saker som ska fixas här hemma i sommar. Förra sommaren var det lite tråkigare saker som grus, fyllnadsjord, buskupprivning och sockelmålning som vi höll på med. I sommar är det mer finfix, sånt som låter en vara kreativ och sånt som ögat får njutning av. Blommor och detaljer. Så det går mina dagar ut på just nu, när vädret är så fint dessutom så vill man ju bara vistas ute. Och ibland stannar jag upp och fantiserar om den stora festen som väntar oss efter sommaren, nämligen vårt bröllop. 



120 dagar kvar är det idag, och jag som sparat i princip allt som berör planering till sommaren (vill alltid dra ut på det roliga) börjar känna att det är på sin tid att börja bestämma och beställa hem sånt som har med dekoration att göra. 

Vi kommer ju inte viga oss i kyrkan, utan istället viger vi oss vid magistraten på bröllopsdagen. Vi kommer göra oss färdiga före, precis som vid ett "vanligt" bröllop, åka till magistraten med våra vittnen, sen åker vi därifrån med skramlande burkar till Domus Bothnica där vi ska ha vår bröllopsfest. Festen är huvudpunkten för oss. Där kommer alla gästerna vänta på oss och när vi anländer skålar vi i champagne och drar igång firandet.

Nu vill jag ha er hjälp! Ni som gift er och har koll, vilka sidor på nätet kan man beställa snygga dekorationer ifrån? Jag vill ha tips om allt, allt från inbjudningskort till vimplar och ballonger. Det finns så många sidor så enklast är det ju när man blir rekommenderad av såna som varit med tidigare och har koll. Tack på förhand. ♥
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production