30 Sep
08.54

FÖRÄNDRINGENS VINDAR BLÅSER

... och vad passar då bättre än en hår-makeover? 

Med en helt ny aura, var jag ett dygn senare och kapade av mig mina långa slitna toppar, avfärgade allt och gjorde det ljusare, kallare och dusty pink. Bästa valet jag gjort sen jag valde att byta min aura, hehe. 





Det är så häftigt hur jag redan nu ser allt så mycket klarare. Mitt tredje öga är öppet igen och redan nu kan jag ta ett steg tillbaka, och se på saker och ting ur en annan synvinkel. Något man inte kan göra när man tappat sin intuition. 

En vänskap som jag klamrat mig fast vid det senaste året kan jag nu släppa taget om på riktigt. Tidigare släppte jag taget på ett annat sätt, för att jag inte hade något val, ingen kontroll över situationen. Jag kände mig sårad, värdelös, ersättlig. Panik, ångest, känslan av att falla i ett bottenlöst hål. Nu släpper jag taget på ett annat sätt, med ett lugn och en stark tro inombords att detta, är ett förutbestämt kapitel i mitt liv och här tar det kapitlet slut. För den vänskapen gjorde mig inget gott, mer skada faktiskt. Så jag tackar för mig och tar tillbaka all min energi som hon tagit genom åren. Det var alltid menat att bli såhär, precis som mina tjugofyra år i livet har lett mig hit till denna punkt. 

Och det är en så skön och befriande känsla att sakta men säkert, börja känna vad som är bäst för en själv. Jag litar på min intuition nu. Och tänk, det här är bara början. 






29 Sep
20.00

NÄR MAN TAPPAR SIN VÄG FULLSTÄNDIGT

 
Jag har påbörjat detta inlägg så många gånger, både skriftligt och i mitt huvud. Jag har skrivit ner precis allt en gång redan, ett inlägg som tog mig flera timmar att få klart. Men när det väl var klart, så kunde jag inte förmå mig själv att publicera. Bland alla blogginlägg om depressioner, utmattningar och sjukskrivningar som cirkulerar just nu, så kunde jag inte relatera till något av dem. Mitt började i samma stil, lite försiktigt sådär, men sen blev det för ärligt, för mörkt. Så mörkt så det till och med gjorde mig själv mörkrädd. Av alla djupa och ärliga inlägg jag någonsin skrivit så var det det värsta inlägget av dem alla. Jag som annars snabbt klickar på Publicera, kunde inte. Just den dagen så fick jag ner alla mina känslor i ord, och sista stället de orden hör hemma, är i bloggvärlden. 

Ändå kan jag inte låta bli att berätta. Jag har ältat detta tio gånger om. Ska jag skriva eller ska jag inte? En del av mig vill inte, men jag vet själv att jag inte kan gå vidare utan att få det sagt. Efter alla år som ni följt med mig här tycker jag faktiskt ni är värda att få veta. Åtminstone en liten del, en snabbversion. 

Jag har under de senaste åren tappat bort mig själv mer och mer. Mitt huvud har fyllts av negativa tankar - jag har börjat hata mig själv. Min känslighet har sakta tagit livet av mig. Min hjärna har gått på högvarv, så som den gör när man är högkänslig. Jag har såklart trott jag varit deprimerad, och för några veckor sen nådde jag en gräns. Jag tror min kropp kände av att det här är så långt som den kan gå, jag hade nått botten och kraschat genom den. Fortsatt falla. Jag kunde inte se meningen med mig själv, och allra minst livet. Jag var inte utmattad, jag var bara inte mig själv längre.

Och det var ju inte så jävla konstigt. 

För ungefär två veckor sen blev jag tipsad om energibehandling, tänkte att det var värt en chans. Jag har alltid varit öppen för det mediala så det var inget konstigt för mig. Behandlingen var jag på förra veckans tisdag och det visade sig vara en vändpunkt för mig. Jag kommer aldrig glömma den dagen! Hon kände min känslor, beskrev dem på ett sätt inte ens jag själv kunde, berättade varför jag känner som jag gör, och det var som om alla bitarna föll på plats. 

Någonstans långt in visste jag att jag inte var deprimerad, jag hade helt enkelt tappat bort mig själv på vägen - bokstavligen. Jag var inte jag längre, för jag hade fyllt mig själv med andras energier. Jag var fast. Min känslighet hade gjort mig till en svamp, min aura var sönderbränd. Jag skulle kunna berätta så mycket mer men jag känner att det inte tjänar något till egentligen. Många av er kommer rulla med ögonen och då spelar det ingen roll hur mycket jag än förklarar. Det är inte min uppgift att övertyga någon om någonting. Alla får tro vad de vill. Några av er kommer le, nicka och förstå, och ni vet redan allt ni behöver. 

Jag hade redan förlorat allt och hade inget kvar att förlora, så jag bokade en tid för att göra en Auratransformation (LÄNK). Fick tid redan en vecka senare. 

Hela veckan gick jag och räknade ner dagarna, timmarna. Jag kunde knappt bärga mig! Ju mer jag läste (för läste, det gjorde jag minsann) om allt det nya som uppenbarat sig i mitt liv, desto fler bitar föll på plats. Det var en lång, rätt overklig vecka. Kommer aldrig glömma den. 

Så kom äntligen dagen, i förrgår, då det var dags. Hela dagen var jag nervös, på ett bra sätt. Det var som att jag var i ett annat sinnestillstånd hela dagen. Plötsligt lade jag märke till mina andetag, hur jag andades in och ut den friska höftluften. I dimman cyklade jag och kände ett lugn i hela kroppen. För mig var detta den sista dagen i första delen av mitt liv. Det var som om min kropp kände på sig att det äntligen skulle vända, på riktigt. För jag var nog verkligen SÅ sönder. 

Hela processen sen var en obeskrivlig upplevelse. Tänker inte gå in på det desto mer detaljerat (jag lovar, ni skulle ändå aldrig tro mig) men vi kan säga som så att jag blev hel igen. Nu är jag 100% Janina igen, och det är nu bearbetningsprocessen börjar. Det är här jag tar över, med min egna energi och nya styrka. Det är så otroligt, för jag känner mig så mycket mer som mig själv nu bara två dagar efter än jag gjort på flera år! Och då kan ni nog tro mig när jag säger, att jag har gjort mitt allra bästa för att vända allt själv. Men nu förstår jag ju, att det har helt enkelt inte varit möjligt. 

Ska jag verkligen publicera detta? Frågan har dykt upp flera gånger under tiden som jag skrivit det här inlägget. Jag skulle ju inte skriva ärligt, men jag kan helt enkelt inte fatta mig kort. Hur jag än försöker så blir det ärligare än det kanske borde bli. Det här är en så jättestor sak för mig! Ska jag ändå dela med mig? Är jag helt säker på det här? Vad kommer folk tänka? Men vet ni vad, 

Det här är min blogg. Jag skapade den när jag ännu var hel för typ hundra år sen. Jag har saknat den när jag varit borttappad, den försvann samtidigt som jag själv, och det har nog många av er märkt. Jag har saknat den lika mycket som ni! Förmodligen mer. 

Det är nu jag tar tillbaka allt det. Blir den bästa version jag kan bli. Ni kan se det här som ett avslut och en början, för det gör jag. 

 
 






05 Sep
13.20

DET BLIR ETT HÖSTBRÖLLOP TROTS ALLT

 


Här fortskrider bröllopsplaneringen i sakta mak, fast än har vi inte kommit längre än bokad festplats och en kategori på Pinterest som fylls på var och varannan dag. Vi tar det med ro än så länge. 

Något som vi dock ändrat på är vårt bröllopsdatum. I mitt förra inlägg berättade jag ju om att vi funderat på Sandviksvillan, men att den var bokad varje helg förutom midsommar och en lördag i september. Nå, efter att ha suttit och googlat och funderat på den perfekta platsen utan framgång, gav vi upp vårt datum och beslöt oss för att boka Sandviksvillan. Vi känner att platsen är viktigare än datumet. 

Så jag ringde och bokade den där lördagen i september, närmare bestämt den 23:e. Och det känns riktigt bra i hjärtat, för den där parken känns så bekant och betydelsefull för oss. Där har vi promenerat otaliga gånger genom åren och fantiserat om framtiden. Vi sa faktiskt redan för länge länge sen att det skulle va en fin idé att gifta sig där, fast då visste vi inte att man faktiskt kunde göra det. 

Och nu skulle allt vara helt perfekt ifall det inte var en restaurang på gång där. Förstod inte riktigt exakt vad allt som ska ändras, men det är ännu på oklart om restaurangen kommer ingå i uthyrningen av lokalen. Isåfall blir det ju knepigt med alkoholen eftersom vi gärna vill ha open bar och välja själva vad vi bjuder på för mat o.s.v. Så det känns som att vi går på tå här hemma och bara väntar på samtalet från ägaren, som borde komma i slutet av månaden. För mig som är nykterist och inte kunde bry mig mindre om alkohol känns det ju lagom skoj ifall allt skulle hänga upp sig på just det, haha! Men nu gifter jag ju mig faktiskt inte med mig själv och har en privatfest med endast jag själv som gäst. 

Men ja, ett höstbröllop alltså. Känns faktiskt riktigt riktigt bra. Varje höst tänker jag samma sak, att det skulle va himla fint att gifta sig bland alla gula löv. Nu ska vi hoppas att löven har samma svampsjukdom som de har i år så att de gulnar snabbt. Hehe. 

 
Bild lånad härifrån. 






21 Aug
19.12

EN SKRATTRETANDE DAG I SKOGEN

Igår hade jag bestämt att vi skulle bege oss ut i skogen. Skog och hav är något som jag tycker väldigt mycket om, tycker om att vistas i skogen och finner mycket glädje i att bara strosa omkring och t.ex. plocka bär eller gå på stigar. En dröm jag haft länge är att åka upp till Lappland och gå vid en vandringsled. Jag förknippar skogen med pappa eftersom det nog är honom jag fått mitt skogsintresse ifrån, och eftersom det för bara några dagar sen var hans dödsdag (9 år redan...) så har jag tänkt på honom lite extra och kom att tänka på Lillträsk. 

Det är en plats som jag alltid kommer förknippa med pappa och dit ville jag ta flickorna. Vi skulle leta efter svamp, grilla lite och bara njuta av naturen. Eftersom det är ååååratal sen jag var dit senast så hade både vägen och omgivningen börjat se annorlunda ut och jag mindes inte alls vägen och kände inte igen mig heller trots att jag har en klar bild i huvudet på hur det såg ut var vi brukade parkera bilen och gå in. 

Nå, det började med att vi körde fel. En hel timme höll vi på och yrade runt bland Karvat skogsvägar. Till sist kom vi på att Lillträsk kanske syns på nån karta och det gjorde den ju! Vi var förstås på helt fel ställe. Körde ut från skogsvägen, genom Kimo och tillbaks till början. Nu visste vi vart vi skulle och åkte raka vägen dit. Parkerade (även om jag inte tyckte mig minnas att vi parkerat där förut) och gick in i skogen. Träsket hittade vi, men ingen grillplats. 

Efter lite yrande var vi alla hungriga och beslöt oss för att skita i Karvat och åka till vindskyddet i Oravais istället. Daniel som alltid skryter om att han varit scoutledare (själv var jag bara en fjuttig scout) gick med stolta steg mot vindskyddet, som sedan visade sig inte finnas kvar längre... haha! 

Molnen började se hotande ut och det var nog bara fem före att börja regna, men vi tänkte inte ge upp! Vi styrde kosan mot Vinlax istället. 

När vi kom dit plockade vi fram allt med en jäkla fart. Daniel satte genast igång med brasan och Nicolina sprang iväg i skogen för att söka pinnar till korvgrillningen. Min uppgift sen var att tälja pinnarna. Allt gick jättebra, vi skulle äntligen få äta och alla var återigen på gott humör. Då, när jag skulle skära bort sista kvisten från sista pinnen, så fick jag av någon konstig orsak för mig att tälja mot mig själv istället. Samtidigt som jag tänkte "såhär får man inte göra" så gjorde jag det i alla fall och ett djupt sår i min vänstra tumme var ett faktum. 

Blodet rann och det var svårt att se hur djupt det egentligen var. Daniel sprang till bilen för att hämta första hjälpen lådan ur bilen.. som det visade sig att vi inte hade. Så jag satte mig ner med handen högt och tryckte ett hushållspapper mot tummen som svällde allt mer. "Grilla färdigt nu så barnen kan äta så åker jag och limmar tummen sen". 

Barnen satte sig på rad med varsin pinne och började grilla varsin knackkorv, Daniel radade upp bröden på gallret och då, började det regna

Både jag och Daniel  började skratta och konstaterade att det var SÅ typiskt vår otur. Hela dagen var en riktig typisk JaninaDaniel-dag. Med andra ord ett riktigt jäkla fiasko... haha! Men då, blev det återigen lite ljusare och några ögonblick senare tittade solen fram igen. I samma veva märkte jag att mitt sår slutat blöda och jag kunde pusta ut. 

Även om allt sket sig största delen av dagen så kommer det absolut vara en av de dagarna som vi kommer minnas längst och skratta länge åt. Vi ville ha ett litet äventyr, och det fick vi nog allt! 


Och pappa, han satt nog helt säkert på sitt moln och fick sig ett gott skratt han också. 



 















 






Start