IBLAND PRATAR JAG FÖR MIG SJÄLV

 
Vad är nu bättre än att avsluta sitt tjugosjätte levnadsår med att skriva dagbok? Det är nästan ett år sen jag skrev senast men jag har många gånger format meningar i huvudet som aldrig nått längre än så. Det är synd, för jag själv är verkligen min bästa terapeut, speciellt när jag ser orden framför mig på papper.

Mitt år som 26 åring har lärt mig så mycket. Det är mitt andra år i livet utan ångest (vilket är tack vare auratransformationen jag gjorde hösten 2016) och jag har kunnat fokusera på djupare känslor. Men kan ni fatta.. inte EN dag med ångest på TVÅ år! Det är så overkligt men jag har börjat vänja mig vid känslan nu. Ser nu i efterhand att ångesten verkligen varit som en spärr, som inte låtit mig ta itu med och läka mig själv. Det viktigaste för mig de senaste två åren har varit personlig utveckling och jag har kommit så lång bit på vägen. Jag går verkligen in i mig själv i perioder, och det har jag visserligen alltid gjort (HSP och introvert här hej), men när det tidigare har varit ångestframkallande så har det istället nu varit ögonöppnande och rogivande. Det är som om mitt djupa inre går på högvarv emellanåt och plötsligt inser jag en ny sak om mig själv, t.ex. ett problemområde, och jag ser så tydligt varför det är ett problem för mig. Ibland får jag ett sånt jävla aha-moment så jag riktigt stannar upp och börjar prata för mig själv.

AT’n fortsätter med andra ord vara en stor och viktig del för mig, och jag skiter fullständigt i ifall sånt här är hokus pokus för nån annan. Det är jätteviktigt för mig och därför skriver jag om det. Jag har mått dåligt på så många plan inser jag nu i efterhand och det har blivit lite av my mission in life att se till att jag utvecklas och blir så bra och så JAG som jag bara kan bli. Så som jag är menad att vara. Mitt rätta jag.

Vet inte riktigt vart jag vill komma egentligen, denna text var menad för Instagram och det var tänkt att jag skulle hålla mig till en mening kanske men uppenbarligen hade jag mer på hjärtat när jag sitter här nu en halvtimme senare i iPhones Anteckningar och har värsta terapisessionen. En tårtbotten har jag precis tagit ur ugnen och det doftar ljuvligt. Jag har släckt alla onödiga lampor i huset och tänt en massa ljus. Barnen ser på Netflix och jag sitter i sängen och lyssnar på fina acoustic covers på Sonos och känner mig lycklig här och nu. I mig själv.

27 kommer nog bli ett bra år.

HALLELUJAH, JAG ÄR RAK!




Tuuuuuusen tack för alla tips jag fått ang. min huvudvärk! Det har skrivits så många gånger förr men det tåls att upprepas igen - det är just gånger som denna som det är skiiiiitbra att ha en blogg och läsare som ger råd. 

För vet ni vad? Efter att ha läst alla era tips, om och om igen, känt efter och övervägt, så vågade jag satsa på ett av era tips. Man får så lätt beslutsångest när man får så många olika råd från olika håll och samtidigt som man vill prova sig fram så vill man inte ödsla tid på något som inte hjälper. Men med magkänslan valde jag en och tänkte att jag börjar med det här så ser vi sen. 

Det var tipset om Karola Känsälä som talade till mig mest så jag bokade en tid till henne och BOOOM där träffade jag mitt i prick! Alltså wow jag är ännu så förbryllad fastän det är nästan fyra veckor sen första besöket. Jag har tydligen haft sned höft, förmodligen hela livet, och därmed även haft sned ryggrad och ja.. inte konstigt att jag haft ont. 
Hon rättade till allt så bra det gick, så när jag gick därifrån var jag så gott som rak. Jag märkte direkt att det kändes som att vänstra foten nådde marken liiite snabbare än tidigare när jag gick, nästan som om benet blivit någon cm längre. Dessutom så gick jag därifrån med båda fötterna pekandes rakt fram, tidigare har höger fot pekat lite snett åt höger vid varje steg. Något som jag inte tänkt desto mer på än att jag bara är byggd så. 

Trodde att jag undermedvetet ansträngt mig att gå rakt, men märkte efter några dagar att det höll i. Jag fick inte sitta på något mjukt (t.ex. soffan) de närmaste tre dagarna, inte stiga in i bilen med ett ben åt gången, och inte lyfta tungt. Veckorna efteråt har jag haft foglossningsliknande värk i höften och varit öm omkring ryggraden, men huvudvärken har jag sluppit. 

Förra veckan var jag dit igen, mest för att kolla läget. Eftersom jag haft det så länge så var det ju så gott som förväntat att det inte skulle hållas rakt utan fler justeringar. Men till vår bådas förvåning var jag fortfarande rak! Musklerna är dock ännu stela för de har ju varit belastade och i kläm, men där kunde hon också känna en förbättring sen första besöket. De har alltså börjat slappna av på egen hand tack vare att grunden (d.v.s. höften och ryggraden) sitter där de ska. 

Vid första besöket innan hon började på, frågade hon mig ifall jag varit med om något som belastat rygg eller nacke. Jag kunde inte komma på något speciellt, har aldrig varit med om någon olycka eller så. När vi sen var klara och hon kollade så allt var rakt slog det mig att jag ju entrade världen med knak och brak - höftledsluxation och en axel ur led som följd av att jag var så stor så jag fastnade och blev utdragen med våld. Så länge jag minns har det "klickat" i vänstra höft när jag går, det känner man tydligt ifall man håller handen på sidan av höften. Det är med stor sannolikhet att det är just det som gjort mig så sned, och det är ju bara helt otroligt att jag gått såhär hela livet. 

Jag har inte haft migrän sen jag var dit första gången och det känns så jäkla bra! Jag vågar inte tro att jag kommer slippa huvudvärken helt för en liten del av den beror nog på min högkänslighet så det kommer jag nog få dras med. Men att ha huvudvärk normalt ofta kan jag absolut leva med.
Och jag ser så fram emot att kunna börja träna överkroppen igen, vilket jag inte kunnat göra de senaste åren utan att få migrän dagen efter. Och att leva ett normalt liv helt enkelt. WOW! Det känns helt overkligt. 

Förhoppningsvis no more massaging the nackmuskler i tid och otid ♥

MIN NITLOTT I LIVET

Det blev en längre paus här nu än vad jag hade tänkt. Jag påbörjade ett inlägg för flera veckor sen som blev så långt men aldrig tycktes få något slut, så när jag inte fick det klart så lämnade det bara. 

Inlägget handlade om min huvudvärk men jag kom rätt snabbt på att det inte är så himla intressant för andra att läsa en kilometer lång utläggning om mina krämpor så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av texten. Ändå är det en så stor del av min vardag tyvärr, så när jag loggade in här idag för att skriva om något helt annat, blev det sist och slutligen så att jag gick in på mina utkast och förkortade den flera veckor gamla texten. Huvudvärken är trots allt ständigt aktuell i mitt liv så man kan väl säga att den förtjänar lite plats även här. 



Joline sa till mig en dag, att ifall jag skulle vara en Pokemon
, så skulle jag vara en Psyduck. Ankan som har kronisk huvudvärk och frigör psykiska krafter när den blir alltför illa, hehe. Några krafter kan jag dock inte hålla med om att jag har när det är som värst, för då ligger jag nog bara i sängen och kämpar för att överleva. 

Vad jag kan minnas så började det väl egentligen redan när jag var 15, då fick jag glasögon som jag skulle ha när jag t.ex. satt vid datorn eller såg på tv. De skulle jag ha under ett års tid eftersom mina ögon inte hade "hunnit med" när jag vuxit. Minns jag rätt så blev det lite bättre men nog fick jag dras med mer huvudvärk än vanligt ändå. 

Efter att jag fött Joline, alltså mot slutet av 2011, upplever jag att det blev snäppet värre igen. Sen dess har jag haft huvudvärk oftare än normalt och den har varit mer intensiv. Jag har börjat kalla det för migrän, även om det ändå inte är helt som migrän men styrkan verkar vara den samma och det är enklast att kalla det så för att folk ska ha mer förståelse.

Sen vi flyttade hit till huset för tre år sen har det trappats upp rejält. Vet inte om det beror på att jag i samband med flytten började studera till målare och dessutom samtidigt ytrenoverade här hemma hela första året. Men sen dess har jag haft huvudvärk flera dagar i veckan. Det senaste året har det varit riktigt jävligt, jag har blivit helt sängliggande minst en gång i månaden. Började gå regelbundet på massage förra sommaren och det har blivit minst en massage i månaden sen dess. Varje gång är jag lika spänd och alltid har jag triggerpunkter lite här och där, trots att det ibland bara gått två veckor sen senaste massage. Det är inte hormonrelaterat eftersom den kan slå till när som helst under menstruationscykeln. 

Min massör är påväg att flytta till Sverige så man kan säga att jag fått en spark i röven att hitta nåt som hjälper mer än tillfälligt. Jag övergick till en naprapat i augusti som jag hann gå till några gånger. Hon tog bort flera låsningar som jag hade i både rygg och nacke och jag kände mig mer rörlig än jag gjort på länge! Men jag hade något i nacken som inte ville släppa. Så därifrån blev jag hänvisad till en fysioterapeut som jag hittills gått till två gånger. Han hittar inget som tyder på något särskilt förutom det där i nacken som inte han heller lyckats få bort. Det gör så otroligt ont när han "vrider" huvudet (sådär onaturligt som fysioterapeuter gör) åt vänster sida, det tar liksom stopp. Trodde verkligen att detta skulle vara lösningen på mina problem men tydligen är det mer komplicerat än jag hade trott. 

Det finns inte mycket mer han kan göra så han rekommenderade att jag försöker få en läkare att skriva en remiss till magnetröntgen. Eftersom jag haft det så många år och provat på flera olika behandlingar utan större framgång så kan det vara värt att se hur nacken egentligen ser ut. Jag har inga symptom som tyder på diskbråck, är rörlig och kan vrida huvudet åt alla håll utan problem (förutom sådär extremt då), så det är nog märkligt att jag ska ha sånahär problem med huvudvärk. Jag kan dessutom inte träna överkroppen ens utan att få hemsk huvudvärk dagarna efteråt. Kan inte arbeta med armarna högt (t.ex. måla), kan inte sitta och titta neråt en längre stund på t.ex. läxorna, kan inte vända huvudet liiiite åt sidan när jag ser på en lärare under en lektion. Jag kan i princip inte göra något som belastar nacken eller axlarna ens lite utan att få så pass tung huvudvärk så jag inte kan fungera normalt efteråt. Och värkmedicin hjälper så gott som aldrig heller. 
Han kunde boka en tid till privatläkare men vi kom överens om att jag ska försöka lyckas via en allmänläkare först. Wish me luck....

Så att, så ser min nitlott ut i detta liv. Mitt mål är att hitta lösningen på problemet före jag blir färdig med skolan så att jag sen inte har det som stoppar mig från att jobba med det jag vill. 

TVÅ SKOLBARN

Så befann vi oss plötsligt här, i det livsskede var vi har TVÅ skolbarn. Jag kan inte säga att det känns som igår som Nicolina började skolan, för det har helt ärligt varit riktigt tufft för henne periodvis, men nog känns det ändå som att det gått snabbt. Nu börjar hon redan fjärde klass och jag har så svårt att begripa att hon bara har två år kvar av lågstadiet efter detta år! Skolåren går så snabbt när de väl rullar igång så det kommer säkert swisha förbi. Sjukt! 

Årets skolstart var dock extra speciellt för i tisdags började Joline första klass. SOM hon längtat! Jag tror skola och läxor är något som kommer falla henne i smaken, för hon gillar att göra uppgifter som involverar bokstäver och siffror, hon distraheras/störs inte lätt av ståhej omkring sig och hon har tålamod att sitta rätt länge och knåpa. 
På morgnarna är hon dock rätt trög, vi hade hoppats att hon skulle vara lite snabbare ur sängen nu när hon börjat skolan och vet att hon måste göra sig klar i tid för att hinna med Nicolina men redan andra dagen fick jag nästan dra henne ur sängen. En riktig sömntuta är hon! Men vi har det bra som bor nära skolan så de cyklar dit på knappt tio minuter. 

Så nu har vi bara Milou kvar på dagis. Men även hon fick flytta upp en avdelning så hon känns också så himla stor nu.

Tripp, trapp, trull... 
 

PLÖTSLIGT HÄNDER DET, IGEN

 

Det visade sig att det skulle dröja åtta månader
innan nästa blogginlägg skulle se dagens ljus. De flesta (alla?) som följt mig här har nog märkt att bloggandet runnit ut i sanden sakta men säkert. Det har inte varit roligt att blogga på länge, och är det inte det så är det inte värt tiden. Jag har haft svårt att acceptera att det inte riktigt är min grej längre, och just när jag äntligen börjat acceptera faktum och känna mig tillfreds med att bloggandet är över för min del så väcktes en liten, bekant, gnista till liv. 

Det händer absolut inte varje dag, ibland inte ens varje vecka, men nu som då - allt oftare, förvandlas mina tankar och känslor till text. Precis som det gjorde förr så ser jag texten framför mig, jag liksom formar ett blogginlägg omedvetet i tankarna. Någon enstaka gång har jag lagt ut en kortfattad variant på Instagram där jag försöker mig på en lite djupare text än det man annars ser där, men det känns så platt på något sätt. Texten ser snabbt överväldigande ut och det blir bara inte bra. 

Så nu ger jag bloggen ännu en chans. Det må brista eller bära, jag försöker att inte ta det på allt för stort allvar. Det finns ingen regel som säger hur många gånger man får misslyckas med att återuppta bloggandet innan man måste lägga ner helt, och jag måste försöka att inte känna mig dum som gång på gång väcker ett hopp för att sen släcka det lika snabbt igen. 

Det kommer inte bli inlägg varje dag, inga krystade inlägg som skrivs bara för att hålla bloggen uppdaterad. Inget fokus på läsarantal eller brist på kommentarer. Jag ska göra mitt bästa för att bara se det roliga i bloggandet och bara skriva inlägg som kommer till mig utan ansträngning. När jag på Instagram efterfrågade tips på vad ni skulle vilja läsa om ifall jag återupptog bloggandet så var ni ett gäng som gav förslag. De flesta av er var intresserade av vad som helst som jag vill skriva om, och det känns förstås jättekul. Sen önskade ni även att jag skulle skriva om bl.a. inredning, min auratransformation och recept, och det är ju sånt som även jag är intresserad att skriva om så det känns också kul. 

Nämen det här blir nog bra hörni! Vad spännande att se hur bloggen formas. Hänger ni med? ♥

PLASTGRANEN & SKAMMEN

Så var det äntligen dags för jullov. En ynka uppgift har jag att laga som ska lämnas in före fredag men förutom det är jag fri nu. Senaste veckorna har minsann varit intensiva, så det ska bli sååå skönt med nästan tre hela (!) lediga veckor. Milou tog även hon jullov från dagis efter idag, Nicolina och Jolly måste ännu orka till förskolan och skolan tre dagar till, men det går ju så snabbt. 

Här hemma har vi försökt ställa till med jul så gott vi kunnat och hunnit. Vår vita plastgran åkte fram i år igen, fast jag har nog haft sån ångest över den i år. Är det bara jag som inte varit uppmärksam tidigare år, eller är det så att det är mer poppis än vanligt i år att ta in en riktig gran? Känns som att alla jag följer på instagram har släpat hem äkta granar. Det är ju nog det allra bästa på de flesta sätt och vis, men jag har haft så fullt upp och inte riktigt reflekterat över detta förrän den stod ihopmonterad, klädd och allt. Att jag som blivande inredningsdesigner have the nerve att helt utan skam välja en plastgran, och en vit dessutom! Det var nog nästan så jag ville gå och gömma mig bakom sängen ska ni veta. 

Men nog tamefan står den där ännu, med ojämnt fördelade bollar (barnen har ju klätt den såklart) och glitterband som vi dragit längs stammen på baksidan för att få det att räcka till hela granen men som trots det inte räcker hela vägen ner. 

Daniel har inte låtit så samarbetsvillig när jag mumlat diskret om att jag nog tror jag behöver en riktig gran för att vara nöjd i år, så jag får väl kanske lov att nöja mig ändå. Fast i och för sig, än är det några dagar kvar till jul så plötsligt kanske plastgranen blivit utbytt sålänge Daniel sover. 

Om man bor i en relativt stor skog och låt oss säga, hittar en passlig julgran strax intill sin egen tomt, typ på kommunens mark, får man ta den då? Jag gissar att man inte får, men.... varför inte?

 

via GIPHY

NÄR DET SKITER SIG LITE

Mer än två månader har gått sen jag bloggade sist och jag kan bara konstatera att tiden går snabbare än vanligt när man studerar. Det är slutspurten som gäller nu före jullovet börjar och jag kan knappt förstå att höstterminen snart är avklarad!? Allt känns så nytt ännu, och att tänka då att det bara är lika mycket kvar till sommarlovet känns helt sjukt. Vid skolstarten påpekade vår lärare att fyra år kommer gå fort, och jag börjar inse att han förmodligen har rätt. 

Helt lätt är det ju däremot inte. Att studera på högskolenivå med tre barn är inte piece a cake. Det är svårare än att jobba, för man är aldrig helt ledig när man slutar för dagen. Det är svårare än att studera på yrkesnivå, för man har alltid hemuppgifter. Deadlines som gnager i bakhuvudet, datum att komma ihåg. Ingen annan än man själv som ska se till att uppgifter blir gjorda och inlämnade i tid. Är man sjuk eller borta från skolan av annan orsak nån dag så är det på eget ansvar att ta reda på vad som ska göras. Det kan ta en vecka innan man får svar från en lärare man mailat och behöver man prata med dem så är det inte alltid sagt att de befinner sig i skolan. Vid varje ny kurs som startar så känner jag en liten nervositet i maggropen, har jag vad som krävs? Är jag kapabel att klara det här? Och vid varje avslutad godkänd kurs känns det som att jag tar ett ordentligt simtag, framåt, ett litet steg närmare målet, ännu hålls jag ovanför vattenytan. 

Nu har jag varit hemma med sjuka barn och sjukt jag de senaste två veckorna, opassligt nog prickade vi in sjukstugan precis när höstens kanske viktigaste kurs började. Idag var jag tillbaks i skolan, på sista dagen av kursens första halva. 100% närvaro krävs så jag blir tvungen att ta den nästa år. Men jag vägrar se detta som ett bakslag för jag kunde verkligen inte hjälpa att det blev så. 

Det gäller att blicka framåt och påminna mig själv om att det är okej att det skiter sig lite ibland.


JOLLY'S BREAKAWAY

 
Ni som känner Jolly vet att hon hör till den lugnare sorten. Hon är helt klart precis som jag, introvert och högkänslig och det har varit tydligt så länge hon funnits. Hon har tidigare haft det väldigt jobbigt i sociala situationer och vi brukar skämta om att hon är den som aldrig kommer flytta hemifrån. Ja, ni som hängt med genom åren känner säkert till storyn, de senaste två åren har det blivit mycket bättre men nu i höst har det verkligen hänt grejer. Hon har alltid dragit sig bakom, i Nicolinas skugga och varit lite av hennes sidekick, men nu vet ni, nu tar hon kommandot!

Vartefter som Milou blivit äldre så har de två blivit väldigt tighta. De leker huuur bra som helst och kan hålla på i timmar! De blir båda så uppslukade av leken så man som förälder kan känna sig överflödig en hel dag om det riktigt vill sig. Nicolina är inte hemma lika mycket hon längre eftersom hon slutar skolan klockan 15 två dagar i veckan och när hon inte är i skolan så är hon med någon kompis eller bara annars spårlöst försvunnen. Så Jolly har fått smaka på hur det är att vara arbetsledare, och det har visat sig vara totally hennes grej. 

Till skillnad från Nicolina som kan vara väldigt hård, sträng, otålig och lite av en ångvält? så är Jolly en mjuk, sansad och tålmodig arbetsledare. Hon ser alltid till att planerna hon har stämmer överens med vad Milou klarar av. Märker hon att det inte funkar, så ändrar hon taktik eller så leker de något annat. No biggie. Hon tar ansvaret på så stort allvar, och nu vill hon ut och upptäcka världen på egen hand. Och gärna med Milou i släptåg. 

I somras tappade jag helt bort de två en dag när vi var ute. De var i skogen och lekte, och plötsligt var de spårlöst försvunna. Jag ropade och sprang in i skogen och sökte, men det hördes inte ett ljud ifrån dem. Nicolina kom hem från skolan och blev helt panikslagen när jag berättade att jag inte kunde hitta dem. Hon gick som vanligt från 0 till 100 på en sekund, började ropa så högt hon kunde och grät helt hysteriskt för hon var helt övertygad om att någon tagit dem (som den dramaqueen hon är). Hon cyklade till mommos för att se om de gått dit och jag gick upp i skogen igen för att se om jag skulle få syn på dem. Då hörde jag barnröster och där ser jag att de kommer gåendes hand i hand från motionsspåret. Glad i hågen båda två, och Milou berättade att de varit ute på en skogspromenad. Såklart Jollys idé. 

När de är ute på gården så känner vi oss trygga fastän varken jag eller Daniel är ute med dem. Vi har ju bott här i två år och de har kojor lite överallt här i skogen. Man ser dem oftast, och ser man dem inte så hör man dem alltid. Vi litar på dem och de har hittills visat att vi kan göra det. Framtills en dag när Jolly och Milou var ute på gården och lekte, och plötsligt fick jag ett meddelande från min mamma (som är vår granne) var hon frågar ifall J och M får gå iväg själva? Vilket de såklart inte får, så Daniel hoppade på cykeln och hittade dem utanför butiken. Då hade de gått dit och köpt varsin slickepinne. Let's take a moment och föreställ er den synen, när man sitter i kassan och så stövlar en 5-åring och en 3-åring in, tar två slickepinnar och betalar med 40 cent (som de pillat ur Milou's spargris). Och tänk hur konversationen har gått under promenaden dit! Sen fick jag veta av Daniel att detta tydligen hänt en gång tidigare när jag inte varit hemma. 

Som ni kanske märker så är Jolly helt out of control för tillfället, hon vill göra allt på egen hand och ta kommandot. Skulle det inte vara just Jolly som det handlar om så skulle jag kanske inte varit lika road, men på det sättet som hon gör saker och ting så blir allt bara så komiskt, fastän det såklart kan gå väldigt illa. Hon är fortfarande försiktig och eftertänksam så nåt ordentligt galenskap ställer hon ju inte till med. Ännu. Det är bara så befriande att se glöden i henne! Glimten i ögat, ivern när hon har en plan, som oftast bara jag kan genomskåda eftersom jag förstår hennes tankesätt på en helt annan nivå. Jag får ofta "översätta" hennes handlingar och kroppsspråk åt resten av familjen. Hon har så roligt tankesätt också, alltid haft. Allt skumt som pågår här hemma så är det oftast hon som ligger bakom. 

Häromkvällen blev hon bjuden att komma och leka hos sin bästis från förskolan, och jag har aldrig sett någon slänga i sig middagen så snabbt. Det var första gången hon skulle cykla iväg själv till en kompis, utan Nicolina, och det riktigt lyste om henne. Det fanns inte en tvekan, inte en tvivlan. Det är så olikt henne att bete sig såhär, och det är inte alls på samma sätt som när Nicolina började pröva sina vingar. Jolly beter sig som Törnrosa, som om hon sovit i hundra år och nu har hon äntligen vaknat. Hon är en riktig livsnjutare dessutom, alltid glad och tar dagen som den kommer. 

Om tre veckor fyller hon 6 år, och då ska hon få ställa till med sitt första kompiskalas. Det ska bli väldigt intressant att se. Det ska bli väldigt intressant att se vad det blir av henne när hon blir äldre. ♥

 

FÅR MAN ENS KALLA SIG BLOGGARE LÄNGRE?

Nä, det drar jag mig nog för att göra nu för tiden. Eller nåja, nog ser jag ju mig själv som en bloggare men jag känner mig inte riktigt fullständigt berättigad till den titeln nu längre faktiskt. 

Men jag skulle nog gärna bli bättre på att blogga igen (som ni kanske märkt har jag ändrat om bloggdesignen nu, för att bli lite gladare när man loggar in här), bara jag skulle veta vad jag ska skriva om. Har ju nog fullt upp hela tiden i mitt liv, men det har blivit lite att jag sitter och tänker igenom vad jag kunde skriva om men så varje gång när jag är redo att börja så tappar jag helt gnistan. "Njäää, vem bryr nu sig egentligen." "Det här kommer jag bara få skitkommentarer för" "Vill jag faktiskt att hen och hen ska kunna läsa det här?" O.s.v. Någon som känner igen sig? Detta har jag säkerligen skrivit flera gånger förr också, och bara en sån grej att jag redan nu överväger att sluta just här bara för att jag vet att andra bloggare stör sig på sånt här dravel... suck! Mitt introverta jag.

Hur som helst så kan jag ju i alla fall berätta att det går bra i skolan hittills. Hamnade lite efter med skolarbetet där sista veckorna före bröllopet, hade inte riktigt tid att fokusera helt just då, men jag börjar nog vara ikapp nu redan. I det stora hela så känns det riktigt bra att studera, speciellt med tanke på att det är en yrkeshögskola. Det har aldrig funnits på kartan att jag skulle fortsätta studera efter yrkes, så att jag gör det nu då med tre barn dessutom och i denna ålder känns jävligt bra. Och jobbigt samtidigt, såklart.

På tal om barnen så har det varit mycket med de två yngsta ikväll (är det månne fullmånen?). Vi har varit förkylda hela familjen, Milou och Joline började redan före bröllopet och nu senaste veckan har jag och Daniel varit riktigt hostiga. Milou vaknade med ögoninflammation igår och det spred sig till båda ögonen under gårdagen. Idag har man märkt att hon varit besvärad och nu ikväll ville hon gå och sova redan vid 19, sen dess har hon vaknat flera gånger och gråtit, inte velat säga vad felet är men jag gissar såklart att det är ögonen. Vi har putsat med ljummet vatten och koksaltlösning regelbundet och när hon vaknade sist tog jag lite kallare vatten på och då var det som att hon blev lättad och kunde somna om. De är röda, svullna och geggiga så de känns säkert varma och obekväma. Mitt under hennes senaste skrikfest vaknade Joline och joinade festen. Då hade hon fått öronvärk, så nu har hon fått värkmedicin och så har jag tejpat fast en bit av en vitlöksklyfta i örat på henne i hopp om att det ska hjälpa även denna gång. Värken ville inte ge med sig till först, så när jag äntligen fått Milou att somna om så provade jag ha Joline att halvligga i min famn i soffan. Tänkte att det skulle kännas bättre om hon hade huvudet högre upp. Hon slumrade till en stund men ville sen i sin egen säng. Där var hon inte långvarig, så nu får hon halvligga i soffan och se på Netflix, i hopp om att hon ska glömma bort värken. Det verkar funka. 

 

Nepp, det var nog bara det jag hade att säga ikväll. Och ja, första veckorna som gift känns... precis som de senaste 10 åren :) Hehe nämen klart det känns lite speciellt och fint! Mest speciellt känns det säkert för Daniel som bytt efternamn, han har inte haft det helt lätt hittills att komma ihåg vad han heter, haha. 

VÅR STORA DAG

Fotograf: Ellen Kivistö Production


Nu mina vänner, ska jag äntligen skriva om vår stora dag. Det har tagit några dagar för mig att smälta allt men nu känner jag mig redo att få ner helgen i ord. Förbered er på världens längsta blogginlägg. 

På torsdagen fick vi hämta nycklarna till Domus Bothnica. Vi (och min syster Josefin) hade tagit ledigt från både skola och jobb så vi skulle hinna fixa allt med dekorationer och det sista på inköpslistan. När vi kom till Domus fick vi veta att lokalen var bokad under hela torsdagen så vi fick börja på där först på fredag. Kände stressen krypa närmre men vi hade ju ärenden som behövde göras så vi fick hela torsdagen att gå ändå.

 
 
På fredag var det fullt ös från morgon till midnatt. Alla dekorationer skulle på plats, jag hade bokat nagelfix, och 15:30 var det dags för vigseln. Mitt i allt fixande tog vi en paus för att med fjärilar i magen skutta hand i hand upp för backen till ämbetshuset, där vi mötte upp Josefins pojkvän Jonathan. De var våra vittnen. 
Vilken mäktig känsla fastän ceremonin var enkel, snabb och privat. Att stå där framför "altaret" när hon läste ett litet fint textstycke, det var väldigt speciellt och där och då blev vi äkta makar. 

Utanför skålade vi i champagne som Josefin tagit med, 18 grader och strålande sol så även vädret var otroligt vackert. Sen vandrade vi sakta tillbaks till Domus var vi hade mycket kvar att göra. 

 

Efter allt för få timmar sömn ringde mitt alarm klockan 06 på lördagsmorgon. Jag var nervös och virrig, rädd att jag skulle glömma något. Jag var tvungen att åka iväg före Daniel och flickorna så jag var nojig över att han skulle glömma ta med något viktigt. Jag hade plockat fram allt de skulle ha med till stan men ändå satt jag sen i bilen och gick igenom allt i huvudet. Strax före 09 plockade jag upp Josefin och så åkte vi till frisören (Marika som har Meracus Beauty & Healing, hon som gjorde min AT ). 

Jag visste ju att jag skulle bli nöjd med min frisyr eftersom jag varit på provkamning två veckor innan, men det blev verkligen finare än jag kunnat föreställa mig. Jag kände mig jättesnygg och pirret i magen blev bara starkare. Vid halv 11 var vi klara och strax därefter kom Daniel dit med flickorna som också skulle bli fina i håret. 


Efter frissan åkte vi hem till Josefin och där väntade Sassa som skulle sminka mig. Det kändes tryggt att just hon skötte sminket eftersom hon är en av mina närmsta vänner, och för att jag vet att hon är riktigt duktig. Hon visste precis vad jag ville ha, och uppenbarligen vad jag passar i för jag blev så snygg så jag kände knappt igen mig själv, haha! 




När sminket satt på plats började det bli bråttom för vi hade bokat bröllopsfotografen klockan 13, så jag klädde på mig samtidigt som Josefin gick ner på gården med Daniel (han och flickorna kom dit efter frissan) för att fånga vårt första möte på film. Vi hade inte sett varann sen jag åkte hemifrån på morgonen och han hade heller inte fått se min klänning före. Sassa följde med mig ner och fångade ögonblicket från min vinkel samtidigt som Josefin fångade ögonblicket från Daniels, och nu i efterhand är jag så tacksam för att de kom på den idén för annars hade vi nog bara helt kallt träffats i hallen innan vi gått ner till bilen. (Filmklipp finns på min insta janina_nylund

Vi började med att fotograferas bara vi två, sen åkte vi och hämtade barnen och tog några foton hela familjen. Klockan tickade iväg och vi fick avsluta tidigare än vi önskat för vi hade helt enkelt inte tid. Vi åkte till Domus och fixade det allra sista och inom kort började gästerna anlända. 





Daniels och Mårtens kompis Björn Yrjans fanns på plats under kvällen och fotograferade festen. 

Kvällens program stod min maid of honor Josefin och Daniels bestman Mårten för. Toastmadame och toastmaster kanske man också kan kalla det, jag har ingen koll på vad som är vad. Det var de som höll i trådarna under hela kvällen och utan dem vet jag inte vad det skulle blivit till. Vi litade fullständigt på dem och de gjorde ett suveränt jobb! De var båda så avslappnade och det fick oss att slappna av.



På tavlan som står lutad mot stolen står det "We know you would be here today, if heaven wasn't so far away". 



Vi valde att ha pizzabuffé istället för trerätters med catering, och även om pizzorna var svåra att hållas varma så var vi väldigt nöjda. "He dåger åt böndrin", var ett uttryck som ofta kom upp under planeringsskedet när vi (jag) stundvis tvivlade lite på vårt val av mat, vi är ju på inga vis fina i kanten och pizza har blivit lite av en tradition när vår lilla familj firar något. Så även maten symboliserade vårt förhållande, precis som resten av festen. Pizzorna tog vi från Dallas Pizza Palazzo (stans bästa pizza enligt oss) och till förrätt hade vi grönsallad med tillbehör och cream crackers med créme bonjour. 





Efter mat och lekar och tal och tårta och fyrverkerier så var det dags för vår första dans som man och hustru. Vi dansade till Christina Perri feat. Steve Kazee - A thousand years. Den bestämde vi oss för redan i vintras, har alltid älskat den. ♥ Vi hade hela kvällen spelat musik från en lista på Spotify som jag pysslat med under det gågna året, vi hade installerat vårt Sonos-system både i festsalen och i glasrummet var vi hade dansgolvet, så styrde vi musiken från våra telefoner under kvällen. Det var väldigt praktiskt att göra så, även om Wifi inte var det bästa på plats. 


 
Efter bröllopsvalsen bytte jag om till en annan klänning som var lätt att dansa i. Då böt vi samtidigt spellista och började shejka loss. Det var vi och en hög av vänner som festade vidare ända till klockan 04 då vi var tvungna att gå därifrån då larmet skulle komma på. Vi stod utanför och pratade länge innan vi kom oss iväg mot hotellet där vi skulle hinna sova några ynka timmar innan det var dags att stiga upp igen för att äta frukost och sen åka till Domus och plocka ner all dekoration. 

 
Om man bortser från våra döttrars födslar så var lördagen den bästa dagen i våra liv. Allt blev så himla bra och det var så roooligt! Alla kramar, alla samtal, alla skämt, alla tårar, det skulle inte kunnat bli bättre. Allt var perfekt. Tidigare när jag läst om brudar som berättat att de känt sig som världens vackraste på sin bröllopsdag så har jag inte förstått hur man nångång kan känna så, men det förstod jag då. En dag full av kärlek, glädje och värme. Jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner och jag är lyckligt lottad som har gift mig med min barndomsvän. ♥

Tack till alla som kom och förgyllde vår dag. Det är NI som gjorde festen oförglömlig! ♥ Tacksam över våra vänner som kom hela vägen från Sverige ♥ Tacksam över att min mormor kunde komma från Umeå trots att hon varit dålig den senaste tiden och vi inte träffat henne sen förra sommaren ♥ Tacksam över Josefin som tagit så stort ansvar under planeringen och verkligen sett till att saker och ting gått framåt, hittat lösningar och använt sina kontakter när vi stött på problem ♥ Tacksam över Mårten och Lina som hjälpt till och gett oss goda råd ♥ Tacksam över ALL hjälp vi fått som rört bröllopet ♥

Jag skulle göra om denna dag, när som helst! Skulle inte vilja ändra på något. Tack för allt, älskar er alla ♥♥♥
Halvvägs mellan tjugo och trettio. Mor, fru, husägare. Studerar inredningsdesign vid Yrkeshögskolan Novia, målare (ytbehandlare) sedan tidigare. Dagdrömmare, HSP och introvert. Gillar det spirituella och andliga men är inte religiöst troende. Blir glad av styrketräning och snälla barn. Blev mamma som 17-åring och bloggade tidigare om 'mitt liv som ung mamma'. Nu är jag bara en vanlig mamma och bloggen handlar om ett sådant liv.

Fotograf av header: Ellen Kivistö Production